Genom ökade offentliga partistöd (och statliga bidrag till väljare) har den politiska klassen gjort sig oberoende av partiernas medlemmar (som följaktligen sjunkit i antal).
Läsare av mina bloggar ser att jag ofta skriver om en ”svensk politisk klass”. Det gäller toppen inom de svenska politiska partierna. Alltså en avgränsad elit inom det det svenska folket.
Det rör sig om en grupp människor som utövar politisk makt över folket. Alltså en elit med tydligt egna intressen som de ständigt vill värna om.
Klassens medlemmar positionerar sig genom:
1 uppväxt inom familjer som tillhör ett visst parti,
2 träning i särskilda ungdomsförbund,
3 skolning i partipolitisk taktik,
4 maktutövning på lokal politisk nivå,
5 ständiga steg uppåt inom hierarkin efter visad anpassning eller lydnad,
6 fortlöpande högre ekonomiska arvoden lokalt och regionalt,
7 med tiden stigande löner, bidrag och pensioner för yrkespolitiska anställningar på heltid samt en livsstil som på många vis är elitistisk,
8 att elitens toppar – och deras anhöriga – ges möjlighet till vidare karriär genom offentliga anställningar,
9 att på den högsta toppen sälja ut sitt politiska nätverk av kontakter till privata företag mot skyhög ersättning,
10 att stegvis skaffa sig ett eget politiskt kodat språk, som förvandlar svar till vitt eller tvärtom och
11 att under resan uppåt ständigt påstå sig verka för folket bästa. Jämlikhet är nämligen lösenordet (åtminstone för troende vänsterliberaler).
—
I nutid tydliggörs elitens avsteg från det folk man vänder sig till genom att Socialdemokratin i årets valrörelse pläderar för en ”folkblandning”. Så här heter det nämligen om boendefrågan i slutklämmen av en skrift som sossen Lawen Redar står bakom:
Den ekonomiska, etniska och språkliga segregationen behöver brytas på en strukturell
nivå vilket kräver att befolkningen blandas. Samhället kommer behöva genomföra
insatser vi tidigare inte gjort, i en skala vi tidigare inte sett.
Om ledande socialdemokrater själv valt att ”folkblanda” sig själva hade orden varit viktiga och ingett respekt. Men en skrift av Timbro (förf Benjamin Dousa) visar att så inte alls är fallet. Ledande socialdemokrater lever alltså inte som man lär. Man väljer en livsstil som är mer elitär genom att bosätta sig i segregerade bostadsområden.
På så vis blir bostadsfrågan en punkt nr 12. Liksom tidigare svenska eliter – exv adeln – väljer den politiska klassen boenden i områden som är segregerade. Valet är mycket enkelt att förstå och inte alls självklart för politisk maktutövning. Men liksom den politiska klassbildningen i övrigt skiljer sig således praktiken från den teori som predikas. Särskilt vad gäller vänsterliberaler som evigt och i drömmarnas värld kräver jämlikhet i stort och smått!
Torsten Sandstrom
