När jag läser om Soran Ismails upplevelser i Sverige kommer jag genast att tänka på Julian Assange. Båda är kändisar. Båda är invandare. Och båda har levt ett kärleksfullt frisläppt liv i Sverige, med flera uppvaktande kvinnor. Der verkar höra till bilden att de båda önskat underhålla ett harem, utan att ha klargjort detta för seraljens kvinnor.
Killarnas dubbelspel är inte olagligt. Men ett inslag av oärlighet finns kanske. Kvinnorna ifråga tycks ha hoppats på en varaktig relation och först i efterhand insett att de varit enrollerade i ett harem.
Nu över till det viktiga. Varken Ismail eller Assange tycks ha agerat brottsligt under de frekventa kärleksstunder som inträffat. Bortsett från dubbelspelet har de befunnit sig i en ”tämligen” normal kärleksrelation med vederbörande kvinna. Det intressanta är att avslöjandet av andra kärleksrelationer fullständigt tycks ha förändrat bilden. Då har kvinnorna gjort en polisanmälan.
Den gemensamma bilden tycks alltså vara att kvinnorna först långt i efterhand påstått att de utsatts för oönskat sex. Därför vill de att den eventuella förekomsten av våldtäkt eller liknande brott ska hamna på de juridiska myndigheterna bord.
Enligt en föga precis lagtext är det möjligt att samtycke så att säga kan vägras i efterhand, förutsatt att kvinnan utsatts för någon form av påtagligt mentalt sextvång, som medfört att hon inte förmått artikulera sitt vägrade samtycke. Vidare föreligger ett brott om hon efter ett ja sedan säger stopp och mannen inte lägger av. Men lagtexten är tyst i frågan om när kvinnan ska påtala ett sexbrott som inträffat. Endast en preskriptionstid på tio till 15 år anges!
Jag kan förstå att lagen i speciella fall vill öppna för anmälan om våldtäkt lång tid efter att sexövergreppet skett. Jag tänker då på kvinnor och barn som inom familjen eller liknande relationer systematiskt utsatts för kränkningar av brutala män. Här måste straff kunna utmätas lång tid efter brottet. Dessutom bör ett kortare dröjsmål med polisanmälan kunna tolereras i situationer då kvinnan är under chock eller är lamslagen av skam eller liknande. Men inte i månader eller år, som sagt frånsett fall då ett barn, maka eller sambo slutligen bestämmer sig för att stoppa en kränkande man.
Dessa situationer rör något helt annan än det lösliga haremsliv som verkar ha utspelats kring de män och kvinnor jag nu talar om. De har bara ”knullat runt”, som man säger. Och kvinnorna tycks ha varit med på spelet då de trott att motparten menat något mer än en högst tillfällig sexrelation. Det förefaller därför knappast som att de i sängens värme utsatts för en våldshandling, utan gett sitt samtycke. Först genom den senare besvikelsen – mannens möjliga svek – har tanken om ett vägrat samtycke vuxit fram. Förmodligen en inte helt ovanlig psykologisk reaktion.
Jag menar därför att brottsbalkens oklara samtyckeskrav – och orimligt långa preskriptionstider – riskerar att medföra en allvarlig rättsosäkerhet. Tidsaspekten måste på något vis artikuleras i lagtexten, vilket inte är fallet idag, frånsett den långa yttre preskriptionsgränsen. På så vis uppstår möjligheten att kvinnan månader eller år i efterhand ändrar sig och helt fräckt påstår att samtycke inte förelegat. Situationen avspeglas i rättspraxis.
Men detta stämmer inte alls med bilden av hur brottet våldtäkt vuxit fram. Det rör sig om en tiden högst begränsad handling. Därför bör det inte vara möjligt att konstruera ett vägrat samtycke i efterhand på grund av skäl som besvikelse, hämnd eller liknande. En man som vill hålla ett informellt harem agerar lagligt, även om kvinnorna inte känner till hans intentioner, utan tror att hon och mannen är solo i en pågående kärleksaffär.
Min kritik avser en lagstiftning om sexualbrott som alltså i sin tillämpning riskerar att ge kvinnan en option att i efterhand påstå att samtycke saknas. På så vis kommer det centrala våldsinslaget i bakgrunden. Och utrymme ges för känslor av besvikelse eller hämnd från kvinnans sida, vilket medför att en händelse, som hon faktiskt samtyckt till, i efterhand ses som en våldsyttring. En uppenbar rättsosäkerhet blir följden. Vi har på senare år sett flera exempel på detta i landets domstolar. I några fall har friande domar medfört att kvinnas drabbats av åtal för förtal. Rättsläget är alltså allvarligt.
Enklast löses problemet genom en huvudregel om att anmälan om brott måste ske direkt – alltså i närtid – efter det sexövergrepp som påtvingats kvinnan. Undantag ska endast kunna ske för övergrepp i speciella relationer – barn, hustrur, sambos och liknande – där kvinnan befunnit sig i en tydlig beroendeställning. Om rättsläget förändras och klargörs för allmänheten får män och kvinnor tydliga besked. Alltså färre onödiga åtal för sexbrott. Och färre åtal för förtal.
Torsten Sandström
