Bild: Slideshare.net

Idén med parlamentarismen är att staten, dvs den lagstiftande församlingen och regeringen, ska ledas av den politiska grupp som samlar starkast politiskt stöd (i val till parlamentet). Den dömande statsmakten ska vara självständig från alla andra intressen än juridiken själv. Detsamma gäller i viss mån statens myndigheter. Ministrarna tillåts nämligen inte styra deras verksamheter. Men inom de ramar som lagstiftningen pekar ut ges regeringen rätt att utrusta myndigheterna med kompetent ledning och ge dem direktiv. Tanken är dock att valet ska ske på objektiva eller sakliga grunder och inte efter påtryckning från olika intressegrupper. I en demokrati ska den offentliga makten stå fri från ovidkommande hänsyn. Politikernas ansvar ska också tydliggöras. Samtidigt ska privata intressen odlas i frihet från statsapparaten. Fascister och nazister markerar en historisk hotbild.

Dagens Sverige lever tyvärr inte upp till den demokratiska idealbilden! För det första består regeringens ledamöter till mycket stor del av personer som varit anställda i olika fackföreningar. Individerna tillhör förvisso s-partiet, det enskilt största i parlamentet, men inte en majoritetsgruppering. Vidare finansieras s-partiet oblygt av LO. När regeringschefen och en stor del av hans ministrar rekryterats från fackliga organisationer kommer dessa särintressen att styra den del av statsapparaten som regeringen utgör. Det är lika dåligt som om den verkställande politiska makten ligger i näringslivets, militärens, domstolarnas eller andra intressegruppers händer.

För det andra är regeringens myndigheter impregnerade av korporativa intressen. Man kan säga att detta är kärnan i det som brukar kallas ”Den svenska modellen”. Fackpampar och näringslivschefer sitter på rad i ämbetsverkens styrelser, i ledningen för landets universitet och högskolor och i nästan varenda av landets flera hundra andra statliga myndigheter. Här sker alltså kontinuerligt en rubbning av idén om att statsapparaten ska stå fri från särintressen. Man kan dystert konstatera att den svenska idén verkar vara att hundratals styrelseledamöter ska leda verksamheten i landets myndigheter i kraft av ledamotens koppling till en viss korporation.

För det tredje är den dömande makten inte helt självständig i vårt land. Jag tänker nu inte bara på existensen av ett antal specialdomstolar (och nämnder) där personer från olika särintressen utsetts in som ledamöter (via lagstöd). Utan även på att valet av domare emellanåt sker med hänsyn till ett ärintresse och inte efter juridisk förtjänst och skicklighet. Det är ingen hemlighet att höga domare ibland – lyckligtvis inte alls konsekvent – utses med hänsyn till politisk åskådning eller vänskapsbindning. En spindel i socialdemokratins nätverk för främjande av ”korrekt” personval är Sten Heckscher. Han har själv genom gediget fotarbete inom parti, departement och ämbetsverk lyckats svinga sig upp till posten som ordförande i högsta förvaltningsdomstolen. En karriär som väl illustrerar det moderna domstolssverige.

Staten ska inte styras genom korporationer! Sveriges framtid är beroende av att korporationernas makt begränsas. Det är grundlagar, myndighetsplaner och statliga direktiv som ska vara det offentligas ledstjärnor – inte vad som bestämts bakom intresseorganisationernas stänga dörrar med hänsyn till deras taktiska behov. Det är klart att kloka beslutsfattare måste lyssna på vad intresseorganisationer skriver och säger. Men personer med särintressen ska inte tillåtas fatta beslut för statens räkning. Ut med dom från myndigheternas styrelser! Granska ”Den svenska modellen” i fogarna!

Torsten Sandström

2018-06-18