Gång efter annan hör vi politiker och skolbyråkratser säga att ”vi måste lyssna på forskningen”. Lyssnaren tänker nog på vad kloka experimentalister under senaste sekler uppnått rörande medicin, teknik, biologi och andra naturvetenskapliga ämnen. Och så godtar deltagaren i skoldebatten budskapet om att ”lyssna på forskningen”. Jag har i tidigare bloggar pekat på distinktionen mellan natur- och samhällsvetenskaper (inklusive humanvetenskaper). Ämnena vilar på helt olika metoder för att skapa kunskap. Förenklat sysslar naturvetarna med experiment som kan upprepas, verifieras och falsifieras. Samhällsvetaren tolkar insamlade data, som består av beslut, uttalanden, intervjuer mm. Alla inser att i det förra fallet går det att tala om verklig kunskap. I det senare fallet står man inför mer eller mindre väl grundade tolkningar. Frånsett insamlade datas brister blir här tolkarens personliga värderingar en naturlig men allvarlig felkälla.
Jag skriver detta med tanke på den svenska skola, som på senare år utsatts för stark kritik i internationella mätningar. I min blogg tänker jag nu på den pedagogik som kallas elevaktivt lärande. Svenska läroplaner vilar på detta arbetssätt. Fenomenet beskrivs så här på Wikipedia.
Elevaktivt arbetssätt har sin grund i konstruktivistisk teori om lärande. Kännetecknande för detta undervisningsmönster är att det tar sin utgångspunkt i elevernas föreställningar om, och förståelse av, verkligheten eller någon aspekt av den och inte i ämnets inre logiska struktur, vilket ofta är vanligt inom ramen för mera traditionell undervisning.
Idén om denna studiemetod är inte ny. Effekten blir att fokus flyttas alltså från lärarens roll i klassrummet till elevens egen bearbetning av fakta, en process som ska bibringa den unga människan nya kunskaper. Jag tror många inser att processen framför allt är beroende dels av den faktainformation eleven ges via läraråtgärder, böcker, internet mm, dels av elevens egen förmåga att ta till sig informationen och bearbeta den. Är mängden information fyllig och av lämplig kvalitet samt anpassad till elevens intresse och förmåga är förutsättningarna för inlärning goda. Båda förutsättningarna är ganska ofta uppfyllda för studenter vid landets universitet och högskolor. Men så är inte fallet på lägre skolnivåer. Är informationen bristfällig och eleven mindre mogen eller mindre motiverad riskerar det elevgenererade lärandet att slira. I värsta fall uteblir aktiviteter hos såväl lärare som elev. Följden blir givetvis att elever från studieovana hemmiljöer drabbas hårt. Dom saknar den hjälp många barn får från sina välutbildade föräldrar.
Den elevaktiva pedagogiken kan förefalla lockande. En kritisk och analyserande elevattityd till fakta är nämligen många lärares och föräldrars dröm. Men duktiga lärare och intresserade föräldrar har en god bild av sina ungdomars mognad och förmåga att själva söka, kritiskt analysera och välja väg genom ett snårigt material. Dom vet också att fria studier kräver ordnade förhållanden och disciplin hos eleverna. Och när dom märker att eleverna inte klarar av de prov som baseras på konstruktiv teori blir dom arga och besvikna på skolan. Ofta tvingas föräldrarna lösa de analyserande problem som eleven tilldelats. Och många mammor och pappor har svårt att ge den hjälp som behövs. Man känner inte igen problemen.
Varför har detta inlärningsfientliga system inplanterats i den svenska skolan? Det hjälper inte att svara att syftet med kritisk analys av ett delvis självvalt material är gott. Ideal är en sak. Verkligheten måste ändå vara styrande. Och här ger PISA negativa besked. Vem eller vilka är ansvariga för detta stolliga program med så allvarliga konsekvenser för elevernas inlärning av kunskaper och deras framtid i arbetslivet?
Ytterst ansvariga är förstås politikerna, som fastställt de planinstrument som gäller för skolan. Men dom är normalt inga experter på hur kunskaper bäst inhämtas. Därför lyssnar dom, som sagt, på forskningen. Och nu kommer politiken in i bilden. Man lyssnar på dom forskare som lovar lösningar som bäst passar in i rådande politiska ideal. Så växer drömmar fram. Elev och lärare ska ges frihet i skolsalen. Och kritiska studier låter så skönt. Vem vill inte att det egna barnet ska lära sig analysera jobbiga problem. Och om en professor säger att resultatet i slutändan blir ökade kunskaper måste man väl satsa på denna pedagogs visdom. Låt vara att man tycker att idéerna verkar luftiga. Pedagogik väljs alltså inte efter det sunda förnuftet, utan efter en politisk drömplan om hur barn ska bibringas kunnande. Och så leder läroplanerna skolbarnen ut på ett gungfly. Vem kan vänta sig att ungdomarna ska få en positiv bild av sina studier?
Svensk skola är förmodligen världens mest genomreglerade. Jag tror att sydkoreaner – med barn som i PISA visar goda studieresultat – skulle förvånas över de tjocka regelluntor som skapats i vårt land för skolan. Vem bär ansvaret för Skolverket, Skolinspektionen och allt vad dom heter? Än en gång hamnar politikerna i skottgluggen. Dom som har format den svenska skolmodell som inte fungerar särskilt bra. Men dom är inte ensamt ansvariga. I den korporativa modellen för styrning av myndighetsverige deltar fackföreningar, arbetsgivare och andra intresseorganisationer av många slag. Här möter vi en viktig grupp av svenska politruker. Vad har dom att göra med inlärning av kunskaper i skolan? Lärarnas fackliga krav rörande löner och arbetstider är en sak. Detta ska förstås fack och arbetsgivare sköta. Men en helt annan sak är skolverksamhetens innehåll. Misstroget undrar jag om fackliga krav finns bakom det elevaktiva lärandet. Läraren flyttas nämligen från en krävande roll som berättare i katedern till den mer flummiga och behagliga funktionen som handledare av fria elever.
Mer makt åt rektorerna och lärarpersonalen i skolan. Jag vet att många duktiga lärare struntar i det nya systemet. Dom fortsätter som föreläsare och kontrollörer av de faktakunskaper, som den nya pedagogiken avskyr. Heder åt dessa kloka och modiga föredömen! Samtidigt måste jag uttrycka ilska över de grupper som nyss nämnts, som med goda syften – utan att analysera verkligheten – verkställt en skolpolitik som skadar den svenska ungdomen. Dom måste alla ta sin hand från skolan! Nya politiska krafter måste städa upp! Och lärdomen är: lita inte blint på all pedagogisk forskning. Tänk själv! Fram för faktakunskap i skolan!
Torsten Sandström
2018-06-19
Publiceras i samverkan med Detgodasamhället: http://detgodasamhallet.com
