För juristen är språket det centrala arbetsverktyget. Bestämmandet av vad som är rätt eller fel sker genom pregnanta ord. Alltså ord och satser som är möjliga att tolka med största möjliga säkerhet.  Därför är jurister i allmänhet skeptiska till så kallade generalklausuler och liknande gummiregler. En bestämmelse om ”oskälighet” kan klinga bra för den som råkar i klammeri, men den öppnar förstås upp för godtycke.  

Problemet är att politiker däremot älskar svepande regler av detta slag. Genom att exv skriva ”hållbart” i en lagtext tror riksdagsledamoten att saken närmast är klar. Men i själva verket sopas problemet under mattan. Det blir advokaters, åklagares och i sista hand domares sak att tolka vad som är hållbart. På så vis upphöjs faktiskt domaren till lagstiftare. Få domare tycker om detta.  

Jag beklagar därför den politisering av lagspråket som blivit alltmer frekvent i vårt land. I denna krönika vill jag peka på något allvarligt i tiden.  Orden ”hot” och ”våld” har, som jag tror många inser, en betydande rättslig tydlighet. De har även en nära koppling. Båda avser något ont som sker. Hotet är främst verbalt, medan våldet är handgripligt. Men i det nutida svenska juridikspråket utsätts orden tyvärr för betänkliga angrepp.  Brottet ”olaga hot” i 4:5 Brottsbalken tar enbart sikte på hot om brottsliga gärningar som hos den drabbade framkallar ”allvarlig rädsla för egen eller annans säkerhet” avseende person eller egendom.

Nära hotet befinner sig brottet ”ofredande” (4:7). Det rör sig om oönskade fysiska närmanden. Andra hot eller fridsstörningar är såldes inte kriminella. Men kanske omoraliska i stil med orättvist klander eller mobbing.  Våldsbrotten i 3 kap Brottsbalken är däremot alla fysiska i den meningen att de rör kroppsliga angrepp mot liv och hälsa. Brotten tar sikte på skilda effekter för den utsatta vad gäller graden av allvarlighet. Brottet ”mord” är förstås grövst, medan ”misshandel” enbart tar sikte på tillstånden kroppsskada, sjukdom, smärta eller vanmakt. Läsaren inser att den person som enbart med ovilja kort håller en person i armen inte agerar brottsligt, men kanske dumt om fasthållandet är onödigt. 

Min lek med orden avser att visa på hur land och lag byggts med tydliga ord. Ordens pregnans har alltså högsta prioritet. Men i vår samtid syns idag politiska skeenden som avser att rubba tydligheten och därmed förutsebarheten. Det rör sig om vänstersinnade samhällskritiker som länge försökt klä sina politiska mardrömmar i ord som hotar den rättsliga stringensen.  På senare år har ett ökat vänsterliberalt fokus på identitetsfrågor inneburit en strävan att lösa upp juridikens pregnanta begrepp ”våld”.

Bakom rörelsen finns en mängd psykologer samt en mindre grupp jurister. Främst rör det sig om lanseringen av begreppet ”psykiskt våld”. En lika märklig variant är ”tyst våld”. Meningen med den nya kriminaliseringen är framför allt att försöka stoppa våld i parförhållanden. Ambitionen kan förstås tyckas lovvärd.  Men i båda fallen rör det sig alltså om att påstådda psykiska effekter ska likställas med fysiskt kroppsliga angrepp. Följden blir alltså att de enkelt synliga effekter som bär upp ordet våld kommer att urvattnas genom införandet av själsliga och således osynliga verkningar. Alla inser direkt att de psykiska effekterna är synnerligen oklara och svåra att bevisa. Därför kommer givetvis osäkerheten vid rättstillämpningen att öka. Domarnas personliga åsikter ges alltså ökat utrymme. Detta är knappast något som domarkåren önskar.  

Den 26 februari 2026 lämnade Tidöregeringen en proposition om införandet av det nya brottet ”psykiskt våld”. Så här motiveras det nya brottet: 

Psykiskt våld är ett allvarligt samhällsproblem och förekommer inte sällan som en del av mäns våld mot kvinnor, våld i nära relationer och hedersrelaterat våld och förtryck. Psykiskt våld förekommer inte minst i ungas parrelationer och våldet har ofta digitala dimensioner. De negativa effekterna för den som utsätts för psykiskt våld är påtagliga på såväl kort som lång sikt. Mot den bakgrunden bedöms det finnas ett behov av ett stärkt straffrättsligt skydd mot psykiskt våld. 

Jag inser givetvis att det i parrelationer kan förekomma trista – och ibland allvarliga – situationer. Men hur kan en för de inblandade säker utredning ske av en brottsbeskrivning som lyder: 

7b §
Den som upprepat utsätter en annan person för kränkningar i form av beskyllning, nedsättande uttalande, förödmjukande beteende, otillbörligt hot, otillbörligt tvång eller otillbörlig övervakning, döms, om kränkningarna sammantagna varit ägnade att allvarligt skada personens självkänsla, för psykiskt våld till fängelse i högst fyra år. För psykiskt våld döms också den som utsätter en annan person för otillbörlig övervakning som är varaktig, om gärningen varit ägnad att allvarligt skada personens självkänsla. 

Vi ser alltså hur lagstiftaren öppnar dörren för att tyvärr ganska vanliga smärre konflikter inom familjelivet riskerar att släpas inför rätta. Tämligen naturliga gräl kan av en illvillig part komma att anmälas som beskyllningar eller som förödmjukanden. Införandet av psykiskt våld raserar med andra ord de tydliga spärrar som tidigare byggts genom beskrivningarna av brotten olaga hot och misshandel. En familjemedlem måste alltså – under hot om straffpåföljd – bedöma hur hastigt uttalade ord riskerar att mentalt uppfattas av motparten. Ett skeende i dennes hjärna som inte kan ses eller höras kriminaliseras.  

Nu kommer polis, åklagare och domare att träda in och granska vad som skett vid ilskna samtal i hemmet eller över matbordet. Psykologer kommer att med vanligt flummiga ord vittna om vad som allvarligt är ägnat att skada självkänslan hos den som anmält sin partner. Vidare ska åklagare och domare försöka bedöma vad som i ett gräl inom familjen är otillbörligt. Märk att jag enbart kritiserar de själsliga effekter som nu kriminaliseras.

Jag menar att Tidöregeringen – i sin gränslösa välvilja – tar ett steg mot det storebrorssamhälle som George Orwell förutspått. Feministiska åklagare ges vind i seglen. Prussiluskan äntrar rättssalen. Familjelivets integritet hotas. I slutscenen förs den romerska rättens tes – ”mitt hem är min borg” – till skräpkammaren.       

Torsten Sandström

Texten tidigare publicerad i Epoch Times.