Anti-PK-bloggen

Än en gång sätts regeringen och det svenska medicinska myndighetskomplexet på prov vid hanteringen av covid-19. Dundertabben från våren – dvs underlåten beredskap och frånvaro av strikta direktiv rörande äldreboenden – avlöses nu av en hit-och-dit-politik vid hanteringen av den dödliga influensans andra våg. Mjuka riktlinjer, eländigt långa köer till testning och inga krav på ansiktsmasker. Summa summarum: S-fiasko än en gång.

För några veckor sedan togs de strikta rekommendationerna bort rörande den äldre befolkningsgruppen. Och idag rusar smittospridningen! Intensivvården utsätts för kraftigt ökad press. Dödstalen ökar igen. Och flera kommuner återinför nu lokalt de gamla restriktionerna avseende äldre. Det råder kaos i vårt land! Till och med de statliga myndigheternas dagliga tevesammankomster – de fyras gäng – har ersatts med digitala möten.

I förrgår (den 10/11) intervjuades hälsovårdsminister Hallengren på SVT. En person som alltså nyss lättat på den tidigare kravbromsen för att skydda den grupp som främst hotas av dödlig smitta. Hennes svar är att det fortfarande gäller strikta rekommendationer om fysisk distans. Samtidigt som smittan sprider sig med lavinens fart bland yngre och medelålders. Många människor tror inte att efterlevnad av kraven är så viktig då det bara rör sig om rekommendationer.

Jag menar att grunden till det politisk-byråkratiska misslyckandet är en medveten passivitet att ta till stränga bestämmelser genom lag eller författning. Regering och myndigheter envisas med fria rekommendationer, frånsett författningsregler rörande folksamlingar. Utomlands har från krisens början breda lagliga krav och tuffa påföljder använts. Bland annat av denna anledningen har våra nordiska grannar och Tyskland därför lyckats bättre än S-regeringen med att begränsa smitta och dödsfall.

Det är givetvis förvirrande att tala om krav när det endast rör sig om rekommendationer. Kommunikationen från statsmakten blir synnerligen oklar, eller vilseledande, vilket framgick om man lyssnade på Hallengren igår. Dessutom skyller hon ifrån sig på landstingen/regioner. Att de utför vården innebär inte att regeringen undgår ett övergripande politiskt ansvar för situationen i riket som helhet. Det vi nu ser är rena rröd-grröna-rröran, för att påminna om Carl Bildts ord.

Jag har hört att regeringen anser att rekommendationer är den rätta svenska vägen. Jag har också hört att man påstår sig sakna lagteknisk rätt att utfärda stränga lagbestämmelser och påföljder. Som jag ser det är det fråga om undanflykter. Om rekommendationer ersätts med lagkrav kommer folks respekt att öka. Slarv blir förbjudet, inte bara oönskat. Påföljder hotar också ifall lagen säger så. Se hur andra nationer agerar!

Argumentet om avsaknad av legala rättigheter uppfattar jag som ihåligt. Klart är att grundlagen ger folk frihet att röra sig, umgås, resa osv. En grundlag tar tid att ändra, men det behövs inte. Redan idag finns det legala begränsningar rörande smittsamma sjukdomar och annan sjukdoms-, hälso- och ordningslagstiftning. Om inte befintliga regler ger regering eller myndigheter befogenhet att i förordning utfärda precisa tuffa krav och påföljder, så kan med juridisk klokskap ny lagstiftning snabbt sättas på benen och givetvis räkna med riksdagens godkännande. Men regeringen vet varken ut eller in. Den drar konsekvent alla problem i långbänk – i väntan på vaccin.

Den svenska passiviteten har tydliga ideologiska rötter. Det är en del i en svensk grundnorm om den enskildes ansvarslöshet: individens fria val kan inte begränsas anser man, inte ens i extrema nödfall. Detta måste ses i kombination med dogmen att det offentliga Sverige alltid vet bäst. Enskilda kan förvisso beskattas inpå ryggraden, men då är det främst välbärgade som drabbas. Att däremot kreativt i krisläge bruka hälsolagstiftningen mot människors privatliv är något som är främmande för S-partiet – även sedan dödstalen i covid-9 passerat 6.000. Därför håller man fast vid den sk Folkhälsomyndighetens lösa spekulationer. Den vet bäst. Sverige är ju världens föredöme och kan inte ta miste. För övrigt har polisen inte resurser att kolla att lagregler följs.

Det är ändå möjligt att regeringen snart tvingas tillgripa ingripande lagstiftning. Då uppkommer frågan varför man inte gjort det tidigare, liksom nationer i vår närhet. Varför har regeringen genom passivitet försatt nationen i en ohållbar situation, som skapat så många dödsfall? Jag räknar med att den tillsatta coronautredningen kommer med (inlindad) kritik mor regeringen – men frågan är om utredningen blir färdig före valet 2022. Redan nu har en partiell senareläggning aviserats. S-partiets strategi är att till varje pris – och i varje politisk krisfråga – vinna tid. Och med rätt ordförande i utredningen kommer man kanske att lyckas försena utredningen att bli klar först efter valet 2022.

Min slutsats är att vi saknar en svensk regering värd namnet. Vi har enbart en ”kvotering” . En samling inkompetenta yrkespolitiker plockade från olika organisationer i syfte att representera just dessa. Staten saknar alltså en fast hand i coronafrågan – även om regeringen komiskt nog ständigt talar om behovet av en stark stat. Vi ser därför ett olycksaligt gäng som klamrar sig fast vid taburetterna med stöd från jökboet. Hit och dit dras det i spakar och ljussignalerna skiftar dag efter annan från grönt till rött och sen åter till grönt. Sådant är Sverige hösten 2020 – vid tiden för virusets maximala spridning. Strindberg sa: det är synd om människan. Jag säger: det är synd om svenskarna.

Torsten Sandström

Please follow and like us: