Kina är ett märkligt land. På ena sidan en hård kommunistisk diktatur. Å den andra ett näringsliv som producerar högteknologiska världsprodukter som tufft konkurrerar med dem från väst. I en ledare i The Economist (14/3) berättas det om de spänningar som ett sådant samhälle skapar.
Den politiska makten tycks internt ganska säker genom de ekonomiska framstegen. Men inom en manstarkt kapitalistisk och åldrande adel av storbolagsägare tornar sprickor upp sig som kan förändra spelplanen. Den rikaste 10-delen av befolkning äger omkr 70% av all privat förmögenhet (och det rör sig om gigantiska värden!). Inom dessa led finns en betydande grupp av personer som tillhör kommunistpartiets toppskikt och deras släktingar. C:a 49 % av den totala ägareliten är äldre än 60 år.
Hittills har dessa ägare inte drabbats av besvärande beskattning. Varken i form av skatt på kapital eller arv. Däremot finns folkliga strömningar inom kommunistpartiet som gärna ser sådana skatter för att slussa ökad förmögenhet ned i samhället och vidga konsumtionen. Men partiets ledning vågar eller vill hittills inte fatta sådana beslut.
Ett knepigt politiskt problem är hur aktieägande och pengar – genom arv od – ska tillåtas gå över till yngre generationer som inte vuxit upp under partiets strikta ungdom. Man kan förstå att det här finns en potentiell politisk sprängkraft som kan förändra Kina. Enligt min mening alltså en möjlig öppning för att partiet ska försvagas. I och med att ledande partikoryféer och deras anhöriga tillhör toppskiktet bland ägarna står diktaturens ledning inför ett viktigt och svårt framtida problem.
Vågar partiets ledning lindra diktaturen och öppna upp det politiska systemet? Eller är det möjligt att fortsatt bygga en nation där kapitalism och kommunism förenas? Personligen vill jag se en strimma av hopp. Historien visar nämligen hur ekonomiska reformer ibland kan få en egen politisk kraft.
Men det kinesiska kommunistpartiet har tidigare valt våldets väg. Frågan är hur länge detta är möjligt i ett Kina med en allt mer vidgad konsumtion och välfärd? Kineser ser förstås vad som sker i andra nationer.
Torsten Sandström
