Det är förunderligt hur SVT:s trollfabrik fungerar. Nu inte genom falska identiteter. Men ändå genom sken som är tillrättalagda för att bedra.
Varje kväll man slår på teveapparaten syns ungefär samma luggslitna kändisgäng, fastän nysminkat och nyklätt. Det påminner om ett frälsningsmöte, även om meningen är att folket ska bedåras, roas eller kanske helst bedövas. Om SVT:s armé av kända legosoldater syns i rutan ena kvällen säär de tillbaka den andra för att den tredje presenteras i något annat svenskt gammelmedium.
Det intressanta är vilken bakgrund de har som kan vara så märkvärdig? Svaret är att bakgrunden egentligen är irrelevant. Armén består nämligen av lycksökare som ska försörjas av statens medieföretag som formellt beskrives vara i folkets tjänst (public service). Alltså personer som mer eller mindre slumpvist blivit kända i något medialt sammanhangs och därefter valt att enrollera sig i SVT:s verksamhet för lägereldar. Det ena mediet ger, det andra tar saken vidare och SVT hakar på spåret (givetvis även i programinslaget med samma namn).
På så vis framstår SVT:s legosoldater som kändisar och vänner till dig och mig. Att krönas i SVT till kåren av hundratalet kändisar innebär en fribiljett till livränta för personen ifråga från statens medieföretag (eller från något annat bolag som vill kränga kändisskap). Genom att bara berätta om sitt privatliv kan kändisen slå mynt för försörjning resten av livet.
Då kändissoldatens privatliv exponeras brister alla fördämningar. Till folket rapporteras den ena trivialiteten efter den andra. Kan kändisen upplysa oss om sina relationer till andra kändisar så ökar styrkan kändisens sold. Nya uppdrag dukas upp. Fotograferna flockas kring lockbetet. Om korten spelas rätt kan det bli goda vinster i kändisarnas svenska hasardspel.
Just det privata skapar stort förtroende hos den svenska allmoge som ska underhållas vid lägerelden. Ju mer närgående inblickar desto större kändisskap, lyder parollen! Så funkar legoarméns taktik under sina manövrer. Så funkar inte bara SVT, utan även andra gaammelmedier. En av hundratals soldater i underhållningsindustrins tross – alltså lägerknektar från de bakre leden – är Marianne Lindberg De Geer. Hon är ärrad av privata upplevelser vid sidan om skyttegravarna och kan berätta om andra kändisar som tillhört stormtrupperna. Man kan säga att det är bakom fronten hon byggt sitt kändisskap. Det har skett med rak blick.
Hur hennes liv har varit där spelar inge roll. Nu gäller det hennes egen bild, den som förmedlar till mediernas hjälptrupper för vidare bruk. Om kändisen X säger hon att kärleken inte går att jämföra med den hon känt för en senare legosoldat, Y. Övriga kärlekar – exv Z – tycks inte betyda något i hennes Race for Fame. De bidrar så att säga inte till byggandet av kändisskapet.
Frågan är vad svenska folket – som betalar SVT:s och andra mediers brasaftnar – kan lära sig av detta? Svaret är antagligen att kändisar ska ses som ikoner, dvs personer som måste dyrkas. Kravet på hyllningar är förstås nödvändigt för att SVT:s armé av kändisar ska kunna fortsätta sitt mediala krig mot folket i tevesoffan. Om auran spricker går nämligen SVT:s heliga anfallstrupp under. När spelet avslöjas rasar fronten. Och med den SVT:s fåniga påståenden om public service.
Den kloke rycker på axlarna. Man vet att samma kändisar kan beskådas i andra medieföretag. Och att deras budskap är ungefär detsamma där.
Torsten Sandström
Om kändiskapet i medierna samhälle kan du läsa mer i ett kapitel i min bok “Ceremonimästarna – essäer om riter, ceremonier och symboler” som publiceras i januari.
