Med intresse har jag tagit del av M-partiets förslag till idéprogram ”Frihet och ansvar”. Det är en välskriven text, som sveper över svensk politik nu och de närmast kommande åren. Nästan alla modeord finns med i rubrikerna. Och kortfattat sammanfattas M-partiets föreslagna idéutveckling. Flera avsnitt avslutas tyvärr med superflummiga slagord med stora blå bokstäver. Populism eller reklam blir frågan.
Trots att det går att hålla med om det mesta känns det som skåpmat. Med tämligen små förändringar hade S-partiet kunna göra texten till sin. Ett ord här tas bort och ett annat läggs till där – vips ett program för landets främsta betongparti. Alltså liknar huvudlinjerna de ord man hör från jökens partier. Alltså en öppning åt nästan alla håll.
Jag spejar efter skrivningar som markerar något spännande och nytt. De är inte enkla att finna i denna söndagsskoleberättelse om Moderaternas framtida Sverige. Men ändå kanske något.
En intressant kritisk ton hörs rörande den svenska debattens utveckling mot kollektivt identitetstänk:
Nya former av kollektivism får samtidigt allt större utrymme i en samhällsdebatt där individen inte längre först och främst bedöms efter sina handlingar, utan där etnisk bakgrund, sexuell läggning och kön anses förklara individens position och möjligheter i samhället. Människors bakgrund anses binda dem vid vissa värderingar, åsikter och politiska rörelser. Denna identitetspolitikens kollektivism strider mot grundläggande värden i vårt samhälle.
Jag uppfattar det som en viktig och riktig kritik av ett nutida flummigt politiskt strukturtänk, där medborgarens ansvar skjuts å sidan och ersätts med påståenden om ödesmättade sociala tryck. På så vis blir individen en lekboll utan eget ansvar. Följden blir att rop på att samhället måste rycka in och rädda folket. De citerade M-orden är därför bra.
Bra är också idéskriftens kritiska ord om den starka staten, en annan av S-partiets kollektiva drömmar (och för mig mardrömmar). Men det blir lite skrattretande att M i stället vill tala om ett starkt samhälle. Och vad skillnaden avses att faktiskt bli visavi S-partiet försvinner i skriftens flöde av vacker ord. Jag påminner om att M-partiet – och många av dess yrkespolitiker – idag värnar landets drygt 20 Landsting eller regioner. Denna delvis döda hand knystar programmet inget om. Men en inlindad kritik av dagens vårdtillgänglighet presenteras genom orden:
… framför allt behöver vi göra upp med tanken om stora enhetssystem. Ur det följer att vi behöver öppna för nya huvudmannaskap och andra finan- sieringsformer. Inte minst är det viktigt på sjukvårdens område. Där bör ett obligatoriskt och heltäckande försäkringsalternativ till regionernas huvudmannaskap övervägas.
Flera av Sveriges stora strukturproblem försvinner bakom svepande rubriker och allmänt hållna positiva förhoppningar. Jag saknar alltså raka besked om bostäder, skatter, vårdtillgänglighet, invandring, utbildning, byråkratisering, strössel med skattepengar till medier och organisationer (exv SIDA och SR/SVT) osv. Inte minst saknar jag kritik av S-partiets kollektivisering via mantrat ”Den svenska modellen”. Skriften manar på så vis fram en känsla sossepolitk light – en förbättrad version jämfört med Reinfeldts storkram.
Jag och många människor i Sverige är kritiska till demokratins utveckling i landet. Det vill säga att en politisk elit ska fortsätta att ensam driva politik utan att lyssna på folket mer än en gång vart fjärde år. För landets yrkespolitiker innebär detta en lockande frihet och beroendeskapande pengar i fickan. Den politiska klassen ger upphov till en folklig konflikt som en modern demokrati måste tackla. Det är högst rimligt att M-partiet i ett idéprogram försöker artikulera denna politiska ödesfråga. Men man gör inte det. I avsnittet om frihet och jämlikhet möts läsaren bara av snömos:
God politik handlar därför om att stärka den enskildes frihet och möjligheter. Men det handlar också om att främja de små mänskliga gemenskaper för trygghet och samhörighet som i hög grad håller vårt samhälle samman. Familjen har här en särställning.
Därför är grundproblemet med idéskriften egentligen en artikulerade ambition hos M att vara statsbärande. Det vill säga inriktningen på den starka staten – förlåt samhället. Bakom skriften står framför allt en rad moderater från den politiska klassen. Alltså personer som hittills försörjts av offentligheten för att utöva politik. Mot den bakgrunden är det förståeligt att den centrala frågan om behov av direktdemokratiska lösningar saknas. Eliten önskar inte någon konkurrens från folket mellan valdagarna. Genom sin tystnad försitter programgruppen sin riktigt stora möjlighet att förnya Sverige i en nödvändig riktning. Man låter bli att svinga det slagträ som i grunden kunnat förändra nationen till det bättre.
Helhetsbilden blir därför en skrift som smakar mellanmjölk. En föga djärv satsning inför valet 2022. Således få konkreta förslag. Tystnad råder – det gäller att lägga sig i mitten, tycks det, så att alla politiska dörrar till regeringsmakten hålls öppna. Med tanke på S-partiets sluga jökentaktik, med förhalningspolitik och strategiska bidrags-, pensions- och LAS löften inför 2022 kommer förmodligen M-partiet än en gång att hamna i svårigheter. Reformfesten kommer sannolikt att utebli.
Det är alltså ett föga lockande bete som den politiska klassens Moderater agnar inför 2022. Det är för övrigt svårt att få mellanmjölk att fastna på kroken.
Torsten Sandström
M måste ta avstånd från reinfeldteriet och bjuda in SD på allvar för att forma en realistisk politik för tiden efter 2022, ja, gärna tidigare om möjligt.