Texten ovan är en del av ett längre reportage om Titti Schultz, vem nu det är. Inte så att jag vill lära känna henne efter att ha sneglat på texten. Först bjuder hon bekantskapskretsen öppna famnen till sommarstället. När strömmen av gäster lämnat hennes hus så baktalar hon dem och säger att de luktar illa som tre dagars gammal fisk. Jag kan förstå att hon i sin tur inte blivit inviterad till de ovälkomna. På en bild i SvD sitter hon ensam och vilsen. Rätt åt henne kan man tycka.

Det är inte Titti Schultz naivitet som är orsaken till denna text. Förklaringen till mitt skriveri är att en morgontidning som SvD – förr stor och seriös – nu tar in en text av detta slag. Om det skett i Aftonbladet, som ingår i samma mediekoncern, hade jag kanske förstått. Där passar berättelser av det slag jag kritiserar som hand i handske. Mellan Hollywoodfruar, familjen Wahlgrens intigheter, sex och sport finns det säkert utrymme i Aftonbladet för en berättelse om ovälkomna gäster som dyker upp på sommaren för att tilltvinga sig grillmat. Men ändå så urbota platt och billigt!

Nuförtiden framstår såväl SvD som DN alltmer som kvällsblaskor. Dvs organ som kämpar för att få folk att köpa tidningar genom att erbjuda enkel förströelseläsning. Jag förstår att många önskar läsa sådant – teve och radio är ju fullproppat med liknande. Tidningar som presenterar material av detta slag är som prostituerade. De säljer sin själ för en billig penning. Verkligheten visar att det finns journalister som gärna ställer upp. Samtidig har kvällspressens chefer högsta svansföring, i stil med Anders Lindberg på Aftonbladet. Jag anser att journalister av detta slag ska vara glada över att tillhandahållande av skandalteter – alltså textprostitution – inte är straffbart i vårt land. Och att även texternas hallickar går fria.

Bra skribenter saknas alltmer i landets stora morgontidningar. Förklaringen är förstås ekonomisk. Kvalificerade texter skrivs av personer med kompetens, ansvar och krav på god lön. Därför satsar morgonpressen på det vulgära och billiga. Lågbetalda brödskrivare får skriva texter som den om Titti Schultz. En helt ointressant person presenteras av en lågbetald journalist. Tyvärr är det så. Det fria och kritiska ordet hotas inte främst av nationens sociala medier, utan av Bonniers och Schibstedts tryckpressar.

Torsten Sandström