Alla politiska rörelser som bygger på kollektivism försöker beskriva sig som hela samhällets motor. Alltså en förklaring att den egna ideologin och organisationen är nödvändiga. Endast kollektiven sägs kunna fullgöra målet att skapa ett lyckans samhälle. Märk väl att det inte är fråga om att göra individerna fria och handlingskraftiga. Nej, vänsterns S-parti – en sammanslutning av ”arbetare” – vill genom sina kollektiva rörelser åstadkomma ett samhälle som är lyckligt enligt den egna definitionen av lycka.
Därför har många kollektiva rörelser under historiens lopp utvecklat ideologiska nätverk för samhällslycka. Utopismens filosofer lade en grund, som knappast kan sägas ha visas sig fast. Lenin och Trotsky byggde vidare med uttalat förakt för individens frihet. Hela det sovjetiska samhället baserades på olika kollektiva rörelser för en mängd olika sfärer av den ideala ryska arbetarens samhällsliv. Mussolini och Hitler önskade stoppa kommunismen och ersätta den med en ny och bredare medelklassbas. Men de använde båda den kollektiva rörelsen som verktyg i sina samhällsbyggen. Och med lika ohyggliga resultat som de röda i Sovjetunionen.
Den svenska socialdemokratin har insett behovet av en socialism med mänskligt ansikte. Men ansiktet saknar, på samma vis som hos broderkollektiven utomlands, individuella drag. Förklaringen är just att lyckobygget inte skett för alla nationens medborgare, utan endast för dem som tillhör det egna kollektivet. Och detta ansiktslösa S-kollektiv har metodiskt stakats ut genom en rad satellitrörelser, för yrkesarbetare, hyresgäster, konsumenter, kristna, kulturintresserade, arbetarbarn osv. Det är förunderligt att se hur tydligt mönstret liknar det som använts i totalitära stater, av vilka många lyckligtvis gått under.
Nästan lika egendomligt är att S-partiets kollektiva samhällsbygge i grova drag består än i Sverige, år 2021, dvs 130 år efter partiets tillkomst. Trots att antalet partimedlemmar sjunkit med mer än 90% de senaste femtio åren (dvs 1 miljon betalande) klamrar man sig ännu fast vid makten i kraft av jöken. Orsaken är som jag förstår saken inget annat än den omfattande kollektiva kontroll av nationen som S-partiet fortfarande odlar. Ett maktnät som sakta håller på att brista.
Om några delar av den kollektiva rörelsen ska pekas ut som förklaring till maktinnehavet vill jag peka på följande. Viktigast är den kontroll S har över kärngrupperna fackföreningsmedlemmar och hyresgäster. Här sker kontrollen, enligt min mening, med medel som knappast är förenliga med den demokratiska rättsstatens ideal. I demokratin gäller att lagstiftningen ska förhålla sig neutral (öppet eller dolt) till privata subjekts maktrelationer. Det anses därför inte tillåtet att favorisera ett visst subjekt, lika litet som en enskild person ska behandlas negativt.
Nu vet givetvis lagstiftaren vilka egna föreningar som önskar dominera arbetsmarknaden eller vill bestämma över hyrorna i landets hyresbostäder. Genom lagtekniska knep i medbestämmandelagen respektive hyreslagstiftningen har S-partiets organisationer manövrerat sig fram till maktställning. Beträffande arbetsmarknaden ges LO-rörelsens centrala förbund i praktiken monopolställning vad gäller träffande av kollektivavtal (konkurrerande organisationer har till och med nyligen fråntagits strejkrätten!). Och landets bostadshyror bestäms i praktiken genom S-partiets hyresgäströrelse. Vid tvist om rätt hyra anses framförhandlad hyra som skälig – och i praktiken är det enbart S-partiets förening som sysslar med detta (dessutom tvingas majoriteten hyresgäster betala till denna S-förening genom hyresavin!).
Är det möjligt att tänka sig en mer effektiv kontroll av landets väljare? Till bilden hör en annan fångstfälla med svag demokratisk förankring. Genom lagstiftning tvingas svenska folket betala avgift till SVT och SR. Även här nyttjas en trixig konstruktion med en stiftelse som målvakt (bulvan) för staten. Fällan slår till genom det vetenskapligt fastställda faktum som berättar att 70,7 procent av de svenska journalisterna svarar att man skulle rösta på Vänsterpartiet, Socialdemokraterna eller Miljöpartiet om det var riksdagsval 2019 https://esvd.svd.se/shared/article/skandinaviska-journalister-star-fortsatt-tydligt-till-vanste/jEUJwBlC . Resultatet blir att nationens skattebetalare tvingas betala för daglig vänsterjournalistik i radio och teve. Okej, det finns statsstyrda medier även utomlands, men där finns kloka system för anställning av oberoende journalister samt effektiv kontroll av programutbudet. Förvisso finns en svensk granskningsnämnd, som kan ingripa mot programinslag som anses politisk vinklade/beroende. Men nämnden funkar inte i praktiken. Den silar mygg och sväljer rader av röda kameler.
På detta tämligen utstuderade vis biter sig alltså S-partiet kvar vid makten över Sverige ända fram till 2020-talet! Genom ett mångårigt och listigt konstruerat juridiskt komplex hålls en röd kollektiv folkvilja vid liv. Det mest förvånande är att de svenska partier som driver individualismens budskap – liksom förhäxade – står vid sidan om och tillåter cirkusen fortsätta. De till och med hyllar S-partiets juridiska trixande på arbetsmarknaden som ”en svensk modell”. Och ingen vågar ta tag i det bostadselände som S-partiet i åratal själv åstadkommit genom hyrestak de facto i lagen samt planeringsmyndigheter som gör byggande av bostäder åt de mest behövande mindre lockande.
Så kan alltså kollektivens slipsten dras för att befästa makten över det svenska samhället. S-partiet har alltså hittills lyckats att hålla greppet över nationen. Inte genom politiska lösningar som ger individen mer handlingsfrihet samt pengar som intjänats genom eget arbete. Utan via en gigantisk och kostnadskrävande kollektiv samverkan mellan den egna rörelsen och en omfattande statsapparat i dess tjänst. Och som sagt: den så kallade oppositionen står vid sidan om och tittar häpet på. Medan det politiska förfallet eskalerar.
Jag måste nypa mig i skinnet för att se om det är en mardröm. Men inte!
Torsten Sandström
Folk fortsätter att rösta som de alltid gjort. Man håller på ”sitt lag”, right or wrong. Dock tyder vissa undersökningar på att män röstar mer åt höger, kvinnor åt vänster. Oppositionen är inte mycket att hurra för, de verkar mera solidariska med politikerskrået än med folket.