I alla tider har den politiska eliten hyllat sig själv. Under massmediernas epok har hyllningarna givetvis tilltagit. Här en bild från Sydsvenskan idag. I fokus står Annika Söder som suttit på UD i omkring 40 år. Att hon inte har samma partifärg som sin mamma – Karin, utrikesminister 1976-78 – spelar ingen större roll för klassfesten. Hon har bara skaffat sig ett gott fotfäste för framtiden hos olika S-regeringar (varvade med Alliansens ministärer).

Så funkar den ny eliten. Män och kvinnor biter sig fast. Och medierna hjälper till.

Att skriva som jag nu gör anses därför som ofint. Men klassfesten är en av vår tids främsta demokratiska problem. Den försvårar tillförseln av nytt friskt blod till politikens värld. Därför måste blodproppen gisslas. Mina skriverier bygger inte på hat eller ilska. Det rör sig bara om försök att upplysa mina läsare om att det återstår arbete för att utveckla svensk demokrati för mer direkt representation via nya grupper av väljare och inte minst valda. Systemet med politiska livräntor för klassens medlemmar måste därför bort. Ja, den svenska världen ser ganska dyster ut.