Jag är en sann vänner av demokratins idé. Den har historiskt uträttat enorm nytta för miljarder av människor. Men den har uppenbara inneboende problem som kloka politiker måste hantera. Tyvärr råder det brist på sådana människor i maktställning. Nödvändiga reformer uteblir. Det är här skon klämmer. Såväl i vårt land som i USA.
Ännu en skottlossning kring president Trump blixtbelyser problemet. Den stolta amerikanska konstitutionen har inte följt med tiden. Initialt gäller detta förstås vapnens heliga ställning i USA. Vilda Västerns tid är sedan länge över, men privata innehav av vapen frodas ändå.
USA:s problem är förstås ännu större. Framväxten av storfinans och medier har under två sekel förlamat demokratin, i takt med kapitalismens pyramidala framgångar. Trump belyser dilemmat. En president som är mångmiljardär, med inflytande över ett gigantiskt komplex av massmedier, har kidnappat den amerikanska konstitutionen. Det har förstås skett förr, men inte i den gigantiska skala som under Trump. De två partier, Demokrater och Republikaner, som i och för sig förr styrt och ställt i USA på problematiska vis, har nu försvagats och därmed öppnat dörren för finans- och mediesamhällets makt över nationen. En auktoritär president, berusad av makt, styr genom dekret och massmediala uttalanden. Trump, som inför valet hånat krig, har under inte ens ett år i Vita huset låtit nationens vapenkrafter spela utom – och inom – landet.
Visst tycks oppositionella läger samlas mot Trump. Men kvar står två vilsna partiorganisationer samt en urstark finansiell och medial industri som ständigt för in nya ledare från den egna intressesfären. USA är illa ute! Jag menar således att landets konstitution har ett knippe viktiga problem som måste lösas. Visst kan kanske USA:s högsta domstol hjälpa till här. Men det krävs ett antal ändringar i konstitutionen för att den amerikanska demokratin ska räddas.
Jag är därför rädd för att demokratins förlamning i USA inte enkelt kommer att hävas. Den politiska elit som måste frälsa demokratin tvingas nämligen motverka den egna klassens intressen. Reformer är sannolikt mindre svåra i Sverige, där förändringar i partistrukturen sker, om än långsamt. Dessutom är det svenska finanskapitalet mindre politiskt aktivt, låt vara att medieindustrin tar för sig. Likafullt har även vår nation problem med sin politiska klass.
I USA blir det dock betydligt svårare. Särskilt som nationen vilar på sin sköna dröm om en storslagen konstitution. Trots att den numera är luggsliten blir vilsna drömmar – som vanligt – ofta hinder mot en förnuftig utveckling. Såväl i USA som Sverige är politiska löften och dimmor ett hot mot demokratin.
Torsten Sandström
