En klok politik efter de stora corona-satningarna måste stå på två ben: utgiftssänkningar inom den hittillsvarande statsbudgeten samt ett fåtal strategiska skattehöjningar.
Vad gäller höjda skatter tror jag tyvärr att villor och bostadsrätter måste stå i skottlinjen. Dels har tidigare sänkningar skapat hål statskassan. Dels har höjda skatter en prisdämpande (och låneminskande) god effekt. Mycket talar för en mer genomtänkt bostadsbeskattning. En mer gynnsam beskattning av reavinster på bostadsaffärer kan driva på i vettig riktning.
I övrigt tror jag det finns flera hundra miljarder luft i nuvarande statsbudget. Jag tänker inte bara ett antal dyrbara och alltför generösa bidragsformer samt SIDA-pengar åt skogen, utan framför allt på en utomordentligt nyttig bantning av kostnaderna för en storskalig och ineffektiv svensk byråkrati. Vi har en rad statliga myndigheter som bara finns till för att legitimera social vaksamhet. Vi har flera myndigheter med överlappande uppgifter. Vi har ett överflöd av chefer på hög och låg nivå som mest sysslar med S-politik. Och inom den landstingskommunala sektorn har vårdbyråkratin under senare är fått gigantiska proportioner utan att vården har blivit effektivare.
Men jag tror inte att den nuvarande politiska klassen vågar spara på utgifterna. Lagda kort ligger, brukar det sägas, och klassintresset är stort för att hålla de politiska B- och C-lagen med jobb. Heliga kor slaktas inte i en handvändning – jag tänker på SIDA och pengar till FN, EU och många andra svarta hål.
Det mest troliga är därför en lösning i stil med den vi ser inom EU idag. Skattehöjningar plus upplåning, som framtida generationer tvingas amortera. I stället för rejäla och rimliga lösningar väljs kosmetiska, så att Sveriges problem sopas under mattan.
