Svenska medier är återhållsamma med rapporter och slutsatser om kommunvalet i UK. Labour och Tories förlorar kraftigt. Märk att goda demokratier – som UK – har separata kommunval! Men varför denna relativa tystnad?

Utvecklingen i Europa – påhejad av ett federalt misslyckande inom EU – är tydlig. Starka folkliga krafter visar på missnöje. Där är EU:s problematiska utveckling bara en av flera pusselbitar.

På ett vidare plan rör det sig enligt min mening om ett missnöje med den nuvarande politiska makten i åtskilliga nationer. Alltså kritik av självsäkra eliter som lovar runt men håller tunt. Detta är nämligen med få ord vänsterliberalismens credo.

Vi ser en utveckling mot centraliserad politisk makt. Vidlyftig planering – för folket sägs det – medför högre skatter, rigida regler och ökade byråkratier. Samtidigt mindre enskild frihet. Ägare av mark kan inte utnyttja den som man vill. Byggnation, skol- och vårdval begränsas av tröga offentliga byråkratier. En stark globalism medför hög invandring och nya kulturella strömningar som oroar människor. Särskilt som våld, brottslighet och terror följer i spåren, framför allt genom en inflyttande islamism. Lag och rätt anpassa till politikernas centrala planering från ovan. Följden blir att människor ställs inför en sjunkande välfärd i och med att storskaliga byråkratiska system slirar och slösar med folkets pengar. I systemen topp återfinns politiker och byråkrater.

I centrum för skeendet syns en politisk klass som biter sig fast vid makten och ilsket kritiserar politiska rörelser som försöker sticka upp. I exv Tyskland byggs brandmurar mot AfD och i Sverige löper SD politiskt gatlopp i elitens medier. Allt SD gör skandaliseras, även om andra partier (exv sossarna) har sina trollfabriker och trixare med sk kvittningssystem. Hand i hand med den politiska eliten går nämligen mediernas vänsterliberala journalister och andra drömmande lycksökare. Denna allians innebär en järnridå i ett kallt krig mot rörelser som – något oklart – vill se förändring och en vidgar demokrati.

I den moderna demokratins hemland, UK, tycks kraven på förnyelse inte kunna stoppas. Vad som blir den politiska följden är svårt att säga. Förmodligen hade en bättre grund för reformer kunnat byggas om inte den nuvarande politiska klassen varit så rabiat, utan i stället bjudit in till samtal och kompromisser i sann demokratisk anda.

Men detta har inte skett, även om moderaternas Tidölösning är ett gott tecken. Hinder mot förnyelse är nämligen något som kännetecknar en politisk klass. Kamp mot förlorad samhällsmakt kännetecknar ju de eliter jag talar om. De gör motstånd tills de faller. Detta lär oss historien genom rader av berättelser.

Torsten Sandström