Varför ska vissa organisationer bestämma nationers framtid? Wikimedia commons.

Svenska klimataktivister med Johan Rockström – Rocket man – i spetsen firar efter att en fransk förvaltningsdomstol i första instans bifallit Greenpeace´s, Oxfam´s med fleras krav på ett symboliskt skadestånd av franska staten för passivitet i arbetet med att nå nationens egna klimatmål. Frankrike har nämligen åtagit sig att minska utsläppen med 40 procent till år 2030, jämfört med nivåerna 1990. Det räckte för skadestånd i första instans!

Men jublar bäst som jublar sist. Jag är inte övertygad om att den franska domen kommer att stå sig vid en prövning i högre instans. Möjligtvis är domen ett utslag av en välkänd fransk domaraktivism. Framför allt är det oklart vad den franska statens åtagande innebär rättsligt sett. Är det en hård juridisk förpliktelse från statens sida eller är det bara en ambition som inte kan ses som rättslig bindande? Fortsättning följer med andra ord.

Även i Sverige finns en liknande reglering i den Klimatlag från 2017 som Isabella Lövin och Mp är så stolta över. I 5 (fem!) magra paragrafer åtar sig regeringen att bedriva ett diffust ”klimatpolitiskt” arbete, se länken nedan. Alltså inga siffror eller hårda förpliktelser från regeringens sida. Bara ett allmänt löfte om framtida redovisning och ytterligare planeringsarbete. Så kan alltså lagstiftning användas för att lura politiker och okloka väljare. Alltså inga regler om påföljder eller om att talan ska kunna föras inför domstol med stöd av lagen. Det är med andra ord fullt klart att Klimatlagen är en tandlös tiger.

En skadeståndsprocess mot regeringen med enbart Klimatlagen som grund framstår alltså som utesluten. Samma sak gäller en alternativ process med Skadeståndslagen som grund. Här tornar verkligen problem upp sig för den processlystna Rocket man. Först måste det visas att staten framkallat en ekonomisk skada för käranden. Sedan måste det styrkas att det skett genom vårdslöshet. Och slutligen måste Rocket man bevisa att skadan uppkommit genom myndighetsutövning, dvs att regeringen eller myndighet inte gjort vad staten är tvingad till gentemot enskild enligt svensk lagstiftning. Det är tydligt att Klimatlagen inte skapar något förpliktande ansvar för statlig passivitet i förhållande till särskilda klimatmål. Inga explicita miljömål anges över huvud taget i Klimatlagen från 2017!

Som klimatskeptiker anser jag att utkrävande av juridisk miljöansvar av staten som organisation är fel väg att gå. Min motivering är att den logiska startpunkten måste vara att fastställa vad det vetenskapligt sett är som orsakar planetens uppvärmning. Därefter måste miljöproblemens omfattning fastställas och möjligheten att kontrollera dessa undersökas. Slutligen måste existensen av hårt bindande lagutfästelser mot enskilda beslutas av riksdagen och därmed vilka påföljder dessa kan medföra för statens del.

Greenpeace, Oxfam, Rocket man och andras förhoppningar om att tvinga nationer till aktivitet via juridiska processer tror jag med andra ord inte på. Och varför ska just dessa utländska intresseorganisationer ges rätt att framtvinga politiska beslut i en viss nation? I en demokratisk stat fattas som bekant viktiga beslut genom parlamentsledamöter som utsetts via allmänna val. Om och när klimatkrisen på riktigt står inför dörren kommer säkert viktiga beslut snabbt att fattas nationellt.

Världens ledande politiker inser uppenbarligen att någon krissituation ännu inte föreligger. Det tycker jag verkar rimligt. Det vi idag ser är bara ett politiskt spel – om än högröstat – som baseras på en eventuell oro för framtiden. Även om den ena tioårsprognosen efter det andra planeringsmålet hittills har passerats så föreligger ännu inte konsensus om vad som bör göras eller vilka tänkbara lösningar som måste beslutas. Just själva bristen på konsensus har inneburit att FN och nationella politiker höjer rösten och påstår att alla forskare är eniga. Det är bedrövligt.

Torsten Sandström

https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/klimatlag-2017720_sfs-2017-720