Under sommaren har jag läst några böcker som belyser vikten av historiska kunskaper. Det intressanta är hur antikens historia hjälper oss att förstås vår samtid. De två böcker som gett mig mest behållning är Josephine Quinn, Västvärldens födelse (2025) och Edith Hall, Introducing the Ancient Greeks (2015).
Båda författarna skriver flyhänt om öster- och västerlandets historia från bronsåldern och framåt. Det sker således i ett svindlande tidsperspektiv. Qinn förankrar Europas utveckling i årtusendens före antikens greker och romare. Hennes tes är att västerlandets utveckling varit beroende av äldre kulturer öster om Medelhavet. Läsaren får tydligt klart för sig att den grekiska kultur, som med rätta länge hyllats, faktiskt har sina rötter i folk och samhällen som vuxit fram i kulturer öster och söder om medelhavet.
Halls bok är en förnämlig presentation av den grekiska kulturens utveckling. Med enkla ord men stor briljans beskriver hon hur den grekiska sjöfarten, ekonomin samt språklig och mental kaxighet hos ett kämpande folk gett näring till ett stort lyft inom kulturen och inte minst filosofin. Båda böckerna kryper läsarna under skinnet.
Särskilt imponerad är jag av Halls bok. Hon ger sig i kast med att beskriva varför den grekiska kulturen visade sig så framgångsrik. Det rör sig om det grekiskt skrivna språkets första viktiga steg (i efterföljd till kilskriftens telegramartade meddelanden om kommers och krigiska affärer). Hall visar med stor tydlighet hur Homerus och Hesiodus berättelser präglat grekernas storartade kulturella framgångar.
De två böckerna är inte bara en historisk läsupplevelse. Utan åthävor presenterar författarna argument med stor slagkraft i den nutida diskussionen om klimatets förändring. Inte alls så att uppvärmningen förnekas. Men i berättelser om flera tusentals års förlopp får vi åtskilliga besked om hur temperatur och klimat epokvis skiftat rejält. Att solens strålning och vår planets rörelse haft betydelse framstår klart för den läsare som i nutid dagligen proppas fulla med mediala reportage om att värmen har sin förklaring i människans industriella aktiviteter. Dessutom noterar de två historikerna hur jorbävningar och vulkanutbrott fortlöpande påverkat temperaturen i antikens många skilda samhällen.
Detta ger anledning till en viktig reflektion rörande historikernas tystnad vad gäller skräckskildringar rörande CO2 under de senaste hundra åren. Jag läser ofta böcker av framstående historiker. Slående är hur de ständigt undviker de slentriansmässiga skräckbilder som framför allt samhällsvetare och även en mindrre altal naturvetare i nutid framför rörande “växthusgasernas förskräcklighet”. Den som står stadigt med fötterna i historien vet att såväl uppvärmning som nedkylning inträffat förr. Kunskapen leder dem till besinning.
Ett exempel är professorn i historia, Fredrik Charpentier Ljungqvist, vid Stockholms universitet som under många år ägnat mycken tid åt just att beskriva klimatets historiska fluktuationer. Ett annat är lundaprofessorn Dick Harrison som i en mycket bred produktion visat prov på hög analytisk förmåga. Jag har läst mycket vad de skrivit. Klimatet har växlat kraftigt under århundradens gång. Men aldrig har de sänkt sig till några skräckskildringar rörande just CO2!
Den historiska litteraturen bekräftar värdet av kunskaper om vad som faktiskt skett i världen under flydda tider. Det verkar därför som FN och deras uppdragstagare IPCC i nutiden bort besinna sig. Och framför allt upphöra med att bara beskriva en enda förklaring som den främsta orsaken till klimatets uppvärmning. Skriken från FN-chefen uppfattar jag därför som propaganda från den som vill driva politik rörande kontrollen av världsopinionen. Detta enligt tesen: tryter argumenten så höj rösten!
Torsten Sandström
