För en tid sedan kritiserade jag tre statsvetare som försökte legitimera regeringens politik under de senaste åtta åren via termen ”kontraktsparlamentarism”. Dessutom menar de att s-regeringen agerande präglas av försök att skapa ”kärlek” visavi tänkbara politiker/partier från oppositionen, i syfte att styra landet. De menar att det rör sig om en strävan från sossarna efter individualism. Min åsikt är att de talar i s-tungor, eller med andra ord för sina sjuka mor, dvs det parti som alltför länge regerat landet med hjälp av sina kollektiva och korporativa allierade. Det vi verkligen sett är framväxten kollektivens betongsverige, se länk nr 1 nedan.
Av närmast en slump har jag i dagarna läst något som jag tror bidragit till de dimmor som de tre sprider. I en besynnerlig bok ”Är svensken en människa?” (från 2006) driver nämligen de två kända forskarna Henrik Berggren och Lars Trägårdh en linje som liknar statsvetarnas. Bara själva titeln gjorde mig först nyfiken – med efter studiet av boken besviken. Det intressanta – eller rättare sagt egendomliga – är att de två skriver om en svensk nation som präglas av ”statsindividualism”. Dessutom påstår de att denna individualism har sina rötter i ”en teori om kärlek”, dvs om individer som agerar kärleksfullt inbördes (och utan som jag förstår det att tillmötesgå ambitioner från olika kollektiv i samhället).
För mig är allt detta rena grekiskan. Eller snarare ett försök att finna förklaringar i idéernas värld och inte i faktiska samhällsskeenden. Effekten är snarast en vilja att försöka dölja de kollektiva visioner som ständigt spritts från socialdemokratins ledning, byråkratin och partiets många satellitorganisationer. Boken har lyckligtvis inte blivit någon större succé, såvitt jag kan bedöma. Detta sannolik på grund av de socialdemokratiska dimmor som sprids. Den välkände statsvetaren Olof Pettersson har följaktligen skrivit amper kritik av den bok, som inte ens genom sin titel, speglar författarnas huvudtankar, se länk nr 2 nedan.
Att åsikter bryts i ett samhälle är nödvändigt. Men samtalet måste vara öppet i den meningen att analysen kan prövas av andra mot verkligheten. Därför är det trist då medlemmar av forskningssamhället försöker legitimera statsmakten med idealistiska dogmer i flower-power stil. Mina exempel visar på hur tre statsvetare och två historiker i smyg försöker rättfärdiga en utveckling mot kollektivism/korporativism genom att helt fräckt påstå att den måste ses som en form av individualism.
En helt annan sak är att socialdemokratin stegvis tvingats retirera från sina kollektiva ideal. Men bara delvis. Och inte heller av fri vilja, utan genom att landets befolkning inte längre tror fullt ut på långtgående normer om solidaritet, jämlikhet eller maktutövning genom byråkrati och andra korporationer. I takt med sossarnas förlorade röster har individualismen spritt sig, även om tydliga tecken fortfarande finns på vilja till kollektiv gemenskap inom familj, föreningsliv, miljö osv. Det är bra, även om en renodlat idealism har sina egna problem. Men det är en annan historia, som det brukar heta.
Torsten Sandström
länk 1.
länk 2.
https://olofpetersson.se/_arkiv/skrifter/timbro120925.pdf
