Jag läser i dagarna en dom från Göta hovrätt år 2019. Den rör ett åtal mot en invandrande arab (X) för bidragsbrott. X har under ett års tid sammanlagt mottagit mer än 200.000 kronor i egenskap av förälder till 4 barn, som under året inte vistats i Sverige utan i Jordanien, där de gått i skola. X försvarar sig med att han trodde att barnen skulle komma tillbaka till Sverige, vilket dock inte skett. X frias från ansvar av såväl Kalmar tingsrätt som Göta horätt. Man kan ana att åklagarna i Kalmar varit irriterade över utgången.

Och enligt min mening har de skäl till frustration. Domen visar enligt min mening på två allvarliga svenska problem. Det första är domstolarnas avvikelse från den urgamla rättsprincipen ”att alla antas känna lagen” eller ”att okunninghet om lagen straffar sig”. Meningen är att det inte ska löna sig att hävda okunnighet om gällande rätt. Båda domstolarnas anser att X´ språksvårigheter gjort att han inte insett att barnens vistelse i Jordanien måste anmälas till den bidragsbetalande Försäkringskassan. X saknar alltså uppsåt till brott. Så här skriver majoriteten domare i en oenig hovrätt:

Varken vittnesförhöret med Y (från Försäkringskassan ) eller utredningen i övrigt visar att X (den tilltalade) i samband med aktuella ansökningar, eller senare under den aktuella tidsperioden, fått information på arabiska om sina skyldigheter i förhållande till de förmåner han sökt och fått. – – –

Med hänsyn till de omständigheter som framkommit kring barnens oplanerade utlandsvistelse och X´språksvårigheter har åklagaren emellertid inte styrkt bortom rimligt tvivel att X uppsåtligen har lämnat oriktiga uppgifter eller underlåtit att anmäla ändrade förhållanden avseende barnens bosättning. Som tingsrätten har funnit ska åtalet därför ogillas.

Jag tror du som läser detta häpnar. Okunnighet om svensk rätt är alltså en grund för frihet från straff för den som är invandrare och inte kan läsa eller förstå svenska. En infödd eller svensktalande person ska däremot fällas för bidragsbrott i motsvarande situation.

Ett annat – och minst lika allvarligt – problem rör det offentliga Sveriges oförmåga att fortlöpande kontrollera grunderna för utbetalda bidrag till svenskar och invandrare. Jag inser att det kan bli tämligen komplicerat ibland och kanske medföra extra kostnader. Men, med tanke på bidragsflöden i mångmiljardklassen i vårt land till invandrare och svenskar är jag övertygad om att ett effektivt nät och procedurer för kontroll verkligen måste löna sig och rentav kunna resultera i ett något lägre skatteuttag. Det som saknas här är inte bara kreativa lösningar om hur kontrollen ska gå till, utan själva viljan från politikernas sida att agera. Det rör sig om en ovilja att kontrollera och alltså kräva av mottagarna att de följer gällande regler. Att kontrollera anses repressivt! Det rör sig än en gång om en svensk rädsla och godtrogenhet!

Sverige är sannolikt den nation i världen som betalar mest pengar i bidrag per invandrare. Sverige är antagligen samtidigt sämst på att kontrollera de lagliga förutsättningarna för utbetalda bidrag. Till råga på allt är Sverige förmodligen ensamt om att på grund av språksvårigheter fria invandare från straffansvar för att de mottagit olagliga bidrag, medan infödda svenskar fälls till brott för samma gärning.

Sådan är alltså den dystra verkligheten i Sverige.

Torsten Sandström

Please follow and like us: