Jag funderar en hel del över varför det svenska samhället fungerar så svagt, jämfört med några grannar och andra länder i nordvästra Europa. Det finns uppenbarligen en centralisering av makten i vårt land med djupa historiska rötter. Och en långt gående maktkoncentration medför onekligen risker för att folkligt demokratiska principer hamnar i kläm. Men det krävs ytterligare förklaringar, anser jag.
Jag tror att en viktig sådan kan vara att korporativa strukturer sedan århundraden bitit sig fast i Sverige på ett allvarligare vis än utomlands. Under kanske ett årtusende fram till mitten av 1800-talet betraktades samhällsmakten som en organism, där olika stånd representerade olika nytto- och maktfunktioner. Individerna trängdes på så vis kraftigt tillbaka genom stånden, som representerade bara en del av befolkningen, dvs adel, präster, borgare och bönder. Den andra delen – framför allt kvinnor och många obemedlade samt människor inom jordbruk och handel – stod helt utanför maktens apparat.
Demokratiseringen av vårt land skedde sent – ett pinsamt faktum för den nuvarande politiska klassens svart-vita bild av nationen som en världsvid förebild. Men i tiden omkring 1800-talets mitt skedde det genombrott som skapade ett embryo till en svensk demokrati. Genom stora lagreformer infördes näringsfrihet, åsiktsfrihet och år 1866 försvann ståndsriksdagen. Ändå var fortfarande många vuxna svenska – män och framför allt kvinnor – utestängda. Den organism som förvandlats till en demokrati haltade ännu i mer än fem decennier och först 1921 infördes något som kan liknas vid full representativ demokrati .
Effekten blev att S-partiet ganska snabbt kunde gripa regeringsmakten. På flera vis var detta mycket nyttigt för breda lager av väljare. Stora reformer genomfördes. Men det var samtidigt skadligt för synen på demokratin som en apparat där individernas makt utövades genom valda ledamöter. Förklaringen var S-partiets presentation och etablering som ett klassparti. Med visionen om arbetarklassen – som än en gång utestängde breda lager av befolkningen – följde det korporativa samhälle som fortfarande härskar över landet.
Man kan säga att nya ”stånd” kom att styra riket, dvs S-partiets olika klassorganisationer, såsom fackföreningar, konsum, hyresgäströrelsen, ABF mfl. Effekten blev samtidigt att att många företag och deras organisationer insåg fördelen att bakom stängda dörrar göra upp med S-partiets ståndsbröder. Den korporativa konstellationen kompletterades genom etablering av ytterligare en komponent: en tjänstvillig svensk byråkrati under ledning av chefer med partibok S. Och dagens svenska modell fullbordades slutligen genom allianser med medier som i PK-ismens anda sopar all kritik mot korporativismen under mattan.
Den som vill testa min bild av det nuvarande Sverige som ett samhälle baserat på stånd eller korporationer bör fundera över hur det ser ut inom en rad politikområden med allvarliga problem i nutid. Hur ser det ut med bostäder, jobb, skola, kriminalitet, covid-19 osv? Givetvis beror inte allt elände på S-partiet och dess korporativa strukturer. Men på varje politikområde syns tydligt negativa effekter av klassen framfart och kontroll genom sina organisationer. Det mesta sker utanför Riksdagen! I några fall är det uppenbart (bostäder och jobb), i andra fall ofta genom valet att styra landet genom betrodda myndighetschefer (skola, kriminalitet och covid-19). Till och med rättsväsendet har delvis inlemmats i det nya ståndets Sverige. Polisen klarar inte av klanernas dödliga brottslighet. Och intressekalabaliken blir uppenbar i fiaskot med Palmeutredningen. Men de statliga myndigheternas politisering syns också genom att höga chefer – ibland även höga domare – har tillsatts på politiska meriter eller kontakter (givetvis inte alltid, men tydligt nog).
Vilka lösningar kan man se på min problembeskrivning, ifall den är korrekt? Enkelt uttryckt måste arbetarklassens representation som klass hävas och individerna ges större politisk makt. Inom ramen för en representativ demokrati måste riksdagen – och enskilda ledamöter där – ges vidgad makt och inte bara fungera som eländiga ”knapptryckare”. Därför måste valsystemet förändras så att väljarna röster på en viss person – i stil med vad som sker i Finland, där varje väljare lägger en röst på viss person (förvisso normalt från ett parti). Väljaren har alltså pekat ut en individ. Dessutom måste systemet för tillsättning av offentliga tjänster reformeras så att partiboksfolket fråntas sin gräddfil. Slutligen måste tjänsteansvar i praktiken enklare kunna utkrävas av byråkrater.
Enligt min mening har svenska folket aldrig getts tillfälle att i grunden ruska av sig korporationernas samhällsmakt. De gamla stånden har ersatts av nutidens svenska variant. Individernas makt över samhället har inte förverkligats mer än i regeringsformens delvis tomma ord. Men om människor får upp ögonen för att den nuvarande svenska författningen och folkförsamlingen skapar allvarliga korporationsproblem kommer sannolikt något att hända. Då hamnar kanske det nuvarande ståndssamhället också i historiens skräpkammare.
Torsten Sandström
2020-06-19
Den dessbättre nu avskaffade tvångsanslutningen av LO-medlemmar till socialdemokratiska partiet är väl ett tydligt exempel på korporativism. Ännu är dock banden starka och nåde den fackanslutne som hyser välvilja mot SD. Sossarna har också ”valskolor” i utsatta områden m.m.
Jag tror dock att många PKister inte inser några som helst problem. De har ju ”rätt”, kan tänka.