Det är självklart att varje nation måste ha ett grepp om vilka individer som uppehåller sig inom samhällets gränser. Men inte ns detta klarar Sverige av, den nation som skryter vitt och brett om sin förträfflighet. Den svenska befolkningsregistreringen – folkbokföringen – som sköts av skattemyndigheten, fungerar nämligen uruselt. Sverige har örnkoll på de omkring 10,3 miljoner människor som har svenskt medborgarskap, låt vara att en inte så liten grupp även är medborgare i annan nation. Däremot saknar Sverige ett fast grepp om mängden utländska medborgare – nästan en miljon personer (!) – som befinner sig i riket.
Den senare gruppen kan indelas i två delar. Den större omfattar personer som på ett eller anat sätt själva tagit initiativ till införing i skatteverkets register (ibland enbart genom att ha varit kontakt med annan myndighet, exv bilregistret). Dessa utlänningar tilldelas ett samordningsnummer. Även om detta formellt knyts till en bostadsadress är det högst osäkert var en viss person i verkligheten bor – inom Sverige eller i utlandet. Många gånger är adressen bara en brevlåda hos någon driftig person som tar betalt för detta. Det förekommer också att en utlänning har flera samordningsnummer.
Till bilden hör en tredje grupp av individer, dvs de utlänning som inte ens har samordningsnummer, men ändå befinner sig i riket. Gruppens omfattning är oklar, men det rör sig om många En del av dessa är medborgare i annat EU-land, i så fall personer som inte skaffat sig samordningsnummer.
Man kan därför säga att Sverige har skaffat sig ett fast grepp över den stora gruppen skattebetalare, där de egna medborgarna kraftigt dominerar bilden. Däremot saknas ett bra grepp om den stora grupp utlänningar vars existens är beroende av den breda floran av statliga eller kommunala bidrag, dvs en stor del av bidragstagarna.
Det säger sig själv att detta medför ett gigantisk slöseri med offentliga medel. Personer med två samordningsnummer kan uppbära dubbla bidrag, såväl i Sverige som utomlands. En i utlandet avliden person kan fortsätta att försörja familjemedlemmarna i den främmande nationen. Frånvaron av kontroll skapar en bild att Sveriges makthavare inte bryr sig. Det tycks vara ett korrekt konstaterande i och med att kontrollmöjligheter faktiskt kan skapas, en lösning som svenska politiker valt bort. Trots att flera miljarder skattekronor finns att spara så fortsätter den svenska bidragsrouletten. Att mycket stora belopp hamnar i händerna på kriminella gör bara situationen än allvarligare.
Genomförandet av en sådan kontroll förutsätter, såvitt jag förstår, att utlänningen ifråga enbart ges rätt till bidragspengar i samband med fysisk närvaro på ett kontor, där individens identitet granskas genom ansiktsigenkänning ed, i stil med de väl fungerande system som miljoner människor redan använder i skilda sammanhang. Om inte försäkringskassan klara uppgiften ligger det nära till hands att offentliga myndigheter skapar en särskild organisation för denna fysiska kontroll inom eller utom Sveriges gränser. Enligt min mening är det högts rimligt att mottagande av svenska offentliga bidrag kräver att mottagaren underkastar sig den föreslagna lösningen. Kostnaden för denna är sannolik liten i relation till de medel som sparas in via kontrollen. Med teknisk utveckling borde det för övrigt på tämligen kort sikt vara möjligt att på distans kunna ta emot pengar genom ansiktsigenkänning ed via mobiltelefon.
Med tanke på de omfattade besparingsmöjligheter som syns i pipelinen borde kontrollsystem redan ha varit på plats. Genom att via nya teknik koppla en fysisk person till ett visst samordningsnummer finns mycket att vinna. En ny dörr till kontroll och brottsbekämpning öppnas således. Redan idag kan jag via min telefon betala från min bank. Mottagande av bidrag behöver inte vara svårare.
Det som verkligen gör mig beklämd är att svenska politiker under flera år undvikit att välja rätt väg att tackla det svenska skuggsamhället. Enligt min mening är det fråga om en oförmåga att leverera det som skattebetalarna önskar.
Torsten Sandström
Rebecca Weidmo Uvell har en bra idé: Samordningsnumren upphör att gälla om tex ett halvår. Nya samordningsnummer utfärdas endast av polisen och sökandens idéntitet kollas och verifieras genom biometri. Dessa data delas sedan av alla berörda myndigheter och måste uppvisas i samband med kontakt med myndigheter etc.