Efter att jag har i unga år kallat mig liberal har min vidare politiska resa skiftat rejält. Om man ska ta ordet liberal på allvar så är ideal som politisk frihet och jämlikhet naturliga. Vem vill inte vara liberal? Frågan är bara i vilka sammanhang. Problemet är således att ordet är oklart och med tiden blivit så utslitet att det närmast blivit omöjligt att använda i ett förnuftigt samtal.
I dagens svenska politik syns detta med största allvar. Det stolta flaggskeppet Folkpartiet var en samling av personer från äldre rörelser med frisinnade ideal. Alltså politiker som varit med om att tillsammans med socialdemokrater och konservativa bygga den moderna svenska demokratin.
Advokaten Carl Staaff (död 1915) – liberal statsminister två gånger – var en grundbult i den svenska demokratins utveckling. I hans av majoriteten ogillade rösträttsförslag förespråkades majoritetsval i enmansvalkretsar. Om han vunnit hade sannolik dagens politiska splittring via småpartier kunnat undvikas.
Vidare såg nationen fram till och med Bertil Ohlin (mitten av 1960-talet) politiker av gammalt gott liberalt virke. De var allvarliga män och kvinnor som strävade efter att motverka socialdemokratins utveckling av landet till det korporativa Sverige. Inte bara principiella personer utan främst pragmatiska och fiender till S-partiets satsning på den starka staten, kollektiva lösningar och höga skatter utan effektiv kontroll av bidrag och byråkratier.
Men nu är L-partiet på väg mot sin undergång. Under mer än ett halvt sekel har Liberalerna stegvis lämnat den förnuftiga pragmatismen och klivit in i socialdemokratins tankesfär. I borgerliga regeringar har partiet – tillsammans med Centern – framstått som sossarnas ideologiska budbärare. Man har utvecklat en röd-grön vänsterliberalism. Alltså en extrem symbolpolitik med drömmar som har tagit över kloka kompromisser. Via år i regeringsställning har liberaler uttalat glänsande ord om svenska skolan, men utan motsvarande verkstad. Fokus på vänsterns jämlikhetsdogmer har nämligen ständigt motverkat en svensk skola för krav, kunskaper och ordning. Inför valet 2026 hotar till och med Liberalerna tusentals elevers studier i väl fungerande privata skolor.
Liberalernas nej till regeringssamverkan med SD tycks nu bli spiken i partiets kista. I konsekvens med att L varit med om att öppna nationen för en storskalig invandring under två decennier vägrar man nu att ta sitt förnuft till fånga. Resultatet har blivit att klanernas dödliga kriminalitet plågat nationen. Lika länge har SD kritiserat effekterna av en invandring utan effektiv integration. Nu har Tidöregeringen och liberalerna tagit till sig SD:s kritik. Men ändå vill lilleputt-partiet inte ha med SD i en kommande regering!
Jag menar att sossarnas starka-stat-tänkande även smittat Moderaterna. M driver tyvärr inte en konsekvent frihetlig politik. Man kör vidare på linjen att det offentliga ska styra politiken om arbete, bostäder, skola, vård, radio och teve mm. Den sk könsbyteslagen är bara ett tydligt exempel!
En delvis dysfunktionell ”Svensk modell” höjs av moderater till skyarna! Kanske är det detta man menar med konservatism? Klart är dock att M-partiet saknar mycket av den förnuftiga pragmatism som i idealsamhället kombineras med konservatism. Monarki och kyrka tycks vara tillräckligt för M-partiet! På så vis framstår Moderaterna varken som liberaler eller klokt konservativa. Man blir främst ett maktparti för en politisk klass som samlats i ett parti som kallas Moderaterna.
Att Moderaterna behöver en rejäl politisk transfusion av friskt blod är uppenbart. Det är faktiskt vad som sker genom samarbetet med SD. I nästa års val kommer vi antagligen att få se resultatet av de positiva tecken som mätningarna 2022 visat rörande skolelevers partipolitiska sympatier. Då röstade drygt 57 % på M, SD och KD.
Jag hoppas därför att vi kommer att få se vänsterliberalismens svanesång. Inför 2026 är prognosen nämligen att i runda tal 190.000 nya unga människor ska rösta. Dessutom säger Chat GTP att omkring 450.000 pensionärer sedan 2022 har gått ur tiden (av vilka många röstat rött). En potential för en pragmatisk högervind finns med andra ord inom befolkningen. Och Liberalernas öde kommer förhoppningsvis att beseglas.
Torsten Sandström
