Ett svårt problem för mig är att hålla tyst när SVT och Radiohjälpen drar igång en kampanj man kalla ”Världen barn”. Visst kallas det välgörenhet och en del insamlade slantar når nog fram. Men ingen talar om vad administrationen kostar. Och hela upplägget är så förutsägbart: Du måste skänka 100, 500 eller helst ännu fler kronor till ”Världen barn”. För att få oss villiga att pröjsa så intervjuas både fattig och rik. På en teveskärm i bakgrunden rullar siffror som visar att många är villiga att skänka stora pengar till Världens barn. Därför skänker kanske du också en slant. Tack och lov! Prisa Gud!
Jag tror inte att just jag är särkilt hårdhjärtat eller oöm inför verklighetens stora problem. Många människor lever i fattigdom – även om världsekonomin stegvis förbättras och folk får det bättre, men inte alla. Barn dör. Samtidigt finns det ledare, i de nationer där fasansfulla scener utspelas, som lever i största överflöd. Men det är även värt att påpeka att ledaren för den svenska insamlingsstiftelsen bakom Världens barn – en dam i vacker ljusblå klänning som manar tevetittarna till ännu fler insatser – är en person som antagligen uppbär en månadslön på över 50.000 kronor för att just se till att pengar slussas till Afghanistan eller annan okänd plats, i syfte att lindra nöden där.
Min poäng är inte att vi ska sluta visa medlidsamhet. Det är naturligt att visa medkänsla. Men samtidigt måste vi försöka vara realistiska och agera med förnuft och utan förvillande tårar. Vi måste se vad vi själva kan bidra med, vad vi redan betalar över skattsedeln. SIDA delar ut 43 miljarder 2020 av dina och mina pengar och en stor del av dessa hamnar fel. Det finns stora risker på mottagarsidan, dvs lockelser hos personer som stoppar svenskarnas generösa pengabidrag i fickan.
Du som läser min text kanske tycker att jag är känslokall och ovillig att hjälpa personer i knipa. Om du själv är villig att betala utan att närmare tänka på resultaten är det självfallet okej för min del. Var och en måste få skänka iväg det som han eller hon äger. Men min poäng är att endast väl genomtänkta bidrag är nyttiga på sikt. Och att fattigas självhjälp ofta är mest effektivt. Att korrupta mellanhänder skor sig innebär en allvarlig systemrisk. Och bara inom Sverige lever några tusen personer tämligen gott bara på att administrera något som liknar välfärdens affärsrörelse. På så vis blir ett storskaligt och illa genomtänkt givande faktiskt kontraproduktivt. Problemen som du vill upphäva består och förvärras.
Det jag skriver är inte enkelt att förstå för en svensk som i årtionden uppfostrats med budskapet att det är ädelt att skänka (utan att närmare fråga sig över hur pengar ska användas). Därför blir huvudpoängen i min text att vi alla måste vara kritiska. Det är fel att lockas med i den svenska globalismens budskap om att givandet är stort och skönt. Det är en gammal religiös myt att generositet är något gott. Det är en förfelad tanke om att en gåva alltid är något bra. Idag är detta vänsterns politiska och globala budskap. Det gäller nämligen att motivera svenska folket till ytterligare uppoffringar! Jag är inte cynisk, utan i grunden realistisk. Så tänk dig för och följ inte bara propagandans budskap. För visst rör det sig om propaganda, som du dessutom själv betalar via avgifter till SR/SVT.
Torsten Sandström
Någon utvärdering av den generösa biståndspolitiken lyser med sin frånvaro. Den tål inte dagens ljus är min tro.
Hej!
För några år sedan var väl röda korset, eller rädda barnen i en skandal om vilka pengar topparna tjänade. Efter det slutade jag ge till några insamlingsorgan.
Björn