Anti-PK-bloggen

Mina tankar går till Munch´s målning Skriet och Obstfelders diktbok ”På feil klode” då jag läser TT:s referat av Annie Lööfs tal vid C-partiets möte i Umeå igår:

https://esvd.svd.se/svenskadagbladet/49883/article/847412/10/1/render/?token=dde4b2e7faa566914043f667c155eda0

Lööf menar att hon och C-partiet behandlats respektlöst efter att man skrivit under JÖKEN med Löfven och S-partiet. Vidare menar hon att det måste in flera vuxna i det politiska rummet. Mellan raderna frammanar hon bilden av elaka populister som häcklar och misstolkar hennes göranden. Mest märkligt är att hon ropar på flera vuxna. Vem är det som egentligen måste växa upp?

Förvåningen över Lööf´s karaktär stegras slutligen av hennes hänvisning till Thorbjörn Fälldin:

Den som tar i får en del smuts på fingrarna, men när allt kommer omkring, vad har de rena händerna uträttat här i världen? citerade Lööf och rundade av med att Centern nu har valt väg.

Att hon anser sig ha gjort stordåd är tydligt. Hennes bonderomantik blir patetisk med hänsyn till hennes färd från skolbänken direkt till politiken. Någon smuts syns sannerligen inte under väl lackerade naglar. Alltså egentligen stor komik. Men helt utan minsta udd av självironi. Ett uttalande direkt från gökboet.

Det är nu ett år sedan Melodifestivalen 2018 startade. Då försvarade SVT:s programdirektör ”Mellot” med att inslag av denna typ skapar en svensk gemenskap. Hon liknade det med en samling framför lägerelden. Jo, jag tackar jag. Tänk att få sitta kring brasan i röklukten med alla medborgare!

Ikväll kör SVT igång igen. Alltså ännu en gigantisk brasafton. Den person som liknar Mello´t för en lägereld, tillsammans med mängden andra folkliga förlustelser i SVT:s programtablå, måste tycka att ändamålet (att samla folket för en stund av högtid) helgar medlen. I min värld är det motsatsen. Att servera den tvångsbetalande allmänheten billig, lättuggad och många gånger osmaklig kost är inte särskilt nyttigt för de horder som samlas framför den osande vedbranden. Värre är att det på sikt får negativa effekter för den svenska politiska diskussionen. Inte får man framför lågorna ta del av viktiga samhällsfakta. Inte heller lär man sig analysförmåga eller kritisk distans. Värst är att vistelsen vid elden inte skapar debattglädje eller lust till opposition. Tvärtom förvandlas svenskarna vid SVT högmässa till soffpotatisar. Halvt sovande framför Mellot eller annat trams. Mer skrämmande är tanken att publiken vid SVT:s stora grillparty vart fjärde år ska gå till valurnan för att utse nationens politiska ledare. Då går det också som det går.

Den absolut läskigaste tanken är att det kanske är så landets politiker och medier vill ha det. 1968 gav Göran Palm ut sin fina debattbok ”Indoktrineringen i Sverige”. Här gisslas mediernas fördummande framfart.

DN följer en trist och sliten journalistisk linje av att tycka syn om personer som felat. Okej att det är mänskligt att ibland agera utanför rådande mönster. Det har nästan alla förståelse för. Men det innebär inte att den svenska offerteorin måst utvecklas in absurdum så att (den berättigade) motparten jagas och framställs som en bov. I skottgluggen befinner sig i praktiken en offentlig inrättning som har till uppgift att se till att ordning och reda gäller inom sin verksamhet och att svensk lagstiftning följs.

Häromdagen skrev DN om en ung invandrarkille som ställt till bråk på ett bibliotek i Kista. Han har vägrat lyda order och blivit bryskt omhändertagen av den ordningsvakt som kommunen engagerat. Någon dag senare rapporterade Uppdrag granskning på SVT om en mängd personer som inte i tid betalat sina mindre skulder för vård av olika slag och därför blivit krävda av inkassoföretag som kommunen anlitat. Tufft agerat av kommunen, som måste tänka på sin ekonomi, men ändå handlat enligt lagboken. I journalisternas värld tycks gällande rätt ständigt vara ett utflöde av repression. Ty många insatser av ”lagens hand” beskrivs i medierna som övergrepp, dvs som åtgärder som inte ger den enskilde tillräckligt skydd.

Ingen journalist vågar plädera för införande av en allmän regelom att den som står i skuld alltid ska ha rätt att strunta med betalning. Men i det enskild tycka-synd- om-fallet gör Sveriges journalister detta dagligen. Även om myndighetens personal ibland agerar något hårdhänt, men inom lagens gränser, måste en svensk journalist kunna släppa det som inträffat och konstatera att sådana är spelet regler. Men det gör inte det nya Sveriges journalistkår. Den tar konsekvent parti för den person som felat, men blivit tufft korrigerad. Detta händer som sagt varje dag i vårt land.

Nu läser jag följande i dagens DN:

https://www.dn.se/sthlm/gravida-kvinnan-talar-ut-om-handelsen-i-tunnelbanan/

Händelseförloppet är oklart. Men en kvinna som visar sig vara gravid har åkt T-bana utan att kunna visa att hon betalt sin resa. Än en gång är samhällets ordningsvakter inblandade. Det är osannolikt att dom direkt tillgriper hårda metoder. Mer troligt är att kvinnans oresonlighet som utlöser deras reaktion, som förefaller tuff, men inte alls kriminell. Men lika fullt beskriver DN det inträffade som ett övergrepp på den person som i själva verket är skyldig. Densom är ansvarig förvandlas till motsatsen – hon blir ett offer som läsarna av DN ska tycka synd om.

I enstaka fall kan jag tolerera journalisternas medlidsamhet. Men då den sätts i system blir det fråga om enögdhet. Och när jag inser att skrivsättet är något som lärs ut på statligt finansierade skrivarseminarier blir jag förbaskad. Staten skriver å sin sida tydliga regler om att den som är skuldsatt måste betala. Å andra sidan skriver en hord unga journalister att den skuldsatte ska lämnas ifred. I min tankevärld är detta dubbelmoral. Dvs något orättfärdigt. Men för DN är det tydligen vardagsmat.

Torsten Sandström
2019-02-01