Som kritiker av vänsterliberal politik – med den amerikanska filosofen Thomas Sowell som föredöme – har jag skrivit att Trumps initiala politik inneburit en knapp handfull goda reformer (främst tänker jag på kritiken av EU-ledarnas sömngångarpolitik rörande försvaret).

Men som etablerad president för sin andra valperiod har Trump tyvärr tydligt visat sin egen politiks fördärv. Hans förakt för demokratin är nästan fullständig. Han angrepp med vulgära skamargument mot oliktänkande är djupt osmaklig. En pratsjukt självhävdelse som gått direkt till historiens skräpkammare. Hans användning av presidentposten för sina och familjens privata intressen framstår som vedervärdigt korrupt. Värst av allt är hans konsekventa styrning av USA via dekret, där kongressen rejält skjutits åt sidan och alla kritiker hånats. Rent sjukt är hans ord att man måste ”ta itu med” de HD-domare som nyss förklarat Trumps gigantiska tulldekret som olaglig.

Vi ser alltså hur en amerikansk demokrati på bara en handfull månader förvandlats till en enmansparodi – eller snarare en stor tragedi. Som Karl den XII i Kungsträdgården pekar Trump vilt – presidenten dock åt alla håll – där han vill styra världen. Något blir bra, men det mesta en enda stor härva av död, oro, bristande samarbete och ekonomisk kris. Tempot i förfallet förfärar.

Därför är det intressant att lägga märke till tystnaden hos hans tidigare ofta ganska inställsamma uppbackare. För många trumpkramare är detta påfallande pinsamt. Man kan inte ge Trump godkänt enbart för hans agerande inom något enskilt politisk område, såsom kritiken mot Europas passivitet eller stödet till Israel som anfallits. Det krävs nämligen en helhets- och framtidsanalys. Och den blir becksvart.

Torsten Sandström