Susanna Birgersson lyfter ett viktigt svenskt problem i en bra ledare på dagens GP, Göteborgsposten. Den rör sig om ett urtjatigt svenskt mantra om ”lika-möjligheter-skolan”. Alltså det planpedagogiska mönster som sossarna odlat i årtionden och som Tidöregeringren av rädsla och okunnighet tagit över.
Den ensidiga satsningen på likhetsnormen har spelat ut sin roll. Under 1900-talets första halva fanns det stark anledning att forma en skola som gav barn och ungdomar från studieovana familjer ett kraftigt rättsligt stöd. I och för sig finns en del av denna problematik kvar. för ett mindre antal. Kvar står därför jämlikhetsdogmen som ett offer på ett altare. En tom gest som skapar ofrihet och en skola med lägre kvalitet än möjligt. En del av denna problemtik har nu även skolplikten blivit. Många särbegåvade bar och unga tvingas kvar i en miljö dom för dem blivit förtryckande.
2000-talet kräver nytänkande inom svensk pedagogik! Idag måste föräldrar som vill – och kan visa att barn kan skolas i deras egen regi – ges friheten att bestämma själv, i stil med vad som tillåts ske i Danmark. Dessutom måste särskilt duktiga elever kunna slussas till klasser där deras särbegåvning tas till vara och tillåts utvecklas.
Men i sossarnas betongskola frodas ett jämlikhetstänk där respekt saknas för unika begåvningar. Allt ska stöpas i samma form. Det är samma tanke som bakom en planekonomi. Friheten beskärs och den dynamiska utvecklingen stannar upp. Vi ser hur ett överskott av politik påminner 2000-talet blivit ett hinder. Frihet och alternativt tänkande stoppas. Och Sverige sjunker i kunskapsligan. Detta sker via hurrande politiker. Det är faktiskt absurt. Det rör sig således om missbruk av lagstiftning.
Läs gärna Birgerssons ledare!
Torsten Sandström
