Inom kultursverige driver den politiska eliten tesen om att offentliga tjänstemän själva ska bestämma vad som är konst, litteratur och god svensk kultur. De råder alltså tabu för politiker att lägga näsan i blöt. Armlängds avstånd måste politikerna visa – heter det – så att tjänstemännens egna politiska visioner får fritt spelrum. På så vis tar vänsterns svartrockade kulturbyråkrater över. Därmed sprids rödgrön kulturpolitik inom stat och kommun. Den heliga tesen om armlängds avstånd spelar med andra ord vänstern i händerna.
Nyligen har det bråkats i Lilla Edets kommun om en SD-politiker som kritiserat att chefen för kommunens bibliotek bjudit in två kommunister att hålla föredrag, dvs Nadim Ghazale och Alexandra Pascalidou. Vi ser alltså hur kommunala tjänstemän bestämmer vad som ska anses som gångbar kultur i Lilla Edet.
Följden blir att vänsterindoktrineringen ökar under skydd av tesen om armlängds avstånd. Det visar sig att Nadim Ghazale fakturerat 87.000 kronor för sammanlagt tre anföranden till unga skolelever. Alexandra Pascalidou har nöjt sig med omkring 12.000 kronor.
Att storleken av utbetalningarna sprids är bra. Det gäller enligt min mening att skapa en folklig reaktion mot principen om armlängds avstånd. Det som skett i Lilla Edet är lika allvarligt som att kommunister bestämde kulturen i Sovjetunionen. Kultur ska inte bestämmas efter någon partibok eller av en partisympatiserande byråkrat. Det svenska samhället kulturdogm om armlängds avstånd slår alltså bakut och gynnar vänsterliberala tjänstemän. Dogmen måste upp på bordet så att olika samhällsintressen öppet kan balanseras mot varandra på ett rimligt vis.
Detta sker alltså i tider då gammelmedier oroar sig över högerpopulism. Det vi ser är inget annat vänsterdito. Rådande tabu för politisk kultur syftar till partineutralitet. Men det fungerar alltså precis tvärtom. Detta pga att kulturens eliter normalt är rödgröna och vänsterflummiga. Inte serverar de någon balanserad kulturpolitik. Man bränner av 87.000 på ett bräde till Nadim Ghazale!
Den politiska elit som står bakom lurendrejeriet med armlängds avstånd måste fråntas sitt tolkningsförerträde. All kultur är nämligen subjektiv! All kultur är i någon mening politisk. Även om målet är högsta kvalitet, skönhet eller känslosamhet så kan det inte bestämmas utan ett tydligt inslag av politik. Det avgörande är att denna politik måste balanseras i styrelser och nämnder. Olika intressen ska brytas mot varandra. Där ska öppna samtal föras som medborgarna tillåts ta del av. Makten ska inte överlämnas till anonyma byråkrater hur många akademiska betyg de än har i konst-, litteratur- eller kulturhistoria. Valet av smak är nämligen ingen vetenskap! Det rör sig faktiskt om politik!
Därför ser jag ingen fara i att politiker i offentliga styrelser och nämnder i Sverige genom majoritetsbeslut tillåts bestämma kulturutbudet. Centralt är det öppna samtalet. Givetvis ska tjänstemännen bjudas in. Dom ska dessutom verkställa. Men att vänsterinriktade byråkrater ska diktera utbudet – såsom i Lilla Edet – kan knappast kallas en demokratisk kulturpolitik.
Torsten Sandström
