Jag har i flera bloggar följt Elisabet Hand Ringqvists framfart som affärskvinna (in spe). Just på grund av att hon konsekvent gjort dåliga affärer. Ja till och med katastrofala liksom då hon som rådgivare till centerpartiets näringsminister Maud Olofsson – en annan amatör i branschen – talat sig varm för Vattenfalls förvärv av Nuon, med 95 miljarder i förlust för staten som följd. Därefter har sten lagts på börda av dåliga affärer och bristande förmåga att se potentiella värden. Detta bland annat som ordförande för Storskogen AB, som hon tvingats lämna. I dagarna uppmärksammas en mångmiljonkonkurs där hon som ordförande inte sett till att aktiebolaget ifråga störtat och underlåtit att upprättat den kontrollbalansräkning som ABL kräver. Noll koll, helt enkelt. Dessutom av en uppblåst kvinna som kallat sig ”lagstiftare”!

Helhetsbilden är okunskap och vårdslöshet hos en person med hög profil om den egna kompetensen. Att hon nu hamnat som ledare av Bondeförbundet, förlåt Centerpartiet, är logiskt. Efter två-tre bottenapp på ledarposten är Thand Ringqvist enda kamikazepilrot (i nästan samma stil som kollegan Mohamsson).

Att hennes oförmåga uppmärksammas är bra. Höstens val närmast sig. Thand Ringqvist som en grön producent av röda linjer måste tydliggöras. Västerliberaler av denna sort är nämligen en samhällsfara. Vilket hennes framfart inom affärslivet bevisar.

Kort sagt har Thand Ringqvist kostat det svenska folket mer än tillräckligt med pengar. Inbilsk som hon är kallar hon sig riskkapitalist. I mina ögon är hon en livsfarlig risktagare och därmed en urdålig kapitalist. Hon framstår närmast som en skojare, helt enkelt.

Torsten Sandström