I Sydsvenskan den 7/8 pläderar Mark Klamberg, professor i folkrätt vid Stockholms universitet, för att Israel begår ett folkmord i kriget i Palestina. Han pekar särskilt på brister i matdistributionen. Klambergs artikel återges i länken nedan. Han baserar sin åsikt på konventionen om om folkmord från 1948, som Sverige skrivit under 1952.
Jag har i flera krönikor hävdat att folkrättens regler är gummiartat svepande. Tillämpningen av dem blir uppenbart politisk. Därför är folkrätten, som jag ser det, inte särskilt lämpad att tillämpa på intrikata konflikter med flera motstående intressen. För att läsaren själv ska kunna ta ställning till Klambergs påståenden är det lämpligt att ta del av hur den svenska regeringen i sin proposition till riksdagen behandlar frågan om vad ett folkmord är. Låt mig därför citera en central passage i kommentaren 1952 till konventionen:
Enligt denna förstås med folkmord, att någon, i avsikt att helt eller delvis förinta en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös grupp såsom sådan, dödar medlemmar av gruppen, tillfogar medlemmar av gruppen svår kroppslig eller själslig skada, uppsåtligen påtvingar gruppen levnadsvillkor avsedda att helt eller delvis medföra dess fysiska undergång, genomför åtgärder avsedda att förhindra födelser inom gruppen eller med våld överför barn från gruppen till annan grupp. Det utmärkande för folkmord är sålunda, att brottet, ehuru det omedelbara objektet därför utgöres av mänskliga individer, ytterst riktar sig mot den folkgrupp som dessa tillhöra, i det att det är gärningsmannens avsikt att helt eller delvis förinta denna.
Jag har med kursiv text markerat avsnitt som jag menar att Klamberg tolkar med politiska glasögon. Märk att han helt fräckt ignorerar flera av de försvårande omständigheter som konventionen baseras på för att peka ut ett folkmord. Han kanske invänder att det finns praxis som stödjer hans tolkning. Men likafullt måste i så fall dessa domar vila på klart politiska ställningstaganden.
Min huvudsakliga invändning rör dels den typ av krig som Hamas orsakat, dels frånvaron av avsikt hos Israel i den mening som konventionens ord klart ger uttryck för. Att Hamas krigsföring av gerillatyp ställer den stat som anfallits inför svåra avgöranden är självklart. Jag menar att Hamas bruk av befolkningen som sköldar gör det problematiskt för Israels försvarsmakt att vinna det krig som man utsatts för. Att bekämpa folkmördare som Hamas är inte enkelt.
Men oavsett den särskilda form som kriget i Gaza har så är det uppenbart att staten Israel saknar den avsikt – det ”uppsåt” – som konventionen baseras på. Alla människor i Gaza – av flera olika nationaliteter och trosbekännsler drabbas utomordentligt hårt av kriget och matbristen. Vidare finns det inte övertygande bevis för att Israel har för avsikt att drabba dessa med ”fysisk undergång”. Israels militärer strävar helt enkelt efter att eliminera motståndaren Hamas och dess terrorister.
En synnerligen svårgenomförbar utdelning av förnödenheter från Isarels sida talar för min åsikt. Om avsikten varit att ”förinta” palestinierna krävs det mycket ingripande åtgärder. Israel har eftersträvat distribution utan att motparten i kriget – Hamas terrorrister – ska kunna dra fördel av matförsörjningen. Hamas har dessutom försvårat distribution av livsmedel i Israels regi. Även maten är ett vapen i Hamas terrorkrig.
Klamberg vill inte inse Israels svårigheter i kriget mot en motståndare av Hamas´typ. Under ”normala” krigsförhållanden hade Hamas sedan månader tvingats ge upp. Om man jämför med det andra världkrigets segdragna slut kan konstareras att ett synnerligen grovt våld varit nödvändigt för att få regimerna i Tyskland och Japan att ge upp. Ett förfärligt dödande drabbade civila. I slutet av ett krig kan således en fullkomligt hänsynslös – krigshetsande men förlorande – regim förorsaka sin befolkning stort lidande. Det är just vad Hamas gör. Om gisslan friges och Hamas sträcker vapen är kriget slut! Genom att snacka folkrätt spelar på så vis Klamberg, svenska politiker och medier terrorns Hamas i händerna.
Klamberg pekar på uttalanden från en liten minoritet inom Israels regering. Alltså medlemmar av extremt ortodoxa judiska kretsar. Deras ord andas förvisso folkmord i konventionens mening. Men orden avspeglas inte i staten Israels faktiska krigsföring. I så fall hade befolkningens lidande blivit monstruöst.
Jag anser således att Israel står inför en liknande situation som de allierade i kriget 1945. Klambergs tolkning innebär att Hamas tillåts dra det längsta strået. Min är att Israels krigsföring tyvärr är rimlig för den stat som anfallits av terrorns extremister. Till bilden hör dessvärre att Gazas befolkning till omkring 40 % anses stödja Hamas.
Torsten Sandström
https://www.sydsvenskan.se/artikel/har-ar-bevisen-for-att-israel-begar-folkmord
