I alla tider – fram till vår era – har konst varit något märkvärdigt. Alltså skapelser i färg och form som beundrats av publiken för att man uppfattat fenomenen som skickligt hopkomna, sköna eller kvalificerat kritiska.

Den tiden är nu förbi. Kanske inte hos allmänheten, men väl hos dem som anses sig som förståsigpåare, dvs gallerister, kritiker i medier samt en snäv krets av deras naiva medlöpare.

Jag ser den 28/3 i DN hur en utställning ges plats och presenteras mångordig. Det rör sig om två sk konstnärer med sina respektive utställningar. Linnéa Sjöbergs heter ”Out of character” och Olof Marsjas ”I din röst bor anden till ett språk”. Lokalen är Accelerator, Stockholm. Egentligen är deras egotrippade ambitioner inte värda ett ord i min blogg. Men jag måste kritisera!

Bara de två aktivisternas egen presentation av vad de vill visa bekräftar min tes om den samtida konstens – åtminstone partiella – dödsfall. De tillkännager flummiga tankar. När jag tar del av anmälarens ord i DN blir mina föraningar bekräftade. Sår här skriver nämligen Magnus Bons om de två:

Den ena en konstnärlig kameleont som ägnat sig åt tatuering och vikingalajv, den andra skapar skulpturala hybridgestalter med en air av samisk duodji. Kontrasterna är stora när Linnéa Sjöberg och Olof Marsja ställer ut parallellt i konsthallen Accelerators två underjordiska salar.

Vilket utstuderat och banalt ordbajsande språk! Både av de sk artisterna som av deras självutnämnda kritiker. Tyvärr har jag inte rätt att publicera bilder av deras utställning. En kritisk läsare hade häpnat. Jag skådar inga skapelser som är värda beundran. Eller respekt för avancerad samhällskritik. Det jag ser ger enbart en omedelbar känsla av ett besök på en loppis i stil med Erikshjälpen. Alltså rader av hopsamlade föremål. Ting som till 90 % tillverkats inom möbel- ,klädes- eller medieindustrin. Jag kan till och med förnimma den lätt fuktiga doften av begagnade varor som blivit kvar på ett lager. Lukten av hyllmeter med olästa exemplar av Månadens bok eller inlämnade kläder och prylar av skilda slag.

Det vi ställs inför är alltså två hippies som anmäls av en tredje. Inga krav. Bara en aldrig sinande vilja att förstå individens självhävdelse. Allt utan minsta respekt för publiken. Ändå tror jag betraktarna förstår att det är kejsarens nya kläder som Magnus Bons presenterar i ovädrat skick.

Torsten Sandström