Den svenska politiska situationen är högst bekymmersam. Nationens strukturproblem kvarstår olösta år efter år, trots spridda löften i många, många valrörelser. Inget parti vågar höja rösten och säga ifrån. Alla är rädda för storebror S-partiet. Man bevakar sin position på sikt inom den politiska klassen. Alla är dock ense om att ett nytt röstvinnande parti är oönskat. Därför cementerar dagens partistöd status quo inom svensk politik.
Visst finns det några konkurrenter som inte lyckats ta sig in i Riksdagen. Viktigast är antagligen Medborgerlig samling som har många goda initiativ. Det finns också några organisationer som driver den centrala frågan om direkt demokrati. Det finns alltså en potential till en nödvändig politisk förnyelse. Samtal om samverkan mellan fritänkarna borde vara ett första steg. Det gäller att enas om en slagkraftig plattform. ”Medborgerlig samling” är enligt min åsikt ett mossbelupet partinamn. Och ”Direkt demokrati” är en alltför snäv bas, om än viktig. Erfarenheter från tidigare (och utlandet) visar att enkla dynamiska ord behövs för att få folklig respons. Dessutom gäller det att vinna den unga generation som dominerar internet.
Alla vet att framgång i valrörelser kräver stora pengar, dvs guld som nuvarande politiska eliter uppbär från statens kassakista, som du och jag tyvärr tvingas fylla på.
För mig är det en gåta varför svenska storföretagare förhåller sig så passiva när det gäller att stödja nya politiska krafter, dvs nya partier som vill åstadkomma nödvändig förändring av svensk demokrati och ta itu med stapeln av strukturproblem som gisslar befolkningen. Vad denna passivitet beror på är svårt att förstå. Jag tror knappast att man vill att skola, vård, hyressättning, LAS-frågor, invandring, försvar mår bäst av att ligga i träda. Möjligtvis är stora finansiärer rädda för att stöta sig med S-partiets mäktiga korporativa kollektivism, inom vilken för övrigt näringslivet har gigantiska pengar att tjäna. Den egna ekonomin förefaller alltså vara en tänkbar förklaring, med tanke på att miljardärer och storföretag vägrar att gå samman för att finansiera ett knippe gamla och nya partier, som tydligt vill reformera svensk demokrati och samhällsstruktur.
Av privatekonomiska skäl är man kanske nöjd med den färdväg som S-partiet valt. Men i privata sammanhang uttrycker ändå många företagsledare idéer som påminner om den karikatyr som den förre scaniachefen Leif Östling gjort ikoniska och i huvudsak fåniga.
Därför vore det härligt om nationens krösusar – i Olof Stenhammars efterföljd – organiserar sig för stöd till ett projekt om ett nytt politiskt Sverige. Demokratins införande i Sverige under 1800-talets mitt backades upp av bruksägare, bankdirektörer och fria intellektuella. Även om man då inte nådde ända fram till allmän rösträtt gjorde kapitalismens svenska fäder en dunderinsats. Näringsfrihet tillskapades och ståndsriksdagen ersattes av en mycket bredare representation.
Därför är det nu hög tid för ännu en storsatsning från näringslivets sida. Om företagen inte vill – eller vågar – stödja partier direkt kan de ge pengar åt nya fristående medier. Även om landets flera politiska partier till vänster kommer att skria i högan sky har en majoritet av svenska folket mycket att vinna på en insats från finanseliten. Sveriges strukturproblem måste nämligen tacklas och för det krävs det ett nytänkande, som den nuvarande politiska klassen uppenbarligen inte förmår.
Torsten Sandström
