Den svenska politiska debatten har en snäv åsiktskorridor. De etablerade partierna håller ihop om att inte släppa in nya idéer som kan frånta dem makten. Det rör sig alltså om det jag kallar politisk korrekthet. Till skillnad från saklig pragmatism.
I Danmarks vågar statsministern, socialdemokraten Mette Fredriksen säga saker som ingen av de gamla trötta svenska partierna vågar. Det händer bara inte i vårt land att någon – såsom hon häromdagen – säger:”Att skära ned våra försvarsutgifter under de senaste 30 åren var ett enormt misstag som aldrig får upprepas”. Hon vågar vara självkritisk och säga det som folket redan förstått.
Den militära verkligheten är som bekant densamma i Sverige. Försvaret har i stort sett lagts ned, frånsett några flygplan samt ett gäng välgödda officerare som avlönats och fått guldgaloner för att hålla truten. I vårt land gäller det för politikerna att dölja sina misslyckanden i förhoppningen om att väljarna inte hajar. Tyvärr är många som röstar korkade. Man tror nämligen på vackra ord från den politiska klassen, som hävdar att tillståndet i nationen är gott. Trots att de många politiska surdegarna vuxit sig stora.
Det svenska folket har i åratal förts bortom ljuset av sina elitpolitiker. Enbart SD har vågat säga sanningen om den massinvandring som drastiskt ändrat befolkningsbasen under tjugo år. Alla vet vad följden blivit. Lika länge har de etablerade partierna – som är skyldiga till skandalen – byggt en pakt mot SD. Värst har förstås sossarna varit. Löfven och Andersson har i åtta år skandaliserat SD och skapat en djup klyfta inom svensk politik (för att kunna regera med rödgröna talibaner!). Inte för att man tror det är klok politk. Utan enbart för att man inte vill erkänna sina misstag och förlora röster. Makten framför allt således.
Därför är den politiska situationen i Sverige eländig. Samtalet om nationen förs över huvudet på folket (som man inte vågar lita på). Den politiska klassens kamratklubb håller samman för att undvika förändringar. Okej att detta är demokratins spelregler – eller rättare sagt dess baksida.
En öppnare och mer pragmatisk politik hade således varit önskvärd i allra högsta grad. Men detta förmår inte den svenska politiska elitens pygméer. Växelkörning vid makten sprider nämligen de ekonomiska vinsterna mellan det gäng som håller samman för att de skyr sanningen. “Det går så länge som det går”, så ekar orden från den svenska historiens skräckkabinett. Märk dock att förlorarna sällan skriver historieböckerna!
Därför är Mette Fredriksens ord välgörande.
Torsten Sandström
