Blog Image

Anti-PK-bloggen

______________________________

Sverige är ett skönt välfärdsland. Friheten är omfattande. Men politiker, myndigheter och media talar alltmer om vad du och jag får tycka och säga (och vad vi inte får tala om). Fram växer en ny religion med ett nytt prästerskap. Nu predikas inte längre Bibelns budskap, utan det goda samhällets politiskt korrekta moralvärderingar. PK-lärans bas är de mänskliga rättigheterna. Från dessa rättssregler flödar nu knippen med moraliska värderingar, i form av PK-normer, som rör minoriteters rättigheter, feminism, klimatförstöring, invandring, auktoritetskritik mm. Värderingarna står alltså i allmänhet på en rimlig grund.

Men problemet är att PK-eliten - liksom flydda tiders präster - hävdar ett åsiktsmonopol. Den som inte anpassar sig fullständigt hånas. Hon och han påklistras alla möjliga slags nedsättande etiketter. Media pläderar betongfast för den nya PK-läran. Debattinlägg som går emot refuseras. Banne den som säger nå´t annat! Samtalet vid kaffebordet på jobbet tystnar. Du blir osäker...

PK-läran och PK-samhället blir på så vis ett allvarligt hot mot vår åsiktsfrihet. Anti-PK-bloggen vill problematisera och kritisera den nya PK-religionen och dess predikanter. Min blogg står nämligen på det fria ordets sida! Templet från antikens Aten får symbolisera det fria samtalet. 

Stöd denna blogg!

MYCKET TACKSAM FÖR GÅVOR!

Bildresultat för swish

            1231429604

                eller

BIC/IBAN: HANDSESS / SE75 6000 0000 0003 2664 2811

Greta T är mediernas megafon

Uncategorised Posted on fre, december 06, 2019 11:39:40
Faraoner är helt beroende av en propagandacentral

Bakom mig står radion på. Nu ljuder P1 Efter tre. Under en kvarts tid hyllas Greta T. Hennes bravader jorden runt upprepas än en gång. Vi får höra sanningsord från hennes läppar i New York – how dare you. Det meddelas att hon är släkt med såväl sin mamma som med en stor svensk vetenskapsman (död sedan länge). SR-journalisterna bara vevar på. Greta framstår som klartänkthetens frihetsgudinna. SR sprider sin gränslösa beundran över vad helgongreta åstadkommit på kort tid. Oj vad stor hon är Greta!

Det är bara ett viktigt och helt grundläggande påpekande som saknas. Alla kloka män och kvinnor vet vad det är. Men inget sägs om det under de alltför långa minuter som lovsången till Greta ljuder i SR. Vad är det som inte sägs? Jo, det enkla faktum att Gretas position till 99 % skapats av en massiv medial rapportering. Vad vore Greta om tusen och åter tusen medier varit tysta? Då hade hon antagligen återvänt till skolan. Ingen hade hört talas om henne, helt enkelt. Alltså något som händer det mesta som medierna väljer att inte rapporterar om. Men nu gör de sitt val och Greta blir följaktligen världskändis.

Någon säger kanske att Gretas budskap är märkvärdigt. Men så är det inte. Hon upprepar det som sägs i enkla broschyrer skrivna av klimathetsare. Och på så vis närmare jag mig sanningen. Medierna använder sig av Greta som ett vapen i den politiska kamp som medierna själva för. Journalisterna tror nämligen att CO2-hotet mot livet på jorden är sant. De inser inte att det finns en politisk agenda bakom Greta, som medför att en av flera tänkbara orsaker till uppvärmningen – dvs CO2 – upprepas timme efter timme, dag efter dag. Medierna förstår – häpnadsväckande nog – inte att Greta fungerar som deras klimatpolitiska megafon.

Allting går att sälja med mördande reklam sjöng Ulf Peder Olrog om konserverad gröt på 1940-talet. Al Gore sjöng vidare efter tiden som vicepresident i USA. Och visst är det en seg klimatsmet som världens medier serverar på beställning av hemmapolitiker och FN. Hittills verkar den politiska kommersen gå som smort. Men förr eller senare kommer det att stå klart att frågan om uppvärmningens orsaker är såväl oklara som komplexa. När det kommer fram att vetenskapen faktiskt är kluven tvingas antagligen medierna till reträtt. Och då är fenomenet Greta T förstås över. Så funkat tankefoster som människor skapat utan att tänka efter noga.

Torsten Sandström



Nobelfesten visar vad PK är

Uncategorised Posted on tor, december 05, 2019 17:41:05

Nobelstiftelsen bjuder in alla svenska partiledare till Nobelfesten, utom Jimmie Åkesson. Det kan tyckas vara en struntfråga. Och att stiftelsen själv givetvis bestämmer över festen. Så att det blir en trevlig träff för likasinnade.

Men nu visar det sig att en handfull ambassadörer från en rad grymma diktaturnationer inviterats till festen. I så fall kan inte stiftelsens förklaring vara sann, dvs att SD nobbats för att partiet står för en främmande politisk linje. Förklaringen måste vara en annan. Det luktar med andra ord skunk.

Chef för stiftelsen är en person som gjort lång karriär på sin närhet till S-partiet. Han heter Lars Heikensten och har tjänat på hög position bland annat i finansdepartementet under S-regeringar. Det är en person som karaktäriseras av politisk anpasslighet och karriärism. Alltså en individ benägen för bugande och bockande åt alla håll samt samlande av rader av hederstecken och fina samhällspositioner. Följaktligen har han bla varit riksbankschef. Och på sikt blivit chef över Nobelstiftelsens stora pengapåse.

Heikensten har därför samma inställning till SD som hans vänner i den nuvarande S-regeringen. Den umgås med diktaturer världen runt och med skumma ambassadörer i Stockholm. Men regeringen kan inte tåla SD, som hotar att ta makten från S-partiet. Därför lär oss Heikenstens agerande vad PK betyder. Han fattar nämligen de beslut som ryms inom etablissemangets åsiktskorridor. Som en robot följer han signaler från ovan. Han utnyttjar Nobels stiftelse för sina personliga politiska böjelser.

När det i dagarna avslöjas att Åkesson nobbas, medan ambassadörer från mörkrets makter får klartecken, står Heiken(s)ten där med brallorna på halv stång… Enligt min åsikt är det alltid bra att en klättrare kläs av. Dubbelmoralister och sanningsvrängare måste få det hett om öronen. Men risken är tyvärr att kritik inte biter på dem. De är förhärdade. Och så förnäma att de inte kan tänka sig att någonsin göra fel.



Tusen miljökämpar flyger till Madrid

Uncategorised Posted on tor, december 05, 2019 11:53:35

CO2 sprutar tjockt kring alla miljötalibaner som nyss rest till Madrid. Massor av politiker, chefer för miljöorganisationer, diplomater, journalister och forskare (med eller oftare utan inriktning på klimatvetenskap, i och med att de sysslar med samhälls- eller biovetenskap) flyger lång väg för att träffas. Jag påstår att tusentals ton CO2 offras i onödan. I dagens it-värld kan nämligen möten och samtal arrangeras via internet, utan större skada för den yttre miljön. Varför visar madridresenärerna inte miljösansvar? De som står på barrikaden och hånar oss andra. Vi som ska stanna kvar i kylan och leva på kokta och okokta växtdelar, men ändå vara glada över att jetresenärerna tar ansvar för oss.

Det finns flera sammanfallande svar för att tusenden samlas i Madrids växthus och där dopar sig med egna gasutsläpp. För det första rör mötet i Madrid politik, inte klimatvetenskap. En samling politiskt troende möts för att svetsa sig samman och ha det trevligt i de likatänkandes skara. Ingen tid ägnas åt budskap från seriösa forskare i naturvetenskap som ifrågasätter CO2-krisen och menar att den vetenskapliga grunden är oklar och mer komplex. De troende i Madrid har nämligen redan svaret, de vet bäst, som politiker plägar göra.

För det andra tänker de som talibaner brukar och anser att ändamålet helgar medlen. Alltså mer CO2 för den goda sakens skull. Personer som uppfattar sig som utvalda och bättre pålästa än andra har i alla tıder tagit sig friheter som de inte beviljar andra. Lyckligtvis har de i historiens ljus gisslats för de övergrepp som de orsakat (jag tänker exv på jesuiternas inkvisition).

”Amen, amen! sade bönderna den ene efter den andre. Och deras hjärtan fylldes av en så stark förtröstan, att de kände det, som om de hade kunnat gå på vattnet. ” Selma Lagerlöf, Jerusalem,

För det tredje betraktar madridfararna FN som Jordens frälsare. Genom sin närvaro vill de hylla ”världsorganisationen”. De hoppas på ett globalt politiskt styre som ytterst emanerar från FN. Och FN vill förstås motta hyllningar från sina kramare. Men få av mötesdeltagarna inser att FN har sin egen agenda av makt och ansamling av ekonomiska resurser. Liksom dåtidens påvekyrka skär FN:s ledare pipor i vassen. Bakom fasader av vackra ord driver de en maktfullkomlig politik. Viket vapen är bättre i deras händer än en intensiv tro på planetens undergång till följd av CO2? Några ledare och forskare inom IPCC anar att uppvärmningen helt eller delvis har andra orsaker. Men som sagt: ändamålet helgar medlen.

Torsten Sandström



Ministrar som förvandlar svart till vitt

Uncategorised Posted on ons, december 04, 2019 11:38:41

Skolminister Anna Ekström strålade igår av glädje över senaste PISA resultatet. Svensk skola har höjts från bottenträsket till mittfältet visar siffrorna. Men är fortfarande sämst i Norden. En regering i stark motvind letar därför desperat efter en tröstande napp att suga på.

Anna Ekström representerar själv – tillsammans med Göran Persson och hans kommunalisering av skolan – det socialdemokratiska etablissemangets haveri i utbildningsfrågor. Ekström har under tjugo (20) års tid (utan lärarerfarenhet) drivit utbildningspolitik på olika nivåer inom det s-komplex, som består av departement, fackföreningar, myndigheter och ministerposter. Att hon misslyckats är fullt klart. Hon bär ett tungt ansvar för den svenska skolans allvarliga problem.

Nu anstränger hon sig för att peka på en ljusnande framtida. Men PISA visar inte på ljusning. Sverige har nämligen dopat sina resultat. Omkring 11 % av eleverna har inte deltagit i undersökningen, dvs de med sämst språkkunskaper är inte medräknade. PISA medger en sådan borträkning, men Sverige toppar kraftigt dopingen – 4% är annars det vanliga bortfallet inom OECD-länderna. Om var tionde elev räknats bort kan man knappast säga att det är en svensk framgång att höja sig från botten. Utan att självmant avslöja sanningen om dopingen – sannolikt ett beställningsverk – är Ekström mycket glad över resultaten.  Vi möter en 100 % politisk person – en jurist utan egen erfarenhet från klassrummet – som försöker hylla den egna verksamhet, som sedan länge misslyckats. Det är patetiskt.

Sveriges S-regering sysslar konsekvent med att sprida dimmor om den egna verkligheten. På SVT i går kväll ser vi först Ekström och sedan Lövin som båda på synnerligen svaga grunder försöker bedra svenska folket om sanningen. Ekström luras med ett dopat PISA. Och Lövin med ett stort lass CO2-hysteri. Båda vill bedra svenskarna för att få fortsätta sitt maktmissbruk.

Kanske dags att hylla Anna Ekström med ett eget torg i Stockholm. Det sk konstverk, som redan finns där, symboliserar bra den svenska skolans förfall. Nästan ett ruinlandskap.
Källa: Wikipedia.


Ödesmättade prognoser har tyvärr alltid stark tjuskraft

Uncategorised Posted on tis, december 03, 2019 15:53:53

Sedan urminnes tider har mängder av ledare strävat efter kontroll över människornas tankar. En återkommande metod är att presentera en prognos om ett mörkt framtida scenario för människorna ifråga. Ledaren påstår att något stort  ont kommer att inträffa i framtiden och att alla människor måste förbereda sig och underkasta sig det budskap som ledaren bär fram.  I så fall kan en ljusning finnas. Det som målas upp är ödesmättat och så viktigt att var och en måste anpassa sig till de nya idéer som förs fram. Min beskrivning passar förstås ett oräkneligt antal religiösa väckelsepredikanter under årtusendenas lopp. Jesus från Nasaret var inte den förste. Och många har sedan dess utnyttjat samma metod. 

Lanseringen av ödesmättade scenarier är förstås också ett mönster som många profana ledare  utnyttjat på spaning efter en eller annan maktställning. Ofta i kombination med religiösa dogmer har krigsherrar och kungar försökt förmå folk att resa sig, antingen till försvar för det egna riket och nationen eller för anfall mot fiender på annan plats. Sådana appeller  har normalt lanserats via bilder om det egna folkets givna storhet eller motståndarens förutbestämda ondska och farlighet. Ett välkänt exempel är Hitlers propåer om det tusenåriga rike, som lovade livsutrymme för ett utvalt folk på bekostnad av det han kallade mindervärdiga raselement. Stora uppoffringar krävdes förstås, men belöningen skulle bli  lysande för de korade. 

En lika bekant prognos i löftets form finns hos den kommunism som Marx och Engels initierade genom sitt manifest. Kapitalismens gift hotar mänskligheten. Men dess inneboende krafter skapar också ett motgift. Det vill säga arbetarklassens kamp för de egna villkoren. Om alla arbetare förenar sig kommer  de att spränga sina bojor och bygga ett nytt klasslöst samhälle. Där får alla förnödenheter efter sina insatser och förmåga. Inte heller här är budskapet en enkel kamp. Men löftet om en ny och bättre värld är givetvis värt enorma uppoffringar för de troende.  

I denna text är poängen nutidens stora ödesdrama, som presenteras av rader av politiska ledare, dvs hotet mot mänskligheten genom den uppvärmning av klimatet som påstås bero på koldioxid och andra gaser i stil med metan och ozon. Budskapet är att mänsklighetens existens i nutid står på spel om inte orsakerna till de skadliga gasutsläppen snabbt stoppas. Scenariot bygger alltså på mänsklighetens undergång. Och det kryddas av skrämmande bilder av hur den nuvarande generationen av vuxna tar kål på oskyldig barn. Tonläget är som bekant högt. Och genom en allians mellan politiker och medier är profetians genomslagskraft enorm. Genom att klimatrörelsen getts en gedigen förankring i FN får förkunnelsen en prägel av närhet till de mest goda och fria i världsalltet. Närmare ett religiöst evangelium kan man knappast komma, något som för svensk del illustreras av den änglaliknande Greta T som svävar runt jordklotet med bister min. 

Liksom förr under historien ställs vi alltså idag inför ett välkänt gemensamt ödesmönster. Klimathetsarna utnyttjar sig av en strategi som påminner om äldre tiders ledare och kungar, som stoppar halsen full på folk med hot om inferno samt löften om en bättre värld. Mönstret har som framgått några gemensamma komponenter. Först en ovetenskaplig sida. Och sedan en förankring hos politiker i karriären. Låt mig förklara. 

För det första är inget av de nämnda budskapen vetenskapligt förankrade. Att det rör sig om påhitt framgår klart vad gäller alla religiösa propåer. Men även Hitler, Marx, Lenin, Stalin, Mao med flera saknade vetenskapligt stöd. Hitlers tal om raser och nationalkaraktärer är tagna ur luften. Även kommunismens teser om en vetenskaplig socialism är rena nyset. Kommunismens historiska seger går självfallet inte att förutsäga. Följaktligen har den inte inträffat. Ett värre förtryck har  blivit följden.  

Någon kanske säger att nutidens klimatkris har en tydlig vetenskaplig förankring? Mitt svar är tyvärr nej. Att klimatet blivit varmare under ett antal decennier tycks vara en sanning, även om flera vetenskapsmän (och kvinnor) har alternativa förklaringar. Den springande punkten är såvitt jag förstår om en uppmätt ökad halt av växthusgaser är förklaringen till värmestegringen? FN:s IPCC och svenska statens SMHI är båda på det klara med att det finns alternativa förklaringar. Den främsta tycks  sammanhänga med variationer i solens strålning. Såväl IPCC som SMHI väljer dock att peka ut CO2 som  huvudorsaken till uppvärmningen i nutid. Båda organisationernas ställningstagande är omstritt inom vetenskapen. Så även beträffande klimatkrisen saknas ett entydigt svar om den vetenskapliga orsaken till ökad värme. Att påstå att sambandet mellan CO2 och ökad uppvärmning är klart står med andra ord inte på säker vetenskaplig grund. 

För det andra har klimathetsen – liksom tidigare rörelsen inom religionens värld (inklusive nazism, kommunism mm) – en uppenbar politisk förankring. Det finns starka politiska krafter som driver  klimatfrågan till nutidens ödescrescendo. Påståenden om mänsklighetens utrotande under en trettio- eller hundraårsperiod är fullständigt tagna ur luften (i ordets rätta bemärkelse). Jag har svårt att förstå att människor är så naiva att de fäster full tillit till ställningstaganden av  politiska organisationer, i stil med IPCC och SMHI. Båda har en fullt synbar koppling till politiker i karriären, som dragit upp riktlinjerna för deras arbete. Bakom de forskare som utan tvekan tar ställning för CO2 som huvudorsaken till ökad värme finns det flockar av makthungriga politiker som jobbar hårt för målet att erövra en maktposition.

Jag  hade inte skrivit denna text om IPCC, SMHI och mängden politiker klart sagt att det finns viktiga alternativa förklaringar till uppvärmningen, exv solens strålning. Jag hade också avstått om medierna återkommande presenterat att kunniga forskare har viktiga alternativ till CO2 som klimatförklaring. Men här agerar medier och politiker hand i hand och driver – som jag ser det –  en konspiratorisk ödeskampanj. Jag är med på att det är bra att begränsa utsläppen av CO2 och söka alternativa energikällor i vind, vågor och framför allt ny kärnkraft. Kanske kommer det att begränsa uppvärmningen. Men jag vänder mig mot  den pågående sammansvärjningen mellan politiker och medier om CO2 som huvudsorsaken till mänsklighetens förestående undergång. Det är en bedräglig politisk linje, som har sina rötter i rörelser från historiens mörker. Jag hoppas därför på en ny upplysningstid. 

Torsten Sandström

2019-12-03



Är den moderna konsten död?

Uncategorised Posted on tis, december 03, 2019 12:05:29

Kolla bilden här ovanför. Den kostar 17,5miljoner kronor. Tydligare än så kan nog inte den nutida konstsynen illustreras. Fyra knivhugg i en rödmålad dukbotten. Plus en märkvärdig titel förstås, i stil med ”Ett koncept om linjers utsträckning i rummet”. Tala om kejsarens nya kläder!

Om allt anses som stor konst, så måste givetvis själva konstbegreppet förminskas. Är allt märkvärdigt så sticker ju inget ut. Om marknadssamhällets konstexperter får råda kan man lika gärna rama in en check på 17,5 miljoner kronor och ställa ut den på ett förnämt museum. Alltid finns det någon svartklädd och hornbågad konstexpert som beundrande kan lägga huvudet på sned och förnumstigt säga att det är märkvärdigt skönt. Precis som kejsaren en gång i tiden. Tills ett barn skrattar till.

Att upphovsmannen försökt krama pengar ur intet kan jag väl förstå. Däremot inte hur universitetsutbildade konstvetare låter sig förföras av ingenting. Det sägs ibland att dagens PK-kultur är normlös, på så vis att nästan allt anses lika gott. Lundahumoristen Falstaff Fakir skulle säkert ha nickat bifall och skrivit en text om ”Envar sig egen konstnär” (originalet lyder Envar sin egen professor). Det är i och för sig en komisk men demokratisk tanke. Vi är alla konstnärer eller konstvetare. Om kunskaper i skolan är fel så gäller antagligen samma sak komplexa och svårskapade bilder.



I Kamomilla går försumliga tjänstemän fria

Uncategorised Posted on tis, december 03, 2019 11:08:46

Alla vet att det numera råder laglöshet i Tensta och Rosengård. Nu hör vi även att pistoler försvunnit från Rosenbad. Detta blixtbelyser ett mycket allvarligt svenskt problem. Inte ens på regeringsnivån – dvs toppen av den svenska statsförvaltningen – efterlevs normala regler för kontroll och säkerhet. En belastad säkerhetsvakt tillåts operera i ministrarnas omedelbara närhet. Och chefen för säkerheten på Rosenbad säger förstås i teve (liksom landets statsminister) ”att så här kan vi inte ha det”. Men något ansvar utkrävs inte. Varken av honom eller andra i den långa raden av försumliga offentliga befattningshavare i Sverige. SÄPO mörkar som vanligt och vägrar att uttala sig på grund av pågående utredning. Signalen är tydlig: fristil gäller inom svensk offentlig förvaltning. Gör som du vill – allvarliga åtgärder är inte att vänta.

Fram till 1976 riskerade en tjänsteman i stat eller kommun straffansvar vid fel eller försummelser i tjänsten. Möjliga påföljder var böter och fängelse, men även de särskilda ämbetsstraffen suspension och avsättning kunde utmätas. Brottet ”tjänstefel” omfattade i princip samtliga påtagliga missgrepp av en offentlig tjänsteman. Men under Olof Palmes regeringstid avkriminaliserades större delen av de handlingar som tjänstefelsbrottet tog sikte på. Bara beslutsfattande visavi enskilda (sk myndighetsutövning) lämnades kvar under straffansvar i Brottsbalken 20:1. Och vips var ämbetsansvaret i praktiken väck.

Tanken var att avtalsrättsliga påföljder i stället skulle brukas i stil med avsked, löneavdrag eller varning. Men i praktiken har Olof Palmes idéer lett till den bisarra ansvarsfrihet vi idag ser inom det offentliga. ”Sådan herre sådan hund” brukar det heta. Fackföreningsrörelsen som står bakom S-partiets marionetteater har av naturliga skäl aldrig intresserat sig för utkrävande av ansvar. Detta är för övrigt en del av den svenska sjukan. I och med att människor genomgående betraktas som offer måste de behandlas med silkesvantar. Vänstern folk ogillar konsekvent krav på utkrävande av ansvar mot anställda. Samma mönster syns för övrigt vid landets brottsdomstolar, i skolan och i samhället som helhet.

Det är uppenbart att Sverige nu nått vägs ände vad gäller normupplösning. Jag är inte någon blodtörstig jägare av olika slags avvikare, varken stora eller små. Men ett rättssamhälle fungerar inte om påföljder saknas för den som inte följer givna regler. I affärslivet är det klart att kontraktsbrott måste angripas. Här finns för övrigt privata intressenter som agerar för ingripande mot försummelser. Effektivitet är en nödvändighet. Ett påföljdslöst samhälle går nämligen under.

Därför måste tjänstemannaansvaret på nytt byggas upp inom det offentliga Sverige. I själva verket är det ännu viktigare att regler efterlevs inom det allmänna (än på privat sektor) i och med att vi alla via skattsedeln dyrt betalar för en offentlig verksamhet som måste fungera. Politiker och offentliga tjänstemän framhåller ofta sitt tunga ansvar. Men det är rena parodin. Alla försumliga knallar vidare utan minsta påföljd.

Olof Palmes anda råder tyvärr ännu i Kamomillas regeringskvarter. Hur länge ska detta inferno bestå? Vi står inför en härdsmälta inom det svenska rättssamhället!



DN har synsvårigheter

Uncategorised Posted on mån, december 02, 2019 16:53:54
Varför inte ett besök på St Eriks ögonsjukhus?

Jag bloggade igår om god vård jag fått hos St Eriks ögonsjukhus. Men pekade samtidigt – än en gång – på det övergripande problem som svensk vård lider av, nämligen bad management. Mängder av politiker och byråkrater som lägger sig i och stör det vårdarbete de saknar yrkeskompetens för.

Idag läser jag i DN en lång artikel (från den 30/11) om sju problem i svensk vård. Journalisterna listar följande förklaringar: 1 Sjuksköterskebrist. 2. Åldrande befolkning. 3. Medicinska framsteg. 4.Psyksik ohälsa. 5 Brist på specialistläkare. 6. Växande stadsbefolkning. 7. Organisation och pengar.

Jag tror du i stort sett förstår vad skribenterna menar. Alla punkterna utom kanske den sjunde ger ett intryck av att det svenska huvudproblemen rör yttre skeenden utanför själva vårdsektorn. Och visst ligger det kanske något i detta. Men det rör sig inte om faktorer som på något vis varit okända för nationens politiker under många år. Dessutom har liknande yttre vårdfenomen hanterats avsevärt bättre i en rad europeiska nationer, exv Holland.

Det mest anmärkningsvärda i artikel blir därför att de svenska landstingens interna förvaltning hamnar i skymundan. Visst nämns i slutändan (punkt 7) ”organisation och pengar”. Men där läser vi en tämligen tafatt analys som baseras på ett fåtal officiella svenska källor nära den politiska apparaten. Det finns nämligen ett ganska fylligt kritiskt studiematerial, som pekar på hur svensk vård har färre patientbesök, färre sängplatser, mer administration/byråkrati än jämförbara nationer i Europa. Vårdapparaten löser inte frågan om tillgänglighet, helt enkelt.

Inget i artikeln lyfter den gigantiska politiska och byråkratiska apparat som finns i 21 landsting/regioner för en svensk befolkning av Londons eller storparis storlek. Mycket tyder på att ett jättelikt överskott av politisk styrning och vänsterideologisk diskussion är en orsak till att människor inte snabbt nog får den hälsovård de söker och betalar skatt för. En massiv administration driver verksamheten i fel riktning (bort från snabb öppenhet). Mycket tid läggs på pappersjobb och på att tala om för vårdsökande att det inte finns tillgängliga akuttider.

Rent komiskt är påståendet att det råder pengabrist inom svensk vård. Varför behövs mycket mer pengar i vårt land än utomlands? Skriet på mer resurser är ett svenskt politiskt mantra. Det döljer den politiska inkompetens som enligt min mening är huvudorsaken till Sveriges stora svårigheter. Mantrat strör blå dunster i missnöjda skattebetalares ögon (jfr bilden ovan). Högre skatt framställs som en naturlag.

Än en gång ser vi hur journalister inte klarar av att presentera verkligheten på ett politiskt oberoende vis. Enbart den svenska åsiktskorridorens trånga vänstersyn på vårdens dilemma basuneras ut. Och då är fokus på yttre skeenden som sägs vara svåra att hantera enligt skribenterna. Och på så vis får landets många yrkespolitiker den ansvarsfrihet de önskar. Pressen – den tredje statsmakten – funkar alltså inte längre, trist nog. Det är de sociala mediernas och bloggarnas fjärde statsmakt som tvingas röja i en trång svensk åsiktskorridor full av ogräs från vänster.

Torsten Sandström



Talibanism igen

Uncategorised Posted on sön, december 01, 2019 22:11:17

Så här säger landets vice statsminister i DN:

Ganska enkelt att lösa klimatfrågan
Klimatministern: Handlar om att sluta använda fossila bränslen – punkt.

Vilken spetsfundig analys om olika orsaker till uppvärmningen! Vilka viktiga nyanseringar i debatten om alternativ el! Så talar bara en politisk ledare från Absurdistan. Rena bönemötet igen. Tyvärr gäller i Sverige inte bara fredagsbön, utan var-dags-bön. Utropade av mulla Lövin från minareten i DN-skrapen. Gud är stor – klimatkrisen är större. Punkt.




S:t Eriks ögonsjukhus frälser halvblind bloggare

Uncategorised Posted on sön, december 01, 2019 15:41:32

De officiella mediernas snabbutbildade journalister beklagar sig ofta över alla blinda bloggare som till vardags utövar samhällskritik. De förfäras över skribenter som ser något annat än vad de själva ser. Idag kan jag bekräfta att de klagande haft rätt de senaste två dygnen. 

Bekännelsen avser mig själv som opererats för näthinneavlossning på S:t Eriks ögonsjukhus i Stockholm. Till saken hör att jag genomgått samma behandling där för två år sedan. Så jag vet vad jag skriver om då jag berömmer S:t Eriks högt kvalificerade vård. Snabbt omhändertagande på akut och retinaklinik, vänlig behandling, millimeterteknisk operation inne i ögat via mikroskop och under behaglig narkos. Vad kan en halvblind bloggare mer begära?

Någon undrar skadeglatt ”att där för fick du” för din återkommande kritik av den svenska sjukvården, i stil med artiklar om Landstingens döda hand, publicerad hos Timbro. Det är därför på plats att peka på skillnaden mellan den medicinska behandlingen å ena sidan och administrationen av vårdapparaten å den andra. Många män och kvinnor utför det dagliga vårdjobbet på i allmänhet en mycket hög nivå, tekniskt och socialt sett. Svenska medborgare ges därför en medicinsk service på toppnivå. Om denna har jag antagligen inte bloggat tillräckligt. 

Men tyvärr gäller motsatsen i regel vad avser vårdens övergripande administration och dess tillgänglighet. Det är ledningen av svensk vård som är sjuk! Här finns ett antal onödiga politiska nivåer som de facto ser till att fel beslut fattas, så att vårdens tillgänglighet försenas, försvåras och att kostnaderna för Sveriges vårdsektor är höga jämförd med övriga Europa. Alltför många regioner går i stå genom en mängd yrkesareabetande politikers försorg. I stället för att leverera snabb vård och tillräckligt antal sjuksängar ser politikerna till att horder av byråkrater använder arbetstiden till att hindra vårdapparatens goda funktion. Antalet adminsitratörer har ökat med c:a 30% under en tioårsperiod, medan den vårdande personalen bara vuxit med några procent. 

Vem som helst kan förstå vad som blir följden. En effekt är att läkare och annan vårdpersonal tyngs av sammanträden, blanketter, pappersjobb, direktiv samt en rad andra politiskt korrekta plikter som alls inte krävs för att människor snabbt ska få sina krämpor botade. Svenska läkare sysslar med tre gånger så mycket pappersarbete än sina engelska kollegor. Inte undra på att Sverige hamnar nära europabotten i antal patientbesök per läkare och tidsenhet. Orsaken är politikers och byråkraters enorma tilltro till en politisk styrning och omvandling av vården och yrkena där. Dessutom tror man sig, löjligt nog, spara på skattebetalarnas pengar. I själva verket borde en betydligt mindre och effektivare vårdadministration bli rejält billigare totalt sett. Regionen egna jämförelser mellan några storsjukhus i storstockholm visar nämligen att S:t Görans sjukhus, som drivs av det privatägda Capio AB, levererar fler vårdinsatser per anställd till omkring 15 % lägre kostnad för skattebetalarna. För hela Sverige rör det sig om en extra kostnad på flera tiotals miljarder kronor per år. 

En annan viktig förklaring till svensk sjukvårds svaga tidsresultat är också politiskt, nämligen den nära samverkan som sker mellan regionerna, SKL och de vårdanställdas fackföreningar. Jag påstår att denna intressekombination fungerar som en bromskloss. Dels för att följden blir en pappers- och sammanträdeshysteri som sinkar vårdarbetet i verkligheten. Dels för att samspelet medfört en officiell acceptans av byråkrattänket. Och dels för att följden blivit kollektivavtal om arbetstider för vårdpersonal som medför att patienter får vänta länge på läkarbesök. Som framgått vore färre byråkrater och en friare tidsreglering av godo samtidigt som pengar kan frigöras för högre löner till vårdens anställda. Men den svenska arbetsmarknaden är – liksom politiken i övrigt – toppstyrd (den går under det självgoda namnet Den svenska modellen). Och i vårdens topp sitter regionpolitiker, SKL och fackföreningsbossar på samma stol. Inte undra på att svensk sjukvård lider av en politisk-byråkratisk systemkollaps. Sjuka får vänta. De blir frustrerade över alla telefonsamtal till vårdenheter som tyvärr inte har lediga tider. Enbart de som har tur eller överlever får normalt en finfin vård. 

S:t Eriks sjukhus drivs som ett aktiebolag med Regionen som ägare. Kan detta vara förklaringen till min ytterst positiva upplevelse de senaste tre dagarna? Det kan tyda på att de att finns stora möjligheter att i framtiden samla en mängd privata enheter under en enda statlig myndighet (med möjligtvis fyra-fem regionala kontor). Om det kan ske i London och Paris – med en motsvarande folkmängd – bör det kunna fungera för hela vår nation. Man behöver inte vara särskilt slug i matematik för att inse vilka enorma skattepengar som kan sparas in. Här finns även den potential till högre löner för de vårdanställda som jag nyss nämnt. 

De stora mediehusen borde kanske skicka sina sk uppsökande journalister till S:t Eriks? Om inte annat för ökad klarsyn.

Torsten Sandström

2019-12-01



Rocket man läser av termometern…

Uncategorised Posted on tor, november 28, 2019 14:48:54

Så här skriver en av ledarna för nutidens svenska klimatflagellanter, Johan Rockström, i dagens SvD:

Många förstår inte vad som händer om vi passerar 1,5 grader

Är det en vetenskapsman som formulerar sig så? Vid 1,4 grader verkar det lugnt, men efter 1,6 bryter helvetet löst, tycks det. Vem vet öht vad som händer då termometern en dag visar en halv grad mer eller mindre? Dessutom knyter Rocket man i texten samman ett antal disparata händelser jorden runt och menar att de bildar en klimatenhet som förskräcker. Viket vetenskapligt stöd har han för det? Och än en gång avläser han termometern och skriar: CO2, CO2, CO2! Allt tyder på att Rockström inte syssla med vetenskap, dvs egen forskning om uppvärmningen och dess orsaker. Däremot sysslar han, liksom för övrig jag själv nu, med politisk opinionsbildning. I denna egenskap behöver han ett ständigt tillflöde av händelser som sägs stödja han egna värderingar. Därför gillar han om händelsen kallas vetenskaplig sanning.

Mer allvarligt är att SvD, som förr betraktats som en moderat iakttagare av världen, nu anslutit sig till flagellanternas skara. Den lokala ledaren Peter Alestig slår sig var dag blodig med klimatpiskan. Hans skriande hörs från kön av självspäkare, strax efter Greta T , Rocket man, fd ärkebiskopen mfl. De jobbar alla hårt för att framkalla ångest hos andra. Det gäller att skrämma folket till förståelse och underkastelse. De litar alla blint på rapporter från FN, utan att fråga sig om organisationens avsikt att bli ledare över världen kan vara förklaringen till att skrämselpropaganda används som ett vapen. Maktmänniskor är som bekant inte så noga med sanningen. Både Sokrates och Galileo Galilei fick bittert erfara etablissemangets ovilja att lyssna på sanningar.

Vetenskapens uppgift är att hålla kritiska distans till politik och forskarrapporter av skilda slag. Försiktiga analyser av hårda fakta, vilka kan styrkas genom säkra mätningar är det som i stället behövs. Framför allt behövs tydliga orsakssamband och inte mer eller mindre lösa spekulationer av det slag som politiker brukar uppskatta.



Nutidens flagellanter under Greta T:s ledning

Uncategorised Posted on ons, november 27, 2019 23:36:58
Bild från Wikipedia.

Under medeltiden drog sällskap av fattiga fanatiker fram i Europa. Särskilt under år av pest och andra undergångsscener marscherade många tusentals människor fram. De kallades flagellanter, ty de piskade sig själva för att mildra onda krafter från ovan, krafter som de inte kunde förstå sig på eller tygla. De slog sig blodiga samtidigt som de sjöng hymner och bar fram heliga tecken för att bekämpa tidens ondska. En krönikör berättar att de som inte anslöt sig till flagellanternas led anklagades för att spela samman med djävulen. How dare you!

Det slår mig att vi mer än sex hundra år senare, alltså idag, upplever en liknande hysteri. Dagens ledande politiker och medier eldar på folket i frågan om onda gaser från ovan, dvs CO2. Alltså väl utbildade människor som tror mer på en 16-årig Greta T än 700 grånande vetenskapsmän världen runt. Dvs forskare som inte är övertygade om att orsaken till uppvärmningen är ökningen av växthusgaser. Kanske är förklaringen solens strålning? Många av dessa vetenskapsmän anser – så länge kunskapsläget är ovisst – att man måste vara försiktig med kategoriska krisrapporter av olika slag. Kanske är det politiska krafter som, i strävan att att styra mänskligheten, framkallat de oändliga processioner av klagande som Europa upplever idag? I spetsen tågar en fundamentalistisk grupp av gröna. Om inget sker före utgången av 2020 är det kört, skallar de.

Vilken kunskap baserade sig dåtidens flagellantledare på? Tro och politik formade deras budskap kan vi konstatera idag. Många av dem var förstås sant troende på det krisscenario de manade fram. Men i backspegeln ser vi att flagellanterna misstog sig. Tänk om samma sak gäller idag? Tänk om det visar sig att de tusentals politiker och journalister, som i nutid eldar på klimathetsen, helt enkelt har ha fel! Tänk om kosmiska orsaker styr dagens skeende! Tänk om uppvärmningen är övergående!

Flagellanterna styrdes främst av outbildade människor från folkets led. Kyrkan tog på sikt upp kampen mot dem. Men så är det inte riktigt idag. Många klimathetsare har en ledande samhällsställning. De utnyttjar Greta T som ett slagträ för att nå ungdomar. Och kyrkan backar upp. Men om det i framtiden visar sig att dagens flagellanter haft fel står en stor del av etablissemanget med tomma händer. Miljontals människor har lurats. Tusentals miljarder har de spenderat utan att riktigt veta varför. Pengar som tillstor del slängts i sjön. Miljoner av nutidens besvikna flagellanter frågar sig då: varför?. 



Mer om det svenska myndighetsinfernot

Uncategorised Posted on ons, november 27, 2019 15:10:38
Datainspektionen i arbete.

Sven byråkrati är ett problemområde som berör mitt intresse för PK. Detta sammanhänger med den bergfasta tillit som landets politiker – och faktiskt även medier – hyser till nationens myndigheter. Tilltro trots att myndigheterna växer snabbt, är jättedyra och funkar dåligt. Allt således enligt Parkinsons lagar. Och allt betalat av dig och mig över skattsedeln.

Ett särskilt problem som jag lyft flera gånger är att myndigheter tillämpar regler utan förnuft. På så vis blir de bromsklossar i det samhälle som tvärtom tror att myndigheterna ska hjälpa till.

På länken från TT har en av mina favoritantipatier, Datainspektionen/DI, slagit till igen. I bakgrunden finns EU-lagen GDPR, dataskyddsförordningen. Kolla länken:

https://esvd.svd.se/svenskadagbladet/50172/article/1006519/17/1/render/?token=d55806b46dec7fcd80ad5957bc373340

På grund av någon form av påstådd sekretess – rörande brottsmisstankar mot en präst, som det tycks pga av missbruk av datauppgifter – menar alltså DI att ett domkapitel inte utan DI:s tillstånd kan gå vidare med ärendet till polis/åklagare. DI:s idé om skydd för en person som felhanterat datauppgifter står alltså över behovet hos den organisation, där felet begåtts, att inskrida mot förövaren. Det verkar orimligt.

En trist bild av Sverige bekräftas alltså än en gång. Det vill säga nationen där brottslingar stryks medhårs medan de som drabbats av brottet får handklovar. Nu i namn av helvetesregleringen GDPR, med 100 sidor av oläsbara paragrafer. GDPR är ett sänke för EU. Men en födkrok för byråkrater där och i Sverige.

Landets jurister är alltför flata och benägna att lyda storebror i stället för att säga ifrån! Rättssamhället hotas av regler i stil med GDPR samt byråkrater som de på DI.



Är DN Sveriges Pravda?

Uncategorised Posted on tis, november 26, 2019 12:24:11

DN är en hysterisk morgontidning. Eller rättare sagt propagandaorgan. I stället för att lugnt och sansat rapportera om fakta (på nyhetssidor) och åsikter (på ledarsidor) är det ett ständigt flöde av starka värderingar.

På ledarsidan idag predikar pastor primarius Per Svensson följande: I SD:s Sverige ska vi alla bo i Sölvesborg. Utan att vara vän av SD måste jag reagera dels över osakligheten, dels över den nazianda som Svensson pådyvlar SD. För det första är SD:s poäng just att vi ska ta lärdom av storstädernas misslyckade utanförskapsområden och värna småskaligheten. Alltså ett mer jordnära byggande och en invandring som anpassas till förutsättningarna att integrera de nyanlända. Här har Svenssons åsiktsfränder inom politiken misslyckats kapitalt.

För det första möter vi på ledarsidan pk-elitens favoritknep att ständigt peka på SD-partiets historiska medlemsförbindelser med 1930-talets nazism. Det skedde exv i söndagens Agenda på SVT inför en intervju med Åkesson. Och det sker idag av Svensson på DN:s ledarsida. Hans text vimlar av nazibilder. Aldrig skulle C-partiet – med en liknande historia från 30-talet – utsättas för något liknande. Men för pk-etablissemanget saknas det gränser för hatet mot SD, som stegvis hotar deras maktposition. Vad kan man i framtiden begära av SD om motståndarna idag agerar som de gör?

För det andra läser vi på nyhetssidorna följande rubrik och undertext: ”Vi kan inte vänta till slutet av 2020”. FN-rapport: Länder måste femfaldiga sina klimatplaner om målen ska nås. Alltså en fullständigt hysterisk artikel, som antyder att mänskligheten hotas av undergång om inger sker inom ett (1) år från idag.

Det finns givetvis anledning av noga följa upp CO2-mätningarna. Är CO2 den utan konkurrens viktigaste orsaken till uppvärmningen? Högt vetenskapligt ansedda forskare svarar nej. I väntan på vetenskapliga sanningar i stället för politiska trosuppfattningar från FN:s ”experter” ansluter jag mig därför till European Climate Declaration, Brussels, 20 November 2019: http://www.klimatupplysningen.se/wp-content/uploads/2019/11/World-Declaration-Sweden.docx

Jag frågar mig slutligen om det finns något gemensamt mellan dagens DN-ledare och klimatångesten på tidningens nyhetssidor? Ja, det gör det. En förut sansad morgontidning löper idag amok. DN:s uppgift att låta läsarna själva värdera fakta har förvandlats till enögd massiv propaganda. Många läsare ser det och vänder DN ryggen. Illavarslande är att journalister och tidningsledning inte förstår vad man håller på med. Eller kanske ännu värre: att de sprider propaganda med berått mod.

Torsten Sandström

2019-11-26



En bokmässa som ringer efter polisen

Uncategorised Posted on mån, november 25, 2019 16:30:33

Mikael Willgert är en skicklig granskande journalist som driver en alternativ tevekanal på internet. Han har tagit journalistyrket på allvar och kallar kanalen därför den fjärde statsmakten (den tredje slirar numera tycks det).

I länken nedan uppmärksammar han hur Jesper Johansson, en journalist från Nya Tider, blir avlägsnad från Bokmässan i Göteborg för att han envist, men men lugnt, ställt frågor till Pierre Schori. Vi får också se hur raka frågor till Jan Guillou bemöts med mycket föraktfulla kommentarer.

Det framgår klart att såväl Schori som Guillou blir besvärade över Johanssons frågor och att de ogillar den politiska linje som de menar att Nya Tider driver. Det har de båda naturligtvis rätt att göra, även om deras uppträdande är irriterat smaklöst, med en tydlig doft av förnäm överhet.

Kvar står dock frågan om polisens rätt att avlägsna Johansson från Bokmässans lokaler på begäran av Pierre Schori, en före detta minister från S-partiet. Att arrangören av mässan har juridisk rätt att bestämma vilka som ska vara närvarande i den lokal mässan hyrt är klart. Men för att polisen ska agera som man gjort förutsätter jag att en verklig störning av ordningen skett i mässan lokaler. Johansson har uppenbarligen journalistkort och alltså inträdesbiljett. Det krävs alltså att arrangören gjort en anmälan om störning. Vidare bör polisen, enligt min mening, innan de skrider till verket, väga in arrangemangets officiella målsättning samt om störningen överskrider gränsen för det tillåtna. Frågor på tu man hand är knappast en väsentlig störning. Jag menar att polisen sammantaget gått för långt.

Bortsett från juridiken är reportaget mest moraliskt intressant. En bokmässa som säger sig stå för det fria ordet bussar polisen på en högerjournalist, som envist men lugnt ställer frågor på tu man hand med två intervjuade vänsterkoryféer. Bilden från tidigare bokmässor upprepar sig.

Jag är ingen läsare av Nya Tider och vet därför inte mycket om tidningens högerlinje, som påstås vara extrem. Däremot vet jag att Pierre Schori är en gammal kommunistkramare, som frotterat sig med både Fidel Castro och Robert Mugabe, två av samtidshistoriens stora folkförtryckare (och chefer för mördaregimer).

Att Schori som före detta svensk minister ska skyddas av polisen från närgångna frågor på Bokmässan är därför djupt moraliskt problematiskt. Resultatet blir en öppenhet åt vänster, men bussande av polisen på personer från höger. Den här typen av åtgärder från en handfull poliser måste dessutom bedömas mot bakgrund av den mycket allvarliga kriminalitet som härjar i samhället och kräver polisens närvaro. Hur prioriterar polisen sitt arbete?

Behandlingen av Johansson på Bokmässan avviker alltså tvärt från det goda demokratiska samhällets ideal: det öppna samtalet.



Ett myndighetshelvete

Uncategorised Posted on mån, november 25, 2019 12:21:48
Ingen plats för stolpar. Bara svenska slukhål.

Villaägarnas riksförbund pekar idag I SvD på ännu en förödande kollision mellan svenska myndigheter. Nu gäller det byggandet av laddstolpar för elbilar i villa- och radhusområden. Man tycker att full frihet borde gälla för den som vill att uppföra en sådan viktig och nyttig stolpe på mark man förfogar över. Men inte i (S)verige – miljökramandets eget Mekka ! Nä, nä, nä, glöm det!

Här är (minst) tre (3) olika myndigheter inblandade. Naturvårdsverket, Lantmäteriverket och Boverket. Och de drar som vanligt åt delvis olika håll så att markägarbeslut dras i långbänk. Fy sjutton, säger jag. Tre myndigheter som ska göra nytta, men i stället strular till det för oss. En av dem, Naturvårdsverket, strör dessutom ut statbidrag från folkets oändligt djupa skattekista.

Så går det till i den svenska modell, som politiker från V-partiet till KD-partiet skryter om. Senast häromdagen skönmålande även moderaten Polfjärd från Europaparlamentet den svenska modellen. Det är dags för svenska politiker att vakna upp. Fram med rödpennan och banta myndighetsinfernot! Sänk skatten, så att folk själva får bestämma över sina pengar och sin framtid. Exv rörande laddstolpar.



Nyttan av rörlighet

Uncategorised Posted on sön, november 24, 2019 16:42:35

I dagarna diskuteras med all rätt problemet om att barn idag rör sig alltför lite. De sitter dag och natt framför skärmen. Och blir trötta och feta.

Även på en politisk nivå syns i dagarna ett liknande problem. Politiker som rör sig och tar över landets fackföreningar. Det är inget nytt egentligen. Men att landets största fackförening TCO, med hundratusentals borgerliga väljare, ska tvingas betala månadsavgifter till en fackföreningsordförande från S-partiet är i grunden problematiskt.

Den avgående ordföranden kom till TCO från riksdagen (som S-ledamot) innan hon för en månad sedan lämnade TCO och blev arbetsmarknadsminister. Och nu väljs en ny TCO-ordförande med gedigen S-bakgrund. Vem kan tro annat än att hon kommer att driva S-partiets politik med TCO-medlemmarnas pengar.

Vi ser dessutom ett praktexempel på svensk korporativism. Organisationernas och statens intressen flätas samman. Att det kan råka hända ibland är en sak. Men en systematisk sammankoppling av viktiga organisationer med statsapparat och regering minskar den samhällskritiska bas som är nyttig för all god utveckling.

Så ut med politiker från fackföreningar och andra intresseorganisaitioner! Och ut med fackbossar från regeringen! Mer rörlighet bör alltså gälla för såväl ungdomar som politiker. Medlemmar i facket måste bli mer rörliga (aktivera dig eller lämna facket). Och för såväl politiker och fackledare vore bäst med en stupstock för omval efter en eller högst två mandatperioder. Den som inte rör sig blir en propp. En propp som motverkar en frisk kropp – och som blockerar en god politisk utveckling i samhället. Såväl ungdomar som politiker blir feta och trötta.



Mån(s) spelar Pelle i händerna

Uncategorised Posted on fre, november 22, 2019 19:28:51
En bild från Bonniers barnbibliotek lär oss hur svensk politik av idag funkar

Bonniers tidning Sydsvenskan ställer idag upp för en S-regering i kris. Nästan helt och hållet backas den upp. Temat är att det gäller att motverka SD. Tyvärr kan jag inte klippa in SDS´ledare, men predikan verkar tillgänglig på Sydsvenskans nätversion. Men tidningens credo är:” glöm inte vad Stefan Löfven gör helt rätt”.

Jag kan förstå att inte alla gillar SD. Jag röstar själv inte på dem. Men varje regering måste ha en mer genomtänkt politik än den nuvarande som bara vill sätta stopp för SD. En regering som spärrar upp klorna på måfå. Samma kritik gäller för övrigt C och L. Sakpolitiken slänger de alla på soptippen. Man kan därför säga att katten Måns(s) spelar Pelle Svanslös i händerna. Förvisso har SD-Pelle en svans av anhängare, men detsamma har Mån(s) i sin ledning.

Den svenska politiska vardagen erbjuder som bekant en rad svåra problem, som helt överskuggas av den löjliga ödesmatch som S nu spelar upp mot SD. Tänk bara på skolan, bostäderna, vården, kriminaliteten osv. Att S-partiets spel är fånigt visar utvecklingen i Danmark och Norge. Där samarbetas det i sakfrågor!

Det skrattretande spelet rör således inte sakpolitik. Det är fråga om att svartmåla en motståndare. S-partiet vet att om väljarna kommer att betrakta SD som ett vanligt politiskt parti är det slut med S-partiets långa politiska era. Det är alltså regeringsmakten spelet gäller. S balanserar numera på maktstupets yttersta kant. Orsaken till S-retoriken är inte motstånd mot SD:s politik som sådan. Det är rädslan att försvinna från den politiska scenen som är förklaringen till S-partiets patetiska agerande. Måns spärrar upp och visar sina trubbiga klor. Bill och Bull, dvs C- och L-partierna, följer naturligtvis troget i Måns(s) fotspår.

Historien lär oss att Pelle Svanslös tar hem spelet. Kanske inte främst för att han är smart. Utan för att Måns , Bill och Bull agerar korkat och enkelriktat.. De tänker kortsiktigt, inte på nationen, utan på politikernas egna skinn.



Ring P1

Uncategorised Posted on fre, november 22, 2019 12:29:50

Ett bra radioprogram är vardagsmorgnarnas Ring P1. Flertalet programledare för ett sansat och balanserat samtal med olika ledsna eller arga inringare. Så väl kan ett medium fungera för öppen och demokratisk debatt. Programmet står på så vis i bjärt kontrast mot allsköns smörja och vänstervinkling som ofta serveras av de skattefinansierade SR och SVT.

Men även Ring P1 har en svag sida. Det är en av programledarna, Täppas Fogelberg. Han inte bara förolämpar inringar som inte delar hans vänstersyn. Han pläderar också mer eller mindre öppet för sina egna åsikter.

Häromdagen talade han mångordigt om hur han och kollegorna på SR mångårigt skolats i att skilja mellan fakta och värdering/åsikt. I meningen efter sa han att SR förr kallat SD rasistiskt, därefter främlingsfientligt och numera invandringsskeptiskt (om jag hörde rätt). Vi fick en direkt inblick i hur SR:s chefer styr och ställer samt bestämmer det politiska tilltalet! Ska det kallas saklighet att ha en sådan spridning på på etiketterna på just ett av Riksdagens partier? Komiskt nog avslutade Fogelberg med att kommentera ändringen av dessa etiketter i stil med orden: på så sätt har SD alltså fått hjälp att föra ut sitt budskap. Så var det med Fogelbergs förmåga att skilja fakta från värdering. Ridå!

Torsten Sandström

PS! Läser idag att Fogelbergs avtal inte förnyas. Ovanligt klokt av SR, vilket min text är ett bevis på. Ds.



Ur spår! Ur led är tiden!

Uncategorised Posted on tor, november 21, 2019 22:27:11

Efter 23 år av tekniska problem och miljöskandaler invigdes 2015 järnvägstunneln genom Hallandsåsen. Bakom beslutet stod S- partiet och Mp. Kostnadskalkylen sprack flera gånger. Men landets järnvägstalibaner fick som de ville.

Varhelst ett spårvägsbygge kan snokas upp så infinner sig Mp. I Lund byggs en spårväg från centrum till en forskningsanläggning några km norrut. Kostnaden är 1 miljard. Och forskarna kommer antagligen ändå att ta taxi direkt från flyget i Köpenhamn. Elbussalternativet kostar bara en liten bråkdel. Men talibaner vänder inte på andras slantar.

Nu när det dags igen. Höghastighetståg låter modernt och bra. Men kostnaden för ett avlångt och glesbefolkat land som Sverige blir enorm. Riksrevisorer och andra räkneexperter avråder prompt. Och så skönjer vi scenariot från Hallandsåsen än en gång. Men S och MP är åter på väg att gå in i väggen. För talibaner gäller inte vanlig förnuftig hushållning och kloka argument. Nej, så fort det luktar räls startas böneutropen. Mullorna i Rosenbad vill frälsa folket och tror att snabbtåg är modellen.

Alla sansade personer inser att det är bäst att i stället fortast nog underhålla och strategiskt bygga ytterligare spår – här och där – på befintliga stambanor i söder och väster. Snabbare och mycket billigare. Men S och Mp hanterar folkets pengar som luft. Vi höjer skatten är det böneutrop som hörs från minareten i Stockholms centrum. Muezzin Löfven och mueddin Lövin ”står på sin balkong, hejding-iding-iding – hejding-iding-idång” som man sjunger i lundaspexet. Och regeringspartierna är faktiskt en fars i samma stil. Fast komiken är ofrivillig. Och resultatet är dystert.



När en blind leder en blind…

Uncategorised Posted on tor, november 21, 2019 16:37:40
Why people believe liars. Text och bild The Economist, nov 2/8 2019.

Ewa Stenberg på DN analyserar idag SD-partiets framgångar, under rubriken:

”Sociala medier har gynnat populister”

Jag har på bloggen skrivit tre artiklar om populism, a propos statsvetaren Benjamin Moffits bok ”The Global Rise of Populism (2016). Vetenskapen verkar tämligen ense om att populism inte främst rör politikens innehåll, utan metoderna för framförandet, såsom sakligheten, stilen, ordvalet, folkligheten osv. Därmed är det klart att populism kan vara såväl ett höger- som ett vänsterknep. På så vis blir Stenbergs analys svår att begripa. Hon tycks blind på vänster öga. Hennes ord får ett inslag av naivitet eller i värsta fall bedrägeri. En vilsegången skribent som leder andra vilse.

Att högerpopulister är aktiva på sociala medier är inte så svårt att förstå. Förklaringen är självfallet att de stora mediehusen har stängt sina dörrar för denna typ av populism. Inte minst DN. Vänsterns populistiska teser – via fraser från exv Löfven och Sjöstedt – får däremot stort utrymme i tidningar och det skattefinansierade SR/SVT. Så hennes rubrik borde i stället lyda: De stora mediehusen har gynnat vänsterpopulismen.

Men en sådan rubrik är förstås tabu. Stenberg och andra lever i tron att endast hennes budskap är sakligt. Eller korrekt. Och visst är det PK!

Stenberg vill inte förstå att folk inte vill ha mer vänsterpolitik. Man frågar i stället efter reformer inom skola, vård, kriminalpolitik, bostäder osv. Det behövs inget surfande på sociala medier för att människor ska inse detta.

Om någon undrar varför exv Löfven kan kallas populist så bidrar jag med två exempel. Det första är hans försök att klandra Djursholms medborgare för att de göder knarkhandeln och sätter stackars fattiga brottslingar i klistret. Det andra är hans uttalande om att han inte såg invandringen/kriminalitetens ”komma” och att han alltså blev tagen på sängen. Efter en handfull år av mördande och mediala rapporter!



Bilden som pekar ut det stora problemet inom vanvården

Uncategorised Posted on ons, november 20, 2019 17:41:17
DN:s bild från Stockholms läns landstings fullmäktige

En bild säger ofta mer än ord. Att den svenska sjukvården har stora problem på grund av landstingens ineffektivitet är uppenbart. Huvudproblemet är att en mängd politiker får sin försörjning – helt eller delvis – genom att fatta beslut över vårdapparatens utformning. Bilden ovan visar bara politikerna från ett av 22 landsting i en nation med enbart 10 miljoner medborgare. Det måste vara fullständigt klart att det inte behövs så många politiker. Det är till och med så att mängden beslutfattare är en viktig förklaring till att vården gått i stå. Ju flera kockar desto sämre soppa brukar man säga.

Alltför många yrkespolitiker står alltså i vägen för en reformering av vårdsverige. Inte bara i landstingen förstås. Ty politikernas karriärvägar löper i korthet så här: ungdomsförbund – fackföreningar – kommuner – landsting – riksdag – regering. Allt avancemang sker i en politisk värld för sig. Inom en tämligen sluten politisk klass där ekonomiska ersättningar, pensioner, familjerelationer, internationella uppdrag vävs samman till en stenhård ogenomtränglig väv. En struktur som det krävs jättestora politiska beslut för att förändra.

Det finns emellertid några tecken på att ”vanvården” alltmer hamnar i debattens fokus. Det är bra. Men på bilden fortsätter yrkespolitikerna i Stockholm att träta om sin politiska framtid, dvs om hur jobben ska fördelas. En i hög grad ansvarig moderat – som bollat med miljarder i Karolinska sjukhuset – kämpar nu för sin försörjning. Och en före detta S-minister har plötsligt slängts in i landstingets ledning för att få en ny försörjning (efter att ha kört bil berusad). När krubban är tom bits de politiska avelshästarna.

Sådan är bilden från Sverige i november 2019.



Assangeaffären – en rättsskandal

Uncategorised Posted on tis, november 19, 2019 18:34:43

Jag är varken vänligt eller kritiskt inställd till Julian Assange. Men jag har tidigare på min blogg hävdat att han utsatts för något som påminner om en feministiskt konspiration. De utdrag jag sett ur förundersökningsprotokoll om påstådd våldtäkt pekar enligt in mening på att sviken kärlek är förklaringen till att Assange misstänkts för brott. Två kvinnor som fått reda på att Assange kört dubbelt har i efterhand – och samordnat – anmält honom för sexövergrepp. Kvinnliga poliser och några kvinnliga åklagare (inte alla) har villigt ställt upp på deras påståenden.

Efter nio år lägger idag en sista (?) åklagare ned förundersökningen mot Assange. Han är alltså inte längre misstänkt för brott. Men vilken enastående kränkning feminist-justisen har förorsakat Assange! Hans liv har förstörts, tycks det. Visst har han själv valt att fly till England och till en ambassad där (för att slippa utlämning till frihetens Sverige). Men han litade uppenbarligen inte på svensk rättvisa. Och med all rätt. Nio bortkastade år för hans del, till följd av övergrepp från svensk polis, åklagare och målsägandebiträde.

Det svenska samhället lider under feminismens ok. Alltså även rättssamhället. Jag är en förespråkare för jämställdhet mellan män och kvinnor. Det är något mycket viktigt. Men feministerna nöjer sig inte med att hantera fru Justitias våg i balans. Nej, de försöker favorisera sitt eget kön på ett utstuderat och fräckt vis.

Under nio år har Assange alltså förföljts av det svenska rättsväsendet. Naturligtvis agerar de allra flesta kvinnliga åklagare lika mot män som mot kvinnor. Men det finns en klick jurister som excellerar i könsteoretiskt tänkande. Och några av dem har fått Assangeärendet på sitt bord. I stället för att snabbt utreda saken – och exv genast höra Assange i London och tillkommande vittnen i Stockholm – har ärendet dragits i långbänk av partiska åklagare. Och efter nio år läggs alltså saken ned.

Detta är en rättsskandal närmast i klass med den franska Dreyfusaffären. Där berodde kränkningen från statens sida på etniskt ursprung. För Assanges del är hans kön anledningen till svenska statens kränkning. Dreyfus fick till sist upprättelse. Tyvärr tror jag inte att detta kommer att ske i Sverige, i feminismens förlovade land. Visst måste tydliga övergrepp av män påtalas och föras till domstol. Vidare kan idéer om kön i lagom mått kan vara en god krydda i det offentliga samtalet. Men att under nio års tid tro på (som det tycks) två kärlekssvikna kvinnor och inleda en kränkande process mot Assange, på mycket svaga bevis, är inget annat än en rättsskandal. Likheten med Dreyfusaffären finns i den svenska statens ställningstagande för maktfullkomlig kvinnlig könskamp. Tror någon att Sveriges feministiska regering vågar utreda Assangeaffären så att alla papper kommer på bordet?



DN ska bli veckotidning!

Uncategorised Posted on tis, november 19, 2019 12:01:29

DN:s förstasida idag annonserar ut en storsatsning på journalistik i identitetens tecken. Alltså en kampanj i tiden. Dvs texter om beroende, hälsa, kost, sömn, stress, familj, relationer, bonusfamilj och psyke. Alla politiskt korrekta ämnen. Och billig journalistik mätt såväl i pengar som kvalitet. Men inte är det fråga om samhällsreportage.

Jag blir så glad! Min tanke går nämligen till min ungdoms torrdass på landet. Där bläddrades det i Veckojournalen och liknande tidningar som inte innehöll några dagsnyheter. Jag läste om familjeproblem, ”fråga doktorn”, heminredning, nyttig mat, vitsar osv. En enkel lektyr. Men alltså inte samhällsreportage och kritisk debatt. Nej, det gällde bara att hålla läsarna lugna och glada.

Vi ser nu hur DN stegvis förvandlas till en dagligt utkommande veckotidning. Allt fler reportage som kan vara en månad gamla och skrivna för lagring. Så det rör sig inte längre om dagens nyheter, kanske veckans, men oftast månadens eller årets icke-händelser. Förklaringen är förstås flykten av läsare från papperstidningarna och en svagare ekonomi för pressen. Dessutom surfar ungdomarna förstås allt mindre på DN:s eller SvD:s nätversioner. I väntan på presstöd från staten anpassar sig alltså DN successivt till en journalistik för en borttynande krets av läsare. Kanske är det inte längre lektyr för dasset. Men skit luktar det ibland.

Även i förlängningen kan mer dynga väntas. Medan folket själv skaffar nyheter via nätet kommer politikerna att skänka bort alltmer av skattebetalarnas pengar till pressen. Sanna mina ord. Det kallas stöd till det fria ordet. Men är egentligen motsatsen – saken gäller att kontrollera väljarkåren.



Rocket man, uppe i det blå…

Uncategorised Posted on mån, november 18, 2019 17:47:45
Himmelsk underhållning?

Johan Rockström säger idag – ödesmättat – att dörren sannolikt stängts till att hålla uppvärmningen i schack under 1,5 grad. Han skärper alltså alarmsignalen. Det förefaller kört, tycks han mena.

Det bör noteras att Rocket man är agronom, som själv har valt att kalla sig miljövetare. Han är alltså ingen klimatforskare, utan lantbruksvetare, som titeln normalt brukar tydas. Om han konfererar med Greta T inför sina klimatprognoser vet jag inte. Men det förefaller troligt.

Inte heller jag är klimatforskare. Därför väljer jag en skeptiskt inställning till alarmrapporter rörande den uppvärmning som påstås ske på grund av växthusgaser, främst CO2. Forskningen är nämligen oense om uppvärmningens orsaker. Att solstrålningen har betydelse råder det dock enighet om. Men ett sådan påstående är hör och häpna politisk inkorrekt och därför tabubelagt i svenska medier. Där är CO2 enda boven i dramat.

Såväl Rocket man som jag agerar i olika medier politiskt. Inte heller det är förstås vetenskap. Vetenskap karaktäriseras av försiktighet. Vem är mest kategorisk: Rockström eller Sandström?



Läget i Absurdistan

Uncategorised Posted on mån, november 18, 2019 16:26:19

Problemen hopar sig i Sverige. Förutom de vanliga rörande skolan, vården, bostäderna, försvaret, skattetröttheten mm så tillkommer en bunt nya, dvs svår klankriminalitet och utanförskap tillföljd av en kass integrationspolitik. Men inget händer.

Formell sett har vi visst en regering. Men den lever inte upp till namnet, utan är snarast en kvotering. Alltså en sammansättning inte efter kompetens, utan efter kön, region, ålder, etnicitet, fackföreningstillhörighet, äktenskap inom den politiska klassen osv. Plus förstås en handfull personer från Mp som tycks ha plockats från gatan och är nöjda med uppvärmningen inom Rosenbad (som inte beror på CO2). Bristen på kompetens skriks ut…

Detta är förklaringen till att inget händer, vare sig rörande de traditionella krisområdena eller avseende de akuta, som ytterst sammanhänger med en misslyckad invandringspolitik. Och till bilden hör att nya anhöriga strömmar in från utlandet, för att välkomnas av tunga bidrag från trötta skattebetalare. Samtidigt våndas kvoteringen Löfven över någon form av amnesti-liknande lagändring rörande de många tusen som fått en ”andra chans” för gymnasiestudier, men som av naturliga skäl inte klarar av dem. Alltså ytterligare några nyligen självförvållade problem.

Det är en eländig bild av Sverige jag beskriver. Tyvärr är den sann.



Felfärdssamhället.

Uncategorised Posted on mån, november 18, 2019 12:53:03

Att det kapitalistiska sättet att producera varor har förändrat världshistorien tror jag nästan alla vet. De tekniska framstegen sporrade utvecklingen. Att följderna kortsiktigt inte alltid blev goda för de arbetare som utförde de tunga och monotona arbetet i smuts och rök är väl känt. Men på längre sikt skapade tillväxten, konkurrensen och organisering i fackföreningar ett betydande välstånd. 

Viktigt är också att 1700-talets upplysningsrörelse skänkt sitt bidrag till en politisk omvälvning som passade kapitalismen som hand i handske. Upplysningens män och kvinnor kritiserade nämligen kristendomen och ståndens samhällen. Kyrkans budskap om lydnad mot överheten och uppmaningar att vänta på belöning i Paradiset kunde inte stå pall mot det framvällande missnöjet inom arbetarklassen med löner, arbetstider, arbetsmiljön och andligt förtryck. Kontrasten mellan prästerskapets dogmer och fabrikernas verklighet blev allt tydligare. Därför kan man säga att upplysningsfilosofernas kritik av ståndssamhället, som uteslöt majoriteten av befolkningen från politiskt inflytande, föll i god jord. I England utvidgades Parlamentets makt utan att kungadömet avskaffades (1688). Den franska revolutionen omkring hundra år senare blev däremot blodig och med den gick monarkin stegvis i graven. Man kan säga att även aristokratin och prästerskapet fick en undanskym roll i detta land. Utan tvekan var den engelska lösningen mer ekonomiskt framgångsrik. Framför allt för kapitalisterna, men även för arbetarklassen. 

Den som idag inte är övertygad om fabriksarbetarnas nytta av det nya produktionssättet bör fundera över religionens och politikens mönster av förtryck som den gamla regimen (ancien regime) tillhandahöll. Mot de högre stånden ställdes ett budskap om frigörelse. Detta innebar en förhoppning om medborgarskap och medföljande politiska fri- och rättigheter.  Och tanken om medborgarskap innebar att juridiska regler utvecklades om individernas lika rätt mot det offentliga. Lika viktigt var att individen även erövrade rätt att sluta avtal och idka näring. Nutidens enorma kontraktssamhälle är alltså ett utflöde av den politiska frihetsprocess jag talar om. 

Nutidens svenskar har ofta glömt det utbredda förtryck av befolkningen som utövades i den kristna religionens namn fram till den senare delen av 1800-talet. Den gamla regimens präster agerade ofta – men inte alltid – som de mullor vi idag hör talas om i länder under islam. Det kan därför vara intressant att kortfattat rekapitulera några gemensamma drag för ett maktfullkomligt prästsamhälle, nu närmast i muslimsk skepnad. Den andliga likriktningen och förtrycket står givetvis i centrum. Oliktänkande förföljs – i värsta fall in till döden. Dogmatiken bärs upp av ett ekonomiskt system för överföring av pengar från folket till kyrkan. Kontrasten mellan religionens läror och påbud samt prästernas livsföring är ytterligare ett tecken på förfall. Alla religioner plågas därför av skenhelighet (dubbelmoral) och vänskapskorruption. Prästerna framstår som en egen klass (ett stånd). Och till vardags framstår gruppen som intoleranta hycklare.  Deras samspel med den politiska makten bidrar till bilden av prästen som kontrollör av samhällsgemenskapen. 

Jag har en särskild anledning till denna återblick på religion och politik.  Dagens välfärdssamhälle visar – i allt sitt ekonomiska välstånd och omfattande friheter – allt tydliga tecken på kontroll av medborgarnas tankar. Kontrollen är självfallet inte så grov som de prästsamhällen jag nyss skildrat. Religionen tycks för övrigt ha spelat ut sin roll i dagens Sverige. Prästerna agerar här främst som ceremonimästare vid bröllop och begravningar. Deras kontroll av befolkningen är närapå obefintlig. Och de lever ungefär som medelklassfolk gör mest. Förvisso predikas äktenskapets helighet. Men inte ens prästerna tycks tro på´t. 

Detta innebär givetvis inte att den sociala kontrollen upphört i vårt land. Den har övertagits av en expanderande grupp av åsiktsdomptörer. Fram till omkring mitten av 1900-talet var landets politiker sysselsatta med en ivrig reglering av välfärden på olika samhällsområden. Politikerna lagstiftade och omgestaltade. De hade fram till detta tidsskede knappast tid till utveckling av stora ideologiska system för styrning av medborgarna. Detta sköttes förövrigt av  arbetarrörelsens breda och goda program för vidgad utjämning. 

Men med reformerna på plats och högskattesamhället således etablerat tvingas nationens politiker söka efter nya vägar för kontroll, som ersättning till drivkraften hos de stora bidragssystemens morotseffekter. Låt mig påstå att detta sker ungefär samtidigt med Olof Palmes tid vid makten. Nu har landets industriarbetare erövrat en hög grad av välstånd, även om det förstås inte gäller samtliga människor. För att vinna väljare tvingas därför S-partiet forma om sin politik. Och de vänsterliberala partierna ansluter sig. Nu är det världens fattiga som ska värnas. Men problemet är att det inte är enkelt att få en materiellt inriktad befolkning att vända kampen från det egna livets behov till önskningar hos hungriga och sjuka i avlägsna länder. Politikerna behöver alltså indoktrinerande krafter. Problemet löses snabbt och effektivt. Tidningar, teve och radio tar över den tynande kyrkliga kontrollen över människornas sinnen och predikar dag efter dag behovet av globala satsningar. Stora penningsummor tas således från skattebetalarnas fickor och slussas till SIDA, EU, FN och en lång rad andra internationella organisationer och nätverk. En del av satsningarna är nog nyttiga för det svenska folket. Men enorma belopp används till ytterst tveksamma ändamål. Och mycket stora slantar går helt enkelt till spillo, via inkompetens, mutor/bestickning, vänskapskorruption, byråkrati osv.  

På så vis smälter den politiska klassens intressen samman med mediernas behov att erövra folkets uppmärksamhet. Intressegemenskapen är tydlig.  En stor del av mediesverige – SR och SVT – får sin försörjning direkt via skattsedlarna. Och pappersmedier i motvind får löften från staten om vidgat presstöd. De traditionella medier som idag allt mindre lyckas fånga folkets intressen – särskilt nationens ungdomar – och alltså misslyckas med att dra in pengar till sina journalister och ägare blir i allt större utsträckning ekonomiskt oberoende av publiken. Vi ser en dagspress halvvägs in i bidragsfållan. Samförståndet med den politiska klassen syns också tydligt i en gemensam kamp mot alternativa medier, som själva måste finansiera sina privata kampanjer. Statens makt och skattebetalarnas pengar används alltså, via medierna, för att driva igenom den globala agenda som etablissemanget valt. Kosta vad det vill, globalimsens linje måste genomföras för att säkra den politiska klassens position.  Trots många stora olösta samhällsproblem slösas dina och mina skattepengar på en vänsterpolitik utan sans. Det vi ser är felfärdssamhället. 

Torsten Sandström

2019-11-18



Same procedure…

Uncategorised Posted on sön, november 17, 2019 20:31:41

Det är söndag kväll. Bakom mig är kulturprogrammet Babbel på teven. Två svartklädda feminister som samtalar en kvart om #Me too och J-C Arnaults brott. Den ena har skrivit en bok om detta och boken måste få reklam. Allt är helt förutsägbart. Två högt stylade kvinnor som vet bäst, tror de. Därför samtalar de med varandra. Två som pratar ett annat språk än de flesta an dra svenskar. Sitt eget fikonspråk. Detta kallas public service. Och anses politiskt oberoende.

Men nästan alla skattebetalare – särskilt de yngre och medelålders som står för miljarder av tvångsavgifterna till SVT – sysslar under tiden med annat. Nej, inte ser de på SVT! De kollar tevekanaler som de själva frivilligt betalar privat för. Eller så är de ute på internet och ser på You tube eller nå´t liknande.

Sådan är söndagen i dagens Sverige. Ett fritt land, sägs det. Men inte om man ser till SVT. Ett hårt PK-styrt samhälle. Men, var så säker. På sikt kommer förmynderiet att brytas.

Bakom mig rullar Babbel vidare. Nu talas det om biblioterapi. Ännu en nytt fint namn på något gammalt. Dvs att läsande kan läka själsliga sår. Alla bokslukare vet redan detta. Men i feministernas värld upptäcks hjulet var dag…



Legalisering av knark är ingen lösning

Uncategorised Posted on fre, november 15, 2019 10:32:48
Nätverksbyggare

Sociologiprofessorn från Uppsala, Ted Goldberg, pläderar idag i SvD för en avkriminalisering av knarkhandeln. Den gör att brottsliga ligor gynnas. Ungefär samma sak tycks V-partiets ledare Sjöstedt anse. Vid första anblicken kan argumenten tyckas bra. Alltså, mindre brottslighet blir effekten av laglig knarkhandel.

Enligt min mening är förslaget korttänkt. Inte kommer de kriminella att lägga av med sin framfart och skriva in sig i söndagsskolan eller V-partiet. Allt talar för att de kommer att söka efter nya försörjningsvägar. Alltså många fler bomber mot företagare som inte vill betala för ”skydd” från klanerna eller ligorna. Och kanske inte bara mot företagare, som nu, utan även mot villaägare osv. Eller ännu fler bilbränder på beställning från försäkringsbedragare (bränder som förstås även drabbar laglydiga på samma P-plats). Framför allt kommer starkare eller nya droger antagligen att främjas. De kriminellas drivkraft att skaffa fram pengar är stark. Maffiornas metoder bygger på att pengar måste dras in. Stora pengar, ty riskerna är höga.

Därför är Goldbergs och Sjöstedts förslag mindre väl genomtänkt. Måhända bottnar de i den vanliga vänstersynen om att det är synd om de kriminella. Eller att det är skoj med knark. Men inte ens om pengar förbjuds – ett förslag som snart riskerar att ligga i pipelinen – kommer denna brottslighet att upphöra. Klanerna kommer att utkräva kompensation i annan form.

Först en strikt reglerad invandring med bostäder åt alla (även icke-invandrare), lägre löner som kan ge anställning för nyanlända samt slopande av skolplaner om att alla ska lyckas i studenten kommer att dämpa brottsvågen.

Men för många kommer ändå brott att vara mer lönsamt än vanligt svenssonliv. Det gäller att få de nyanlända att leva som Svensson brukar…



Rövare i Rosenbad

Uncategorised Posted on tor, november 14, 2019 21:19:02
Är det ett skämt? Nja, det är svensk statsförvaltning, som statsvetarna brukar hylla.

Har du hört att regeringens högkvarter, Rosenbad, har ett mindre förråd av skjutvapen att använda vid extrema säkerhetsrisker. Det verkar klokt. Men har du hört att vapenförrådet i dagarna försvunnit. Det har nämligen stulits av den brottslighet som Regeringen påstår sig bekämpa. Rena farsen. Det verkan som Morgan Johansson själv haft pistolerna på sitt rum.

Nästan alla landets jägare har för dyra pengar tvingats köpa vapenskåp. Samtidigt fungerar inte ens vapenkontrollen i statens centrum, på Rosenbad, där lagstiftarna rörande kravet på vapenskåp finns till vardags.

Det hela verkar som klippt ur ett lundaspex. Men inte. Det händer i mitten av Stockholm år 2019. Visst är kvoteringen Löfven något av ett skämt. Men man har ändå inte frivilligt släppt in Kasper, Jesper och Jonatan i vapenförrådet. Man har bara sumpat att kolla säkerheten i Kamomilla stad.

Svenska statsvetare brukar säga att den svenska statsförvaltningen fungerar bra. Kanske vill de få forskningspengar från staten? Ty förvaltningen funkar ju inte. Det syns varje dag. Endast skattemyndigheten är effektiv. Förklaringen är att den övriga byråkratin är helt beroende av pengar från Skatteverket för att deras blodomlopp ska rusa runt. Alltså transfusioner till liten nytta för att allt ska funka som tänkt. Teori och praktik är som bekant olika fenomen.

Jag tjatar på min blogg om att landstingen är en död svensk hand. Men det tycks som att kallbranden sprider sig inom statsapparaten. Amputation krävs med andra ord. Snabbt!



Fallet ”Arlanda” visar på den svenska byråkratins kollaps

Uncategorised Posted on tor, november 14, 2019 20:52:30

På kort tid har det visat sig att två anställda på Arlanda flygplats är säkerhetsrisker. Det har därför tvingats sluta. Så bra.

Men i bakgrunden finns åtminstone tre säkerhetssystem som inte klarat av sin uppgift. För det första har Swedavia/Arlanda Security en uppgift att kontrollera sina anställda. För det andra ska SÄPO gör en säkerhetskontroll av blivande anställda. För det tredje ska Transportstyrelsen utöva tillsyn över personal som rör trafiksäkerheten på Arlanda.

Trots minst tre myndigheter har det inte funkat. Eller rättare sagt:på grund av tre myndigheter i samma båt går kontrollen i stå. Alla litar på varandra. Den ena vet inte vad den andra gör.

På SR i morse avslöjade en chef på Transportstyrelsen kanske sanningen. Myndigheterna tillåts nämligen inte dela med sig av alla relevanta uppgifter. Boven är alltså den heliga svenska sekretesslagstiftningen. Flera myndigheter har klagat på att de saknar samverkan med övriga offentliga organisationer. Information finns, men får inte delas. Inte ens i jakten på bovar och andra riskpersoner.

Om nu Transportstyrelsen enligt lag ska utöva tillsyn över anställda på flygplatser måste myndigheten ges full insyn. Det är ju självklart. Men inte funkar det så. Flera politiska partier är ansvarig för denna infarkt vad gäller information mellan myndigheter. Men mest L-partiet. Som har så stora drömmar och ideal om integritet, men som inte begriper att juridiken måste fungera i praktiken.

Det är hög tid för översyn av sekretesslagen och Datainspektionen. Varför händer inget? Svaret är bristen på politisk kompetens i Sverige. Och den oheliga allians som JÖKEN medfört. Rena gökboet!



Landstingen gör harakiri

Uncategorised Posted on tor, november 14, 2019 20:23:10

Idag rapporterar Sydsvenskan följande:

”Skånes operationssalar står tomma på fredagar – styret kräver åtgärder
På fredagarna står operationssalarna tomma på Skånes nio sjukhus. Jämfört med andra veckodagar används de exempelvis bara en fjärdedel av tiden på Sus och Helsingborgs lasarett. Nu kräver regionstyret åtgärder från sjukhusen.”

Jag är inte förvånad. Sedan länge bloggar jag om de svenska landstingens överpolitisering och överbyråkratisering. Statistiken visar en extrem ineffektivitet jämfört med övriga Europa. Och ett stort slöseri med skattepengar. Historien lär oss att i så fall går verksamheten i stå (exv fallet Sovjetunionen) . Effektiviteten försvinner. Pampar och byråkrater lever gott, tills folket tids nog revolterar. Upproret har ännu inte inträffat i vårt land. Men politiker och byråkrater jobbar på det.

Alltså säger jag igen: för övrigt anser jag att landstingen bör förstöras (läggas ned).



Bara PK platsar i SvD:s spalter!

Uncategorised Posted on tor, november 14, 2019 16:56:59

Som samhällsdebattör har jag många gånger skickat texter till landets stora tidningar. Standardsvaret lyder :”Vi får dagligen in många texter för publicering och utrymmet tryter. Därför måste vi tyvärr tacka nej”.

Besviken läser jag kanske nästa dag en text från en C-politiker som pläderar för att nyanlända, som fått medborgarskap genom att ange ett alltför ungt födelsedatum, måste få rätt att ånga sig (och få rätt födelsedag) för att på så vis slippa jobba några år extra för full pension. Det politiskt korrekta samtalet ges alltid plats. Då tackar tidningarna inte nej. Om publiceringen beror på intresse av att erhålla (bibehållet) presstöd vill jag låta vara osagt.

Följande text platsar i dagens SvD. Den handlar om orsaken till mord- och våldsvågen i landet. Den har enligt min mening ungefär samma PK-värde som pläderingen från den C-partist jag nyss nämnt. Läs ändå:

https://www.svd.se/ekelund-ett-han-att-skylla-malmos-vald-pa-fattigdom

Författaren har rätt i att fattigdom inte är den mest precisa förklaringen till dagens våg av mord och våld i storstäderna (och på senare tid även något mindre orter). Men skribentens alternativa förklaring är trubbigare. Dvs att en tuff mansroll är orsaken till våldet.

Det intressanta är att texten är 100% PK. För det första strävan efter att lyfta fram individernas identiteter, nu en diffus manlighet (som ändå har ett korn av sanning). I stället för att tala om samhället pratar man om könet. För det andra framkommer det att författaren själv har växlat identitet (eller ser sig som tvekönad).

För det tredje är textens innehåll politiskt korrekt, på så vis att brottslingarnas fattigdom ifrågasätts som orsak till våldet och könet förs fram som huvudorsak. Som sagt finns i svag ekonomi en skymt av sanning, om än bara en glimt.

Varje fritänkande svensk vet att det finns en mer precis förklaring till våldsspiralen under senare år. Nämligen en extremt omfattande invandring av flyktingar och ensamkommande ungdomar. Enbart någon procent av de nyanlända hamnar i svårt utanförskap och blir kvar i klanernas ideologiska klor. Men den begränsade kretsen dominerar våldsbrottsligheten! Frispråkiga poliser och kriminalvårdare berättar om denna verklighet mellan skål och vägg samt ibland på alternativa medier.

Budskapet förs alltså fram via internet. Tyvärr ibland i smaklösa former. Men det offentliga Sverige och des mediehus förbjuder ett samtal om nationalitet. Inte ens BRÅ har på tio (10) års tid låtit sina anställda undersöka brottsligheten hos personer med utländsk bakgrund. Bland alla tänkbara identitetsmarkörer är det nämligen inte tillåtet att tala om nationalitet. Det går an att hudflänga medlemmar i MC-gäng eller skinheads. Men inte att tala om unga brottslingars nationella bakgrund.

Därför är dagens text i SvD fullständigt politiskt korrekt. Och det är enda förklaringen till att den publiceras. Genom att ideligen vägra publicering av rimliga alternativa förklaringar till samhällsskeenden bidrar medierna till framväxten av splittringstendenser i samhället. Medierna vill inte se vad många andra ser. Medierna hånar alternativa medier. Men göder dem faktiskt på sikt genom sin enfald.



Uncategorised Posted on tor, november 14, 2019 15:37:39

I veckans medialt välbevakade riksdagsdebatt upprepade statsministern mantrat ”att Sverige har världens bästa lönepolitik”. Han plockade alltså gång efter annan fram dragspelet och drog valsen om den svenska modellen. Fackföreningsmannen agerade Snoddas. Kanske en glimt av komik. Men som budskap från landets högste politiker ett mycket tragiskt budskap.

Det är tragiskt för att det är osant. För det första har Sverige en arbetslöshet på omkring 6,1 %, vilket innebär att vi ligger över EU-snittet på 6,3 (september 2019) och alltså under mitten av Europas nationer. Inte kan man kalla detta en förebild!

En av flera orsaker till Sveriges svaga statistik rörande sysselsättning är en svensk invandringspolitik som öppnat dörren till horder av människor som inte integreras. De har bjudits in till det svenska smörgåsbordet av bidrag. Jag menar inte att de lever lyxliv. Men de har inviterats till utanförskap, något som syns i förförande effekter avseende arbetslöshet, boende, skolning och inte minst en kriminalitet som gör Sverige till ett skräcksamhälle. Mord och explosioner i en skala som överstiger terrorn jag minns från min ungdoms uppror i Algeriet och Paris.

Tragiken sammanhänger just med att diskussionen i Europa nu rör minimilöner. Även om detta kanske inte passar Sverige, så har fackföreningarna i vårt land vägrat att visa ansvar för speciella lönetariffer för nyanlända. LO har som bekant motsatt sig särskilda löner för outbildad och språkligt oerfaren arbetskraft. Det är alltså inte politikerna som bestämmer över landet i en dagsviktig fråga, utan en gren av S-partiets rörelse.

I stället för att medge stora svenska problem så drar alltså den svenska politikens nutida Snoddas en refräng om att nationen för ”världens bästa” lönepolitik. Vad ska detta kallas? Mitt svar är: Att förvandla svart till vitt. Att försöka slå blå dunster i folkets ögon. Att låta skattebetalarna stå för makthavarnas tillkortakommanden.

Hans maktposition har sin grund i JÖKEN. Dvs i överenskommelsen med C- och L-partierna. De bär alltså ansvaret för teaterpjäsen ”Sveriges långa färd mot natt”. I senaste valrörelsen skulle S-partiet avpolletterats. Efter valet agerar C och L stödpartier. Det är rättvist om de i framtiden tvingas att sona sitt svek.



Kriminalitetens mediala scenario

Uncategorised Posted on mån, november 11, 2019 22:34:27
Boken finns översatt till svenska.

Rapporteringen av varje nytt mord eller våldsdåd i tidningar, radio och teve följer ett visst scenario. Polisen vill inte uttala sig, men går upp i stabsläge, generalstabsläge eller någon annan teatralisk åtgärdsform. Kriminologer och rättssociologer tittar i kristallkulorna och spekulerar över vilken verkan sociala förhållandena i områden för utanförskap haft för brottslingarna. Och så intervjuas förstås socialarbetare, som tårögt berättar om hur de kriminella ungdomarna lider under narkotika, hemlöshet, dåliga skolresultat osv.

En del av det som berättas äger säkert sin riktighet. Men det intressanta är det som inte berättas och som sannolikt har störst betydelse. Det som mörkas är de kriminellas koppling till invandring och till klanernas egna syn på vad som är rätt och fel. Polis och domstolar är för dem helt främmande makter, som man helt enkelt struntar i. Klanerna har sin en egen rättskipning. Och den berättar inte medierna om.

Den kanske viktigaste orsaken till alla mord, bombningar, bränder blir outtalad. Den mörkas såedes. Och det sker medvetet. Även BRÅ kniper käft. Att tala om brott och etnisk bakgrund är nämligen förbjudet i vårt land. I flertalet andra europeiska nationer vågar man öppet tala om denna dystra sak. Men inte i Sverige – det land som påstås vara ett föredöme för världens folk.

Det uteblivna samtalet får mycket stor politisk betydelse. Under 2019 kommer Sverige att ta emot omkring 20.000 utomeuropeiska invandrare. Beredskapen för integration är minst lika dålig nu som under tidigare år. Därför kan vi gissa att omkring 1% av de nyanlända kommer att ägna sig åt allvarlig brottslighet. Alltså tillförs Sverige under 2019 i onödan omkring 200 nya kriminella. Siffran kan vara något högre eller lägre. Men säkert är att fler brottslingar liksom tidigare slussas in 2019 och nästa år …osv. Men detta talar medierna inte alls om. Saken är nämligen tabu i deras teaterregi.

Visst är det bara en minoritet bland de nyanlända som ställer till problem. Men så länge stat och kommun saknar grepp om integrationen kommer kriminalitetsproblem fortsätta att öka. En invandringspaus är därför i hög grad befogad. I väntan på att landets politiker skaffar fram bostäder, jobb och goda skolplatser för dem som flyttar hit. Så att de kan försörja sig av egen maskin.



Egalitetens och etiketternas svenska konstsyn

Uncategorised Posted on mån, november 11, 2019 16:11:31

Marcel Proust storslagna men svårtolkade ”På spaning efter den tid som flytt” är en guide till vad som ska ses som genuint konstnärligt skapande. Sannolikt behöver man inte skriva sju  långa böcker för att nå detta mål. Men hans skrivsätt påminner om hur vår hjärnor bearbetar ett problem. Tankarna går kors och tvärs på ett vis som påminner om en drömmares. Senare, i ett annat sammanhang,  dyker idéerna upp delvis omformade. Men i bästa fall sorterar vi ut problemen och når någon form av syntes. I Proust´s romansvit berättas om hur den goda litteraturen och bildkonsten växer fram och tar gestalt under stora våndor. Han framställning påminner om en målning av Claude Monet. Till synes spontana klickar i olika färgnyanser medför till sist att en damm med näckrosor träder fram ur pusslet. 

Om jag försöker översätta hans krävande mönster till nutidens svenska ideal inom bildkonsten blir resultatet att vår kultursyn kollapsat. All sann konst blir till efter ett gemensamt mönster. Startpunkten är verkliga upplevelser i förfluten tid. Varje människa har en livshistoria full av sinnesintryck. Med det menar jag (och Proust) mängder av sinnesintryck. Syner vi haft, ord och annat vi hört, lukter och smaker vi andats in samt kroppskänslor av värme, kyla, sol, blåst osv. Alla våra sinnen bygger på så vis upp ett stort lager av minnen från förr. Hågkomster som kan röra viktiga händelser för vårt framtida liv, men också minnen av små skeenden, som ändå kan få stor betydelse för oss senare. 

Vi har alla varit med om att återkalla sinnesintryck – såsom syner, ljud, lukter, känslor osv – från förr, som vi under flera tiotals år inte ägnat minsta tanke. Detta är något märkligt. Ett klassiskt exempel är den vuxne Proust´s återupptäckt och förklaring av den madeleinekaka (en typ av sockerkaka) som han doppat i te under ganska späda år. Smaken, värmen, orden och framför allt känslan av hjälpande händer från mamman och andra släktingar förvandlar på så vis en vardagshändelse till något väsentligt för den blivande konstnären. Ett storartat minne från föga spektakulära händelser. 

Men alla minnen som på så vis förvandlas till ord eller bilder blir givetvis inte konst. Det krävs en gestaltning som innebär ett stegrat känslouttryck. Alltså en bearbetning. Dvs något kvalificerat, som inte bara är en vardaglig presentation, utan en rejäl stegring av uttrycket i färg och form genom bildkonstnären. Det som krävs är med andra ord ett avancerat känslouttryck. Detta kan yttra sig i något gripande, alltså en projektion av skönhet, sorg eller glädje. Men det kan alternativt visa sig i en upprorisk gestaltning, såsom en framställning i bild av revolt  eller krav på förändring.  Men i båda fallen måste det vara fråga om uttrycksmedel som är svåra att åstadkomma. Med andra ord inte något högst alldagligt eller en produkt som egentligen vem som helst kan skapa. Resultaten måste alltså bedömas som mästerliga eller beundransvärda. Det är alltså fråga om en unik kreativitet. Och inte bara en mekanisk presentation. 

Det är här som vi enligt min mening ser den första skiljelinjen mellan konstsynen hos Proust –  som jag gärna skriver under på – och den hos nutidens bildkonst, som jag främst intresserar mig för i denna text. Det unika och kvalificerade framträder om resultatet präglas av analys och en projektion av sinnesintryck och minnen som innebär just en konstnärlig skapelse som flödar av känsla och tankekraft. Alltså inte bara en mekanisk kombination, i stil med en slumpartad konstruktion eller installation av fabricerade eller upphittade föremål. 

Den andra skiljelinjen finns mellan det elitistiska och det egalitära. De mönster som Proust hyllar och strävar efter är sannerligen inte sådana som kan åstadkommas av dussintals människor. Det rör sig om en komplex analys och ett avancerat tänkande, som i sin tur medför att ett konstföremål blir till. Alltså inte bara ett enkelt hantverk. Det simpla menar jag karaktäriserar nutidens konstideal. Min kritik omfattar givetvis inte alla dagens bildkonstnärer. Men den riktar sig mot de som saknar den intellektuella gnista som krävs för ett kvalificerat känslouttryck. Och denna brist omfattar många konstnärer in spe. Dessvärre bärs de upp av gallerister och muséernas så kallade experter. Gemensamt för dem alla är enligt min mening en egalitär syn på bildkonsten. Det är nog inte så att de i ord bekänner sig till tesen att konst är något som alla kan åstadkomma. Det skulle vara märkligt och motverka deras egen samhällsposition. Men i handling hyllar de uttryck och resultat i bilder som inte är annat än egalitära, dvs konstruktioner av ting eller former som envar kan åstadkomma, oavsett som personen ifråga ansträngt sig eller genom slumpen kommit på idén att kalla sin produkt ett konstverk. 

Den tredje skiljelinjen, i sin tur en följd av det egalitära, är att nutidens konstnär måste försöka ge sin bild eller konstruktion en doft av unicitet eller hög kvalitet. Hur kan det gå till? Jo, genom att med förklarande ord ge sin produkt en titel eller etikett som får den att framstå som komplext eller djupsinnigt. Därför möter vi ofta i dagens konsthallar och gallerier rader av simpla bildkonstruktioner, som påklistrats de mest invecklade och oklara titlar eller etiketter. Det galna är att titeln är mer avancerad än själva bilden. 

På så vis har nutidens konstideal förflyttat sig från bildframställan till ordproduktion. Den egalitära konstens män och kvinnor talar med myndiga ord till betraktaren. Frasen får därför ofta en politisk innebörd, som knyter an till vänsterns problemformuleringar. En tragikomisk variant av denna konstpolitisering möter besökaren på dagens nyrenoverade Nationalmuseum. Där har verk av flydda tiders konstnärer försetts med politiskt korrekta förklaringar, som upplyser betraktaren om att konstnärens verk förmedlar en konservativ konstsyn, som inte längre är aktuell i Sverige. Pekpinnarna påminner om kulturarbetarnas iver att förbjuda tal om zigenare eller deras dödskallemärkning av att Pippi Långstrumps pappa kallade sig negerkung.

Den litterära mästaren Johann Wolfgang von Goethe, en diktare jämförbar med Proust, har sagt något i stil med ”att bildkonstnärer ska inte tala (om sina verk)”. Tanken är att kreationerna måste lysa av sig själva. I samma anda lär målaren Henri Matisse ha sagt till sina elever att man borde skära tungan av dem. Alltså hårda ord. Men visst är det klokt tänkt att en mästerlig bild skiner av sig själv via skaparens genialitet. Jag menar att detta är en tankeställare för en stor del av nutidens så kallade bildkonstnärer och deras uppbackare inom den politiska konstexpertisen. Därför säger jag: ut med månglarna ur konstens tempel!

Torsten Sandström

2019-11-11  



Vården i Absurdistan funkar dåligt

Uncategorised Posted on mån, november 11, 2019 14:42:18
Eller vad är det som inte händer? Stressad personal, men låg prestationstakt inom svensk vård. Hur går detta ihop?

På SR P1 Morgon berättas idag om krisen på Karolinska sjukhuset i Solna. Upplägget är att tala om vilka patienter som ska vägras vård då pengar och vårdpersonal tryter.

I programmet intervjuas en styrelseledamot i Läkarförbundet, Torsten Mossberg. Alltså en facklig koryfé. Personen vrider sig som en mask då han ska svara på frågan om hur neddragningen ska gå till. Sedan rabblar han en handfull etiska principer om hur god vår ska se ut.

Men varken han eller programledaren tar upp den centrala frågan: nämligen den mycket dystra statistiken om prestationerna inom den dyra svenska vården. Ex att svenska läkare har närapå minst antal patientbesök per år i hela Europa. Och ägnar mer än tre gånger så mycket tid till administration jämfört med kollegorna i England. Att sängplasterna är få jämfört med andra länder. Att administrationen har ökat med omkring 30 % under tio åra tid. Osv. Slutsatsen är att politikerna inte klarar av att styra den svenska vårdapparaten.

För denna misskötsel svarar givetvis främst landstingens politiker och byråkrater. Men även Läkarförbundet bär sitt ansvar för de förödande arbetstider och tidsscheman som förhandlats fram. Även i övrigt svarar Läkarförbundet för en vårdslös attityd av samarbete med den grovt felande ledningen av svensk vård. Förbundet säger inte ifrån, vilket Mossberg yrande om etiska principer visar tydligt illustrerar mitt i brinnande kris. Förbundet spelar under täcket med landstingsråden och toppcheferna. Fackets pampar gör karriär som experter – utredare, samordnare osv – inom en offentlig vårdsektor som alltså inte klarar sin uppgift. Politiker och fack tycks sitta på samma stolar. Det är för eländigt!

Slutligen måste man fråga sig vad nationens läkare gör i denna fråga? Och sköterskorna? Jag förstår att de jobbar på. Men hur kan de utan stora protester bara se hur patienterna kommer ikläm då deras eget förbund och arbetsgivaren agerar utan förnuft och sans? De måste ju fråga sig varför vårdprestationerna är så påtagligt lägre i vårt land jämfört med övriga Europa. Reformpotentialen måste vara enorm. En omorganiserad vård måste dessutom ge utrymme för högre löner, ifall arbetstakten ökas. Tystnaden från personalens sida tyder på bristande civilkurage. För de kan väl inte tycka att allt är sin ordning?



Ännu ett svenskt slukhål

Uncategorised Posted on sön, november 10, 2019 22:52:48

SvD har idag ett intressant, anmärkningsvärt och bra reportage om hur Sveriges regering under åren har slösat med pengar till FN och deras underorganisationer. Så här lyder rubriken:

Sverige betalar 18 miljarder – trots alla skandaler

Tidningen radar upp mängder av allvarliga problem inom UNWRA (Palestinahjälpen) och WFP (Livsmedelsprogrammet). Det rör sig om om mismanagement av olika slag. Chefer som snor till sig pengar, trakasserar anställda, sexpåhopp, sopande av övergrepp under mattan, vänskapskorruption osv. Till detta kommer ofantliga byråkratier, som rutinmässigt slirar. Bakom en skylt om ”nödhjälp” slängs alltså metodiskt svenska skattebetalares pengar bort. Naturligtvis inte alla penningbidrag. Men en bild projiceras tydligt av en kleptokrati med korruption och flera andra allvarliga problem.

Jag och många andra vill se en mycket mer ansvarsfull politik vad gäller bidrag till FN och SIDA. Sparpotentialen avser några tiotals miljarder vart år! Men naiva politiker bara kör på som forna tiders jesuitpräster. Ändamålet helgar medlen, sägs det. Alltså slängs fortsatta miljardstöd i slukhålet. År efter år. Och så lutar ministrar på huvudet och säger: ”vi måste höja skatterna nästa år”.

Hur länge ska den politiska klassens bidragscirkus fortsätta? Jag menar nämligen att det finns personliga band mellan svenska politiker och FN- chefernas misskötsamhet. Tid efter annan kvoteras ett antal höga svenska politiker in på ledande poster inom de globala byråkratierna. Detta som tack för att bidragskarusellen hålls i gång med flera miljarder kronor varje år. Etablissemanget sluter leden och sopar därför kritiken under mattan. Nya medlemmar av den svenska politiska klassen står i tur för inkvotering på glassiga uppdrag hos FN med lågbeskattad utlandsinkomster. Fråga S-partiets många ministrar hur de lyckats bygga upp förmögenheter i mångmiljonklassen. Svaret är faktiska kick-backs från FN, EU och andra globala organisationer avseende jobb som är rena sinekurerna och inte ställer krav på expertkompetens. Det är gåvor för politiskt stöd, som de svenska klasskamraterna fixat. Och vem finansierar? Vanliga svenskar med normala löner som beskattas stenhårt i Sverige.

Det jag nu skriver ogillas av etablissemanget. Det kallas att så misstro och skingra sammanhållningen i samhället. Ja, mina ord får kanske denna effekt. Jag hoppas det, tyvärr. Men mina ord är sanna. Och min vrede är genuin.

Den politiska klassens uppträdande är ett stort svenskt problem. Hoppfullt är kanske att historien lär oss att maktfullkomliga politiker i bästa fall tvingas bort. Liksom då Berlinmuren föll. Också DDR:s ledare ansåg förstås att de gjort sig förtjänta av sina goda löner och pensioner…



Vänsterpedagogernas felsyn.

Uncategorised Posted on fre, november 08, 2019 15:21:45
Så kallat ”lågaffektivt bemötande” är en samhällsfara.

Vi läser dagligen i tidningarna om en ny metod att tillrättavisa stökiga elever i skolan. Som vanligt har psykologer och pedagoger lyckats namnge sin nya leksak, så att den ska få en skymt av vetenskaplighet: lågaffektivt bemötande. I själva verket är det inte fråga om någon nyhet. Enbart en form av passiv tillrättavisning från lärarens sida. Den enkla tanken är att inta en neutral pose gentemot den som stör ordningen. Alltså inga hårda ord och absolut inte några grepp om personen ifråga. Bara ett tydligt resonerade, i lugn stil. 

Det är troligt att denna attityd fungerar många gånger. Egentligen är det fråga om ett naturligt förhållningssätt vid barnuppfostran. För övrigt även på arbetsmarknaden, inom rättsvården samt vid träning av hundar. Aggression är inte någon bra startpunkt i något sammanhang när det gäller att tillrättavisa den som avviker från normer för ett gott uppförande. Det har kloka lärare sedan antiken förstått. Och sedan länge har jurister varit på det klara med att  exv ”den första resan stöld” ska behandlas förhållandevis milt. En hygglig reaktion gör det givetvis möjligt för en bråkig person att lugna ned sig, sträva efter anpassning och gå vidare utan att nämnvärt ha förlorat ansiktet. På så vis framstår den ”nya” patentmedicin som beteendevetarna serverar på lärardagar landet runt som komiskt sliten.  

Men ändå anser jag att det lågaffektiva tänket pedagoger och psykologer nu presenterar är felaktigt samt till och med samhällsfarligt. Låt mig förklara. Patentlösningar funkar i allmänhet dåligt i sociala sammanhang. Avvikare agerar och reagerar nämligen så olika. En enda pedagogisk metod blir därför ofta ett naivt och dåligt tillvägagångssätt. Även detta har förståndiga män och kvinnor insett sedan lång tid tillbaka i historien. Därför har jurister utvecklat normer om stegrade reaktioner på avvikande beteenden. Som redan nämnt tar man normalt inte initialt till hårdhandskarna. Det är oklokt. All god inlärning vilar nämligen på en successiv ökning av styrkan i de reaktioner som bör brukas. Många påföljdssystem i hemmet, i skolan och inte minst samhället har därför vilat på tanken om det som amerikanarna kallar ”progressiv disciplin”.  Starten är förstås en eller två lugna tillrättavisningar, självfallet alltid beroende på allvaret i det inträffade. Vid förnyad avvikelse sker därefter en upptrappning. Eventuellt i form av en varning om en kännbar reaktion vid upprepning.  Alltså en form av allvarlig kritik av den felande. Om en avvikelse ändå sker ännu en gång – särskilt om den är grövre – stegras formen för ingripande. På de övre trappstegen i påföljdssystemet blir det fråga om kännbara straff mot den som envisas att vägra anpassa sig (och är själsligt frisk nog att förstå vad saken gäller). 

Jag tror att flera av nutidens pedagoger och psykologer –  på universitet eller praktiskt verksamma – reagerar på mitt val av orden disciplin och straff. Termerna är nämligen dödskallemärkta sedan 1960-talet i vårt land. Vänsterns anhängare lever i tron att tankar om ordning och straff är ett konservativt tänk, från tider med skamvrå, aga och underkända betyg i ordning och uppförande. Några av äldre tiders överdrifter används idag ofta som tillhyggen för att uppnå vänsterns idealsamhälle, dvs kravlöshetens gyllene land där alla gör nästan som man vill och resultaten alltid blir goda. Bilden av lektor Caligula i Bergmans film Hets personifierar för vänsterns folk det onda samhället. De vill inte förstå det naturliga behovet av progressiv disciplin. Caligula tillgriper genomgående (och alltså direkt)  högaffektiva metoder från Mörkhagens gymnasium, något som givetvis är en urdålig lösning. Men ett konstant lågaffektivt tänk är lika illa. På Solängens gymnasium upprepas vänliga samtal med avvikaren gång efter annan  och till ingen nytta. Läraren möts av hån.

Vänstern har inte lärt sin läxa av historien.  Ett av den svenska skolans grundproblem är just idén om att inte stegra ingreppen mot avvikare. Det är förstås korkat! Barn och ungdomar inser direkt att de ges en chans att smita undan anpassning. De rycker på axlarna och uttalar med försmädlig min glåpord till sina lärare och rektorer. Detta bara för att skolvärlden fått vänstergriller  i huvudet om det riktiga i att med neutral min säga stopp mot felande.  

Lika illa är nutida svensk påföljdspraxis vid brott. Även om lagen baseras på progressiv disciplin så tillämpas reglerna på order från lagstiftaren extremt förlåtande. En ung kriminell med flera dussin mindre allvarliga tidigare brott på sitt samvete undgår vid upprepning en kännbar reaktion. Samma sak med en ungvåldtäktsman, som spefullt kan promenera från domstolens lokal till några veckors samhällstjänst, exv som kyrkogårdsarbetare. Vad signalerar ett sådant val av straff? Och vad berättar illviljan hos den kriminelle?

Problemet är inte främst domarnas undfallande attityd, även om jag ofta höjer på ögonbrynen. Nej, det står skrivet i lagen hur passivt påföljder ska utmätas. Och bakom lagreglerna agerar riksdagens ledamöter. Alltså än en gång det vänsterliberala etablissemang som kört skolan i botten. Så fort propåer om hårdare tag hörs så stämmer vänsterns lågaffektiva körsångare upp sina stämmor. Och de dirigeras förstås av sina partivänner inom det ämne som kallas kriminologi. Taktpinnen vill markera att hårdare straff inte leder till önskat resultat. Det må vara att visa brottslingar är så förhärdade att tuffa påföljder inte biter på dem. Men det sunda förnuftet och erfarenheter av människans reaktionsmönster talar för att många kommer att anpassa sig efter ett tydligt straff. Huvudproblemet är att de från skolan fått lära sig att lärarna saknar makt att skapa en rimlig nivå på ordningens upprätthållande. På så vis lär sig de unga att det är deras val av beteendemönster som ska härska i skolan. Kravlöshet och misskötsamhet blir därför en lång svensk färd mot natt. 

Torsten Sandström

2019-11- 08

Caligula i farten på Mörkhagens gymnasium. Rena tortyren!


Högkomikern Åsa Beckman

Uncategorised Posted on fre, november 08, 2019 12:30:08
Repris på Åsa´s lena hund, en släthårig tax. Eller var det hennes egna ”lena hud” hon talade om i en text för något år sedan.

Landets mest ofrivilliga humorist är nog Åsa Beckman på DN. Dag efter dag presenterar hon förnumstiga feminismer i spalterna. Temat är en form av #Me too-förgrämdhet. Idag rör litanian nyordet ”killräckligt”:

”Det är okej, jag försöker öva mig på att göra killräckligt. Att inse att jag kanske hade kunnat göra ännu mer, men att det här är bra nog.”

Det ordet borde kvinnor runt omkring i Sverige dagligen upprepa som ett mantra, tänker jag när hon gör ett segertecken och försvinner ner i rulltrappan.

Om vi tänker oss att en man skriver en text om till exempel ordet ”tjejdryg” eller ”tjejlogik”, vilket jäkla liv det skulle bli. För det första anses ordet tjej förminskande. Och för det andra är det förbjudet att skambelägga kvinnans kön. Manliga strukturer anses nämligen existera, säger feministerna. Men inte några kvinnliga med negativa förtecken, tycks det.

Här uppvisar feministerna en tydlig osaklighet. Att mästra andra är inte en typiskt manlig egenskap. Beckmans text ger för övrigt prova på en uppläxande mentalitet och en överkänslighet mot kritik som hon drabbats (och anser oriktig). Såväl en del män som kvinnor kan agera mobbande eller förtryckande. Det är ingen könsegenskap, låt vara att en form av tuffhet/agressivitet sannolikt ligger i männens gener, liksom för övrigt en mer ängslig strävan efter konsensus nog finns i kvinnans biologi. Förklaringen ligger förmodligen i människans långa historia som krigare på liv och död respektive barnskötare vid hemmet härd.

Så när en journalist liksom Beckman tar ton, som hon gör, menar jag att hon avviker från journalistikens yrkesetiska regler om saklighet och öppenhet. Feministiskt strukturtänk är inte förenligt med en nyanserad diskussion i och med att en stor grupp män angrips på ett orättfärdigt vis. Bondeoffer svarar kanske feministerna. Men sådana ord är rena politiserandet, något som är ovärdigt seriös journalistik.

Åsa Beckman anser det korrekt att gissla påstådda manliga egenskaper. Även att skoja om dem. Det gjorde också högkomikern (Å)Sandon under färden mot en annan galax. Det gick inte så bra.



Roten till det onda i Sverige

Uncategorised Posted on ons, november 06, 2019 22:17:57

Ibland funderar jag över vilket problem som är dominerande i det svenska samhället. Det är inte enkelt att komma med ett kort svar. Det finns så många förklaringar. Ett basalt problem rör den centraliserade svenska staten sedan Gustav Vasas tid. En tung lagstiftnings- och skattepolitik med andra ord. Om man söker efter ideologiska förklaringar så är den politiska korrektheten en viktig kontrollerande samt delvis förtryckande faktor.

Men jag väljer trots allt inte någon av dessa överlappande fenomen som huvudförklaring. Enligt min mening är en tredje variant den främsta anledningen till nationens dilemma. Det är att en alltför stor del av Sveriges vardag – och en alltmer växande andel – styrs av politiska beslut. Frågor som i många andra nationer anses som privata eller tillhörande civilsamhällets medborgare hanteras i Sverige av tusen och åter tusen politiker på framför allt hög, men även lägre nivå.

På så vis påminner vårt land om det sovjetsamhälle som misslyckats kapitalt. I stället för att lita på medborgarna så fattar storebror olyckliga beslut. Och du och jag trängs tillbaka. Liksom i Orwells dystopi tar ledargrisarna över samhället. Till de övriga djurens förfäran förvandlas samhället stegvis i förtryckets riktning. Jag påstår inte alls att Sverige är en diktatur. Vi har ännu medborgerliga friheter. Men sant är ändå att nationens politiker för var dag tar ifrån dig och mig fri- och rättigheter vi tidigare haft. Sverige som själv vill se sig som en förebild för världen utvecklas i riktningen mot ett centralstyrt och ideologisk enkelriktat samhälle, där landets yrkespolitiker bestämmer agendan. Och de medier som gärna kallar sig det fira ordets bevarare har förvandlats till politikernas vaktkonstaplar.

Jag menar att detta är förklaringen till den långa rad av samhällsproblem vi stöter på var dag. Inom skolan. På jakt efter bostäder. I vårdköerna. I kriminaliteten. I bristen på integration av nyanlända. I frånvaron av ett försvar värt namnet. I en slösaktig beskattning. Osv. Via olika vaga ideologiska uttalanden genomförs rader av politiska projekt. Än förs barnkonventionen eller Human Rights fram som grund, än är det ett akut CO2-hot som ska lösas. Samtidigt står som nyss nämnts verkliga och basala samhällsproblem utan politiska lösningar. Här syns ett grundläggande systemfel i det svenska samhället tydligt.



Politikerna klarar inte av att sköta svensk sjukvård!

Uncategorised Posted on ons, november 06, 2019 17:44:10

Karolinska universitetssjukhuset lägger idag ett varsel om uppsägning av 250 tjänster som läkare och 350 som undersköterskor. Sjukhuset har för ett halvår sedan dragit in 500 jobb som administratörer. Vad visar detta?

För det första att de många politiska befattningshavarna inte har grepp om verksamheten och dess finanser. Till bilden hör att Karolinska, som många smärtsamt insett, uppfört ett våldsamt dyrt skrytbygge. Först nu inser politikerna att man måste spara. För det andra skär politikerna då mer i kärnverksamheten, dvs vården, än i byråkratin. Vi måste komma ihåg att mängden svenska vårdadministratörer sedan 2010 vuxit med omkring 36 procent, medan antalet vårdanställda under samma tid enbart ökat med några procent.

För var dag blir det allt tydligare att en politikerstyrt vårdapparat är dödsdömd. OK att politiker måste se till att skattepengar tillförs vårdsektorn och att en ordnad upphandling av privata vårdutförare (entreprenörer) genomförs. Men den löpande förvaltningen av vården, dvs ledningen och administrationen av sjukhus och vårdcentraler måste snarast möjligt fråntas dagens landstingspolitiker. Då det privata klarar av att effektivt driva exv flyg-, varuhandels- och läkemedelsföretag – utan långa köer – talar det mesta för att de kan få vårdinrättningar att fungera bättre och detta inte minst via fler vårdanställda.

Många inser detta. Men inte ansvariga svenska politiker förstås. För dem står den egna sysselsättningen i fokus. Inte en väl fungerande vård.

Slutligen tillbaks till Karolinska i Solna. Finns det någon gemensam politisk nämnare för de problem som sjukhuset haft på senare år – allt ifrån skandalbygge, machariniskandal, finanskris, varsel mot vårdpersonal till den mediala affären rörande en överläkare som uppenbart felaktigt påstås ha varit antisemit (och därför tagits ur tjänst)? Ja, det finns faktiskt en gemensam politisk förklaring. Det är den politiska ledningens långvariga hej-och-hå-agerande. Med moderatpolitikern Svenonius i spetsen har politikerna konsekvent agerat felaktigt. Och alla berörda politiker sitter ännu kvar. Här ser vi i blixtbelysning de svenska landstingens huvudproblem. För mycket (dålig) politik och för lite verkstad. Byråkrater i politiska ledband. Det är den dystra sanningen. Och på den högre nationella politiska nivån gör ingen något åt eländet.



En typisk yrkespolitiker

Uncategorised Posted on tis, november 05, 2019 20:51:00
En yrkesjobbare till vänster och en stjärna till höger.

Thorwaldsson meddelar att han sk avgå som LO-ordförande. Att LO går tillbaka är inte främst hans fel. Fackföreningarnas tid är över. De har gjort sitt. Så orsaken till att jag skriver om Thorwaldsson är att är en typisk yrkespolitiker. Han tillhör den klass som jag är synnerligen intresserad av att studera. Från SSU via en kort tid av industri- och fackjobb har han valt för att bevaka S-partiets ställning i LO-toppen. Han har därför i huvudsak gjort som partiet vill. Inte som medlemsmajoriteten önskar, om deras åsikter undersökts på djupet.

Han har levt ett liv ovanför såväl sin medlemmars huvuden som deras ekonomiska standard. Pensionen är nu klappad och klar. Och om han önskar får han snart någon ny glassig syssla utan särskilda kompetenskrav inom staten, FN eller S-partiets maktsfär.

Han är kanske en hygglig kille. Men min poäng rör inte personliga kvaliteter. Det är politikeryrkets snitslade bana jag talar om. Från ungdomen till PRO sysslas det med politik. Han har kontrollerat att andra gör som partiet önskar. Alltså ett liv som politruk eller politisk kommissarie.

En yrkeskollega på väg upp är Jonny Cato från C-partiet En späd planta på 24 år, som nervöst låter munnen gå. Karriären går från positionen som CUF-ledare, via kommunalrådspost till riksdagen. Nu försöker han tala sammanhängande ord om en liberal invandringspolitik modell C. Han har det således inte lätt. Men han tycks ha yrkespolitikens karta klar för sig. Hans nyvalda efternamn för tanken till romaren Cato den äldre, som komiskt nog inte var någon vanlig karriärist.

Min barnatro är att politiska sysslor ska vara tidsbegränsade. Att makt korrumperar är närmast en sanning. Därför är en cirkulationstanke liknande den vi möter i Schweiz regering nödvändig på framför allt hög nivå, men även i vardagspolitiken. Politiska beslut ska förankras hos särskilt duktiga människor, men inte som ett yrke. Bra betalt under en begränsad tid. Sedan stopp. Och tillbaks till vanliga människors sysslor. Men jag är antagligen naiv. VI vet att makthavare inte frivilligt vill lämna maktens värld utan att ha fått löfte om en sinekur hos FN, inom statsbyråkratin eller liknande.



Uncategorised Posted on mån, november 04, 2019 22:11:34
Världens första kvinna med prostatabesvär

Reklamen för sk välgörande ändamål slår som jag visat i tidigare bloggar rekord i enfaldig korrekthet. Här ännu ett exempel. En kvinnlig boxare med mustasch. Som vägrar sluta slåss trots troliga hot om hjärnskador. Varför just en kvinna när det gäller prostatacancer? Och tänk om en boxande man i liknande pose agerat för #Me too? Vilket jäkla rabalder det blivit. Men i feministernas Sverige är allt gångbart, bara det är fråga om rätt kön. Ska jag skratta eller gråta?



Mediernas sviker sin uppgift i klimatdebatten

Uncategorised Posted on mån, november 04, 2019 17:20:50
Källa: Strengers et al 2015.

Yrkesetiska regler för landets journalister bygger på öppenhet och saklighet. Det anses inte tillåtet att ge ”efter för påtryckningar från utomstående i avsikt att hindra eller inskränka berättigad publicitet eller i avsikt att skapa publicitet som inte är journalistiskt motiverad.” Vidare talar Publicistklubbens stadgar talar om ”att slå vakt om tryck- och yttrandefriheten” samt ”främja ett fritt meningsutbyte”.

Jag skriver detta med anledning av ett meningsutbyte nyligen med den politiska chefredaktören Heidi Avellan på Sydsvenska dagbladet om varför tidningen endast skriver om CO2 som orsak till klimatets uppvärmning. Min fråga bottnade i varför alternativa förklaringar inte redovisades, särskilt solens strålning. Avellan gav mig ett kort och uppriktigt mejlsvar: ”vad gäller andra teorier så är jag medveten om dem. Och om hur få forskare som stöder dem – medan merparten ser koldioxidinflytandet som ovedersägligt. Tidningen har valt denna försiktighetslinje på ledarsidan (min kursivering).”

Jag tolkar Avellans ord om försiktighet som ett medgivande att osäkerhet råder om orsaken till värmeökningen. Även om Avellan enbart talar om ”ledarsidan” så tycks tidningen ha valt en linje man med stöd av vetenskapen anser som mest trolig.  Jag menar att ett sådant val är publicistiskt korrekt förutsatt  (1) att konsensus faktiskt råder inom forskarvärlden samt (2) att alternativa eller samverkande förklaringar av större betydelse regelbundet redovisas, om än kortfattat exv i faktarutor eller liknande texter. Men enligt min mening är inte någon av de två förutsättningarna uppfyllda om man granskar Sydsvenskans eller andra stora dags- eller kvällstidningar rapportering. 

1. Frågan om konsensus inom forskarvärlden är en nyckel i sammanhanget. Svaret är också omstritt. Det finns nämligen flera olika forskargrupperingar. Och flera olika bedömningar av i vilken mån samstämmighet råder. FN-organisationen IPCC anser att CO2 ”med stor sannolikhet” är den mest troliga förklaringen. Ett problem i sammanhanget är att IPCC tagit till uppgift att ”förstå den vetenskapliga grunden till riskbedömningen av klimatförändring orsakad av människan, dess möjliga påverkan och möjligheter till anpassning och mildring av effekterna” (https://web.archive.org/web/20170118213534/http://www.ipcc.ch/organization/organization_history.shtml.) IPCC:s utgångspunkt är alltså orsaker som mänskligheten står för. På så vis kan man säga att IPCC har en politisk agenda. Vidare har IPPC:s val av klimatpanel utsatts för hård kritik. Många tillfrågade forskare har valt att inte ställa upp. Här finns en risk för att forskningspanelen satts samman för främja IPCC:s politiska syfte.  

Ifall  97% av världens klimatforskare  – som det ibland påstås – verkligen ställer sig bakom CO2 som huvudboven i sammanhanget bör man kunna tala om konsensus. Men så är det inte. Det finns en rad olika nyanser vad gäller huvudorsaken respektive graden av säkerhet. Cirkeln nedan är bara ett av flera exempel, som visar på hur splittrad eller osäker bilden är inom forskarvärlden. För övrigt är konsensus inte en beprövad vetenskaplig metod, något som vetenskapens historia smärtsamt lärt oss via olika religiösa eller politiska dogmer.  

2. Vad gäller frågan om mediernas öppenhet att presentera alternativa eller samverkande förklaringar är bilden däremot tydlig. Jag ser aldrig påpekanden i tidningarna om att exv solens strålning kan vara en betydande orsak till uppvärmningen. Däremot sprids ett systematiskt budskap om att CO2 är orsaken. I och med att meningarna är delade inom vetenskapen måste man tala om en massiv CO2-propaganda. Mediala skräckskildringar avseende klimathotet är som bekant vanliga. Och fullständig tystnad råder om de åsiktsalternativ som presenterats av exv Stockholminitiativet ( https://www.klimatupplysningen.se ). Likaså om tex ett uttalande från en internationell konferens med 700 deltagare i oktober 2019, Global Climate Intelligence Group, ( http://www.klimatupplysningen.se/wp-content/uploads/2019/10/WCD-16-10-9lr.pdfsee) .

Jag medger att den försiktighetslinje som Avellan – och antagligen flera andra mediehus valt – har en god sida, på så vis att man politiskt önskar att mänskligheten ska agera mot utsläpp av CO2. Solstrålningens verkningar kan vi som bekant inte göra mycket åt. På så vis kan jag förstå att medierna valt en försiktighetslinje mot växthusgaser, även om CO2 faktiskt är en gas som är nyttig för växtligheten. 

Men ändå är min huvudpoäng att medier och journalister måste agera sakligt i faktafrågor och informera allmänheten om andra orsaker till uppvärmningen än CO2. Såväl IPCC som svenska SMHI är tydliga med att solens strålning faktiskt är en förklaring, även om de båda anser att den inte är dominerande. Journalistisk yrkesetik kräver  att en öppen diskussion förs om uppvärmningens olika orsaker. Mediehusen har ett ansvar för att befolkningen får sakliga besked om hur uppvärmning kan förklaras samt att verkligheten är svårbedömd.  Det är hög tid för medierna att ändra färdväg och börja visa öppenhet i klimatfrågan. Försiktighetslinjen kan nämligen kompletteras med en mer mångsidig information. Vidare är kunskapsläget så splittrat att kategoriska uttalanden om en enda orsak förefaller vetenskapligt omöjliga i dagsläget.

Torsten Sandström

2019-11-04

PS! Denna artikel har Sydsvenskan debatt idag vägrat att publicera. Avellan säger att hon endast uttalat sin egen politiska åsikt, inte tidningens. Ridå! DS.



Glädjebudskap!

Uncategorised Posted on sön, november 03, 2019 11:43:24
Inget helgon, men jäkla nöjd idag!

Så härligt att vi har en regering som fixar landets problem! Klang och jubel! Inga mord, bomdåd eller bränder längre i landets städer. Folket är lugnt. S-partiet håller tryggt i rodret, med uppbackning av sina goda vänner i C och L. Kriminalpolitiken har alltså äntligen hamnat i fasta händer. Så skönt! Och inga köer heller till vården längre. Landets landstingspolitiker i regnbågens färger fixar skivan. Idag finns till och med några plåster och gasbindor i sjukhusens lager. Va´skönt! En annan god dagsnyhet är att alla bostadssökande har tak över huvudet. Sossarnas Hyresgästförening har efter decennier nu sagt ja till en liberalisering av hyreslagstiftningen och Bostadsverket har lagts ned. Det är underbart!  Sak samma att LO gett klartecken till särskilda löneavtal för nyanlända. Proppen Orvar har frälsts!

Ännu en lovsång över skolan, som från och med idag bjuder på ordning och reda, så att kunskaper i centrala ämnen inhämtas (och samhällsinformationen lämnats år medierna). Föräldrar och framåtsträvande elever tackar och prisar S-partiet i sin klokskap, som är lika oändlig som deras tid vid makten! Äntligen har  Skolverkets och universitetens vänsterpedagoger omplacerats till personalreserven. Vi lever nu i lyckans land! Här har alla i klimatrörelsen  – utom förstås Greta T  – insett att CO2 inte är den enda förklaringen till uppvärmningen. Man förstår att solens strålar kan ha betydande verkan. Detta insåg förvisso redan de gamla grekerna. Men nu har budskapet nått ända till Atlantis (a propos lantis så har även Bondeförbundet skrivit under). Alla medier lovsjunger denna upptäckt, som alltför länge bannlyst från tidningar, radio och teve. Nu rapporterar medierna att CO2-konsensus aldrig gällt  inom vetenskapen, utan att meningarna varit delade omkring 50/50 procent inom kretsen av världens klimatforskare. 

Sverige är verkligen ett föredöme för resten av världen. Här uppmanas alla att tänka fritt och kritisera sina politiska ledare. De politiker som missköter sig får sparken. Tack och lov för att S, Mp, C och L styr landet! 

Detta glädjebudskap skriver jag på min blogg. Halleluja! Pris och ära! Ett sådant politiskt ledarskap saknar motstycke. Sanna mina ord!



Dagens mest komiska rubrik

Uncategorised Posted on fre, november 01, 2019 11:37:17

I DN kan man idag läsa följande rubrik:

” Boverket: Dålig ledarskap i byggbranschen kostar miljarder.”

Det kan nog ligga något i att svenska byggföretag kan drivas mer effektivt. Det komiska är att orden kommer från Boverket, superbyråkratin i Karlskrona. Här finns några hundra administratörer som till vardag sysslar med att utveckla regler som synnerligen allvarligt motverkar en friare byggplanering och verkställighet. Planer, byggnormer, remisser, sammanträden osv. Alltså den vanliga svenska byråkratsjukan, som skapar ett segare och mindre fritt byggande i landet. Ett Sverige där S-partiet, LO, Hyresgäströrelsen, HSB mfl har bestämt bostadspolitiken i snart hundra år.

Och DN hamnar som vanligt på fel sida. Sådan är vänsterpolitiken med L i släpvagnen. Man drömmer fortfarande om planeringens välsignelse. Helt i Lenins anda – också en rörelse från 1900-talets början.

En korrekt rubrik bör därför lyda:

” Boverkets dåliga ledarskap kostar miljarder.”



Klanbrottsligheten mörkas

Uncategorised Posted on fre, november 01, 2019 11:12:40

Kulorna viner i förorten och folk dör. Bomber kreverar och sprider skräck. Unga flickor våldtas eller sexkränks. Barn rånas och fråntas mobiler och märkeskläder. Vi får rapporter om detta varje dag. Men ingen vågar tala om de klaner av unga invandrare som bygger våld, numera alltmer utanför sina ”egna” bostadsområden. BRÅ är handfallet. Deras expert Jerzy Sarnecki pratar bara om sociala problemområden, utan att vilja närmare undersöka eller tala om verkligheten där de unga invandrarna håller till. BRÅ:s ledning hålls i strama vänstertyglar.

Däremot undersöker BRÅ hatbrottsligheten, som delvis riktar sig mot invandrare. Det är bra att vi får korten på borden och att de synas. Man skriver också om MC-gängens brottslighet, där etniska svenskar som är medlemmar i exv Hells Angels beskrivs. Det är också bra, tycker jag. Men när det gäller invandrarklanernas synnerligen allvarliga kriminalitet så stängs dörren. När det gäller denna variant av etniskt ursprung råder nämligen tabu. Alltså ingen kartläggning av de nya svenskarnas andel hos polisen, domstolarna eller fångvården!

Det politiska etablissemanget våndas över SD:s ökade stöd. Jag gillar inte heller deras framväxt. Men den förklaras till största delen av de tabun som gäller i det svenska samtalet. Om sorgliga problem ventileras i ett öppet samtal så förlorar SD sina trumfkort. Så enkelt är det, tror jag. Men ju saktfärdigare makthavarna är att prata om det som vanligt folk ser med sina egna ögon desto mer talar för nya framgångar för SD. Elitens passivitet är därför inte bara korkad utan också mycket allvarlig för det svenska samhället.

Att eliten handlar som den gör kan enkelt förklaras. De vill fortsätta att slussa in några tiotusen utlänningar per år från fjärran, väl medvetna om att några procent av dem kommer att syssla med allvarlig klanbrottslighet. Jag är inte mot invandring, även om en paus nu tycks rimlig. Däremot är jag mot mängden svenska tabun. Politikerna talar om en ”tystnadskultur”. Men inte om sin egen.

Ifall medierna över huvud taget talar om klanernas brottslighet, så rör det sig om allvarliga kvinnoövergrepp. Och då använder man den tvetydiga termen ”hedersbrott”.



Medierna strömlinjeformar våra hjärnor.

Uncategorised Posted on fre, november 01, 2019 10:38:51

Någon tror kanske att jag är mediehatare. Det är inte alls sant. Jag är nämligen en stor slukare av tidningar, radio och teve. Till stor del över internet. Det rör sig om något nästan maniskt. Jag känner mig i direkt kontakt med ett skeende på en scen någonstans ganska lång bort. Där utspelas dramer, komedier och många pjäser av lättviktigt slag. Men bara det faktum att estraden ständig förnyas är fascinerande tillsammans med omedelbarheten i det som presenteras. För många yttrar det sig i ett ständigt tummande på mobilen. För mig i timmar framför datorn eller paddan. 

Det är ingen nyhet att våra individuella liv förändrats genom internet och mobiltelefoner. Även samhället har förstås påverkats. Här syns det nya först och tydligast.  Man kan påstå att kollektiven är under upplösning. Jag tänker nu kanske inte så mycket på den gamla kollektiva gemenskapen med rötter i 1800-talet. Statliga och fria kyrkors förmåga att styra våra tankar har upphört att verka för många årtiondens sedan. Och vem går nuförtiden på fackföreningens möten? Allt färre är för övrigt medlemmar i dessa urtida rörelser. Sak samma med det tidiga 1900-talets många föreningar för nykterhet, bildning, ordensväsende och sällskap etc. Även om arbetstiden nu är mycket kortare hinner vi inte med det som folk förr hann med.  Hinner med är egentligen inte en korrekt beskrivning. Det mesta av det förflutnas stora kollektiva rörelser och engagemang är på väg till skräpkammaren, ifall de inte redan multnar där. Förklaringen är förstås mediernas ökade dominans.

Jamen, säger någon, medier fanns ju för femtio år sedan. Det är sant. Men de fungerade annorlunda. Tidningen hämtades i brevlådan på morgonen. Kvällsblaskorna på väg hem efter jobbet. Och radio och teve knäpptes på vid bestämda klockslag och stängdes av vid andra. Medierna kontrollerade oss enbart momentant, även om människor kunde bli sittande länge i soffan med radion, teven eller tidningen. Nu har medierna erövra en mer bestående makt över våra sinnen. Vi ser på tunnelbanan eller morgonbussen hur många på väg till jobbet via mobilerna följer teveserier, Youtube, amerikanska filmer mm. Vi ser det också på kvällen där såväl reklamfinansierade som skattebetalda kanaler serverar en seg deg av underhållning med kändisar som flabbar hysteriskt. Den mediekonsumtion som tidigare var viljestyrd och särskilt tidsanpassad har idag i förvandlad form nästan helt tagit kontrollen över våra kroppar och tankar. Tankar är egentligen inte en bra beskrivning.  För det som medierna presenterar är så lättuggat att vi inte behöver tänka värst mycket.  Och själva utvecklingen mot nöjen och direktsänd sport har för övrigt medfört att tidningsmedierna hamnat på efterkälken eller rentav på dekis. De tvingas anpassa sig till den nya lättsmälta dieten. Därför ägnar sig journalisterna alltmer till personlig åsiktsförmedling i föga faktatung form. Alltså något av en medial industri i Mac Donalds anda. 

Kollektivismens reträtt har alltså skapat en mer individuell livsstil. Det verkligt nya är att medierna sedan kanske bara ett decennium tillbaka medvetet börjat odla människornas individuella val. Det sker på ett verkligen konsekvent vis. I och med att kollektiven förlorat greppet dyrkas  och frammanas en mänsklig strävan att odla det egna jaget och identiteten. Det genomförs ofta så att det blir svårt för oss att se systemet. Ty det sker inte bara i form av tydligt vinklade reportage mot feminism, hbtq, hälsa, livstil od. Budskapen om identitetsjakt inplanteras nämligen i nästan alla mediala sammanhang. Rena nöjesprogram arrangeras i allmänhet så att deltagare med olika identitetsbakgrund tar plats, dvs variationer avseende etnisk bakgrund, sexuella preferenser, ålder, kön osv. Var och en inom publiken får därmed en dos som passar den egna synen på sig själv eller drömmar om det egna jaget. Detsamma händer ofta i mera faktainriktade program om resor, natur, samhällsdebatter osv –  ja, även sport. Personval och innehåll vinklas efter identiteternas breda spektrum, så att många tittare eller läsare snabbt ges stoff till att förverkliga sina livsideal eller drömmar.

Alltså vimlar spalter och eterprogram av inslag där journalister och programledare viker ut sina egna åsikter och förhoppningar. En person som i en programserie åker jorden runt talar oavbrutet om det egna jaget och sin personliga syn på omgivningen. Representanter för etniska minoriteter eller grupper av handikappade talar till förmodade tittare med personligt engagemang i saken. För att inte tala om reportage om sjukdom och hälsa. I inslag om klimat och miljö frodas individernas högst individuella val och livssyn samt rädslan för CO2. Och i alla sammanhang torgförs förstås olika sexuella preferenser inom befolkningen. Den samlande bilden blir ett samhälle med miljoner individer med personliga ideal. Visst har visionen ett inslag av verklighet i och med att vi är genetisk unika. Men min poäng är att alla tillhör ett samhällskollektiv med ett dussin övergripande gemensamma problem – ett faktum som ofta tonar bort ur tidningar, radio och teve. 

Resultatet blir en storskalig medial dressyr av befolkningen. Vi får lära oss vad som är bra eller dåligt. Medierna uppfostrar oss om flygskam, barnskam, sex, relationsproblem, psykisk ohälsa osv. Vi skådar våra själar och kroppar på längden och tvären. Ungdomar går till kliniken för att få psykmedicin eller välja nytt kön. 

Som ihärdig mediekonsument uppfattar jag nutidens mediala diet som allt mindre välsmakande. Samhällets omfattande problem rörande vård, skola, bostäder, integration, jobb, brottslighet mm trängs nämligen stegvis tillbaka. Vi erbjuds i stället att skåda våra navlar. Successivt får jag allt svårare att uppskatta de vettiga inslag som tidningar, radio och teve emellanåt erbjuder. Detta på grund av att jag noterar hur medierna ständigt spelar på olika tangenter för styrning av min identitet.

Torsten Sandström

2019-10-31



En simpel man – och farlig

Uncategorised Posted on tis, oktober 29, 2019 16:41:07

Trumps ord efter att USA:s armé dödat IS´ledare är tragiska. OK att den avlidne inte hade några samvetskval för att döda (oskyldiga). Men ändå måste respekt visas för människoliv och inte minst IS-ledarens barn som också omkommit i raiden (hur det nu gått till?). Tragiken ligger i Trumps val av ord. Vi ser hans hans kulturella ideal och påminns om dialogen i en västernfilm. Sheriffen har just skjutit banditernas ledare. Krutröken skingras. Och sheriffen skymfar den döde och slår sig för bröstet. Han begråter och hyllar sin hund som omkommit vid skottlossningen.

Bilden av Trump som en farlig president blir allt tydligare. Han byter åsikt i en handvändning. Sviker sina allierade, som han nyss hyllat. Drar NATO i smutsen. Far med osanning om sin relation till Putin. Agerar såväl rasistiskt som sexistiskt. Och inte minst trixar han med demokratin – i rollen som landets president – för att komma åt en rival i ett kommande val. Vi ser en president som är ett politiskt lågvattenmärke för de senaste hundrafemtio åren i USA:s historia.

Trumps heder måste ifrågasättas. Han är en fara för sin nation och världen. Historien visar vilket elände oförutsebara, egotrippade, löjeväckande och struntpratande makthavare kan åstadkomma (tänk bara på Mussolini). USA:s ställning som världens ledande demokrati måste nu sättas ifråga.



Av människan skapade idéer

Uncategorised Posted on tis, oktober 29, 2019 11:14:59



Det står stilla i svensk politik

Uncategorised Posted on mån, oktober 28, 2019 16:20:46

Sverige står inför stora utmaningar. Vården, skolan, kriminaliteten, bostäderna, integrationen, försvaret osv kräver radikala beslut. Men det står stilla. JÖKEN har medfört att partier med olika viljor sitter i samma båt och inte vet åt vilket håll de ska ro. Mesta snack hit och dit blir resultatet. Stora ord! Men statens skuta står still och tar in ännu mer vatten.

Situationen är tragikomisk. Det finns en möjlig riksdagsmajoritet för att få skutan på rätt köl: ”ta bort skygglapparna och börja diskutera med SD. Låt SD visa vad de går för när det gäller resultat.”

C- och L-partierna bär ett tungs ansvar för krisläget. De pekar på en eller annan punkt i JÖKEN och säger: titta vad vi får!” Men det är småsmulor för en nation som snarast måste sättas på ny kurs.

Det är dags att landets välbetalda yrkespolitiker tar sitt ansvar och infriar åratal av svikna vallöften. Bort med en icke fungerande idé-politik! Och fram med en politik för resultat!



Är jag en dysterkvist?

Uncategorised Posted on mån, oktober 28, 2019 13:58:07
Inget ess, men en joker

Då jag tittar tillbaka på min bloggar ser jag ett flöde av ensidig kritik av skeenden i samhället. Många negativa påståenden från min sida. Kanske är mina texter ett utflöde av den äldre mannens svårighet att anpassa sig till en ny tid, något som ständigt händer. Kanske den gubbighet som etablerade medier anklagar den växande mängden bloggare för. Hursomhelst är min kritik nog inte så hoppfull som många begär. Inte heller fylld med positiva exempel för framtiden. 

Men jag har inte startat bloggen för tala om mig själv eller om det goda liv som jag och många andra lever. Tanken är från början att kritisera allvarliga tendenser i nutidens Sverige. Med den ambitionen blir det förstås inte plats för många muntrationer eller roliga historier. Även om Sverige i huvudsak är ett gott land att leva i är det ändå något av ett felfärdssamhälle. Det finns med andra ord mycket att kritisera. Och alternativ går ofta att finna. 

Jag sticker inte under stol med att jag själv har det gott. Genom kritiken håller jag igång tänkandet i banor som jag själv gillar. Jag läser många goda böcker, tidningar och artiklar på nätet. Och skriver annat än bloggar. Spelar ännu ibland golf, men mer sällan och mindre bra. Försöker få familjens goda hundvalp, gårdshunden Pigge, att anpassa sig till människornas liv (med varierande framgång). Odlar grönsaker, plockar svamp och lagar mat. Dricker mycket gott rödvin. Och pratar också en hel del strunt och gläds över enkla skämt. På det hela taget försöker jag njuta av livet på just det sätt jag själv önskar. Utan att anpassa mig efter mediernas syn på hur vi bör forma våra identiteter. För övrigt är det kanske väl sent för en gubbe att genomföra en transformation à la journalisternas och psykologernas många önskningar…

Torsten Sandström

2019-10-28

Pigge i Applehult, Göinge


Varför inte utkräva politiskt ansvar?

Uncategorised Posted on sön, oktober 27, 2019 09:49:56
Förstasidan på SvD 2019-10-27

SvD beskriver i artikeln landstingens beslutsprocess. Och det klantiga Apoteksbolagets. Visst framskymtar i texten en antydan till kritik mot politikerna. Men den försvinner i redogörelsen för leverantören som strulat till det ordentligt.

Som framgått av min blogg anser jag att staten måste ta över huvudansvaret för svensk vård via en central myndighet, som med en handfull regionala kontor sköter upphandlingen. På så vis kan flera hundra politiker friställas. Och flera tusen byråkrater också. Fackföreningarna förlorar därmed sin position som bromskloss inom vården. Jämförelser med kontrakt med nuvarande privatsjukhus visar på besparingar mellan 10 och 20 procent av dagens kostnader för landstingsvård. Alltså omkring 50 miljarder årligen. Och följden blir en effektivare vårdapparat – alltså många fler patientbehandlingar per dag och minskade köer. Detta genom mindre pappersexercis, sammanträden, politiska direktiv, blanketterror osv. Vårdpersonalen kommer att att få mer tid att ägna sig åt det arbete som de anställts för. Och patienterna blir mer nöjda. En solskenshistoria, men antagligen sann.

Någon säger kanske att Apotekstjänst AB visat att privata företag inte år pålitliga. Mitt svar är att det tillhör undantagen. Normalt presterar privata företag det kunderna vill ha. Annars går de under. Men Sveriges landsting biter sig fast trots fundamentala misslyckanden.

Enligt min mening är det en skandal att politikernas sysselsättning går före en fungerande vård. Sak samma med byråkrater som sinkar vårdarbetet genom en kontrollapparat som inte funkar. Och när politiker och byråkrater – som vid upphandlingen av vårdmateriel – missköter sig grovt häpnar jag över hur SvD presenterar en text som inte utkräver ansvar av de offentliga makthavarna. Det bekräftar min bild av att politikernas bästa vän är dagens stora mediehus.

I moderniserad form upprepar jag därför romaren Ciceros ord: Löfven, hur länge ska du missbruka vårt tålamod?



Vem sprider misstro om samhället egentligen?

Uncategorised Posted on fre, oktober 25, 2019 14:44:53

De stora mediehusens journalister är inte nådiga mot de röster de hör från bloggare och andra nätsajter. Man öser galla över dem. Vi får höra att de nya nätmedierna för fram högerpopulistiska tankar (nästan ingen hos de etablerade medierna klagar förstås över vänsterpopulism). Det påstås att aktörer på alternativa medier sår misstro bland folket. Att vi splittrar sammanhållningen inom nationen. Med andra ord att vi är samhällsfiender. 

Först en titt tillbaka i historien. Liknande angrepp på religionskritiska tankar har landet sett under århundraden från svenska statens kyrka. Präster har från predikstolen dundrat mot fritänkare. De främsta motståndarna har till och med hamnat bakom lås och bom. Vi bör också erinra oss det konservativa Sveriges ogillande av den framväxande arbetarrörelsen. Makthavarna menade att fackföreningsrörelsens ledare satte griller i huvudet på folk och manade till uppror mot överheten. De nya idéerna störde lugnet i samhället, sades det. 

Jag anser alltså att många av de nya opinionsbildarna – i konkurrens med de stora mediehusen – agerar som samhällskritiker gjort i alla tider. Vi torgför för det första kritik mot viktiga inslag i nutidens ideologi. Och för det andra angriper vi de personer som står bakom de nya dogmerna. Vårt klander framförs ofta med ganska hårda ord, som ibland tar direkt sikte på enskilda individer inom eliten. Men sällan med våldsamma eller djupt kränkande tillmälen. Ifall det sker tar sansade personer bland de nya opinionsbildarna avstånd. Jag menar att skeendet i grunden påminner om hur äldre tiders samhällskritiker agerat under de historiska skeden jag nyss nämnt. 

Jag och många likasinnade sysslar alltså med en form av ideologikritik. Vi granskar politikernas och mediernas opinionsbildning helt enkelt. I huvudsak är det fråga om att peka på diskrepansen mellan de ideal som trumpeteras ut och de praktiska handlingar vi som kritiker ser i vardagen. Etablissemanget talar om hur skolan, bostäder, sjukvård, kriminalitet, anställningar, invandring, försvar ska fixas så att allt blir bra för folket. Samtidigt sker inte så mycket. Och problemen hopar sig. Vi har hört alla löften många gånger tidigare.

A propos löften så utlovas tankefrihet och rätt för envar att göra sin röst hörd. Och visst finns en bred möjlighet att framföra kritik mot dagens eliter. Men den officiella reaktionen är just den som min glimt från historien visar. De stora medierna sluter leden med politikerna och försvarar det bestående. En variant är att de med hög stämma framför åsikter som anses korrekta. Och inte bara det, de går dessutom till angrepp mot dem som vågar säga emot. Okvädingsord öses över dem. 

En annan viktig variant är tystnad. Såvitt jag har sett har ingen av de stora mediehusen anmält eller diskuterat exv etnologiprofessor Karl-Olov Arnstbergs debattbok ”PK-samhället” från 2017.  Även om jag inte delar författarens alla åsikter så menar jag att arbetet är ett intressant och betydande inlägg i samtalet om nutidens Sverige. Men tystnad råder. Även i övrigt tycks cheferna för landets publicister ha enats om att inte låtsas om den mängd intellektuella skribenter som på nätet nagelfar etablissemangets ovilja till öppenhet och deras samling kring sina egna värderingar. Vi hör bara glåpord om högernationalism, politikerförakt, egoism, gammalgubbighet och som sagt att vi sår misstro bland folket. 

Orden om politikerförakt tar sikte på våra skriftliga angrepp på personer som står bakom den gamla ideologi som nu hamnat i blåsväder. Det är sant att jag och andra gör skarpa anfall och att ledande personer nämns vid namn. Men i allmänhet är det fråga om – som jag ser det – sakliga angrepp mot enskilda politiker eller journalister. Alltså höga makthavare som vi menar talar med kluven tunga. Det vill säga individer som faktiskt inte vill respektera ett öppet samtal, utan envisas med att upprepa sina dogmer och skälla på oss. 

Jag förstår  att omnämnandet av enskilda personer inom kåren av politiker och journalister kan väcka obehag hos dem som anser sig ha rätt och som dessutom knappast själva vill låtsas vid existensen av en bred grupp av PK-kritiker. Själv talar jag ofta om den politiska klassen i Sverige. Dvs en månghövdad grupp av yrkespolitiker, med egna intressen, egna familjebindningar, egna karriärstegar,  egna belöningssystem, egna reträttposter osv. För att mina läsare ska förstå vad som avses måste jag helt enkelt namnge vissa politiker – samt deras försvarare inom medierna. Jag medger att det ibland kan kännas snaskigt. Men en nyanserad kritik, om än vass, är som jag ser det nödvändig, bara den följs av sakliga argument. Med mina historiska exempel i minnet har Sverige dessutom sett liknande förut. Den första (och äkta) arbetarrörelsen höll knappast inne med personangreppen. Och än idag pekar vänsterpolitiker i fräna ordalag (men utan sakargument) gärna ut sina politiska motståndare som boende i Djursholm eller på Östermalm (ironiskt nog har Löfven tjänstebostad mitt emot slottet och V-partiets ledare har nyss flyttat från Gärdet). 

Jag medger att jag sprider misstro om etablissemanget. Det är meningen. Men det beror på att politiker och medier driver en politik som baseras på en tydligt haltande ideologi. De lovar ett och gör något annat. Jag påstår helt enkelt att de missköter sin uppgift att leda landet. Omfattande politikområden har gått i stå. Och de predikar politiska teser som inte får ifrågasättas. De enas om mörkläggning av exv alternativa orsaker till den globala klimatuppvärmning som pågår. Vi som kritiserar dem svartmålas. Vi beskrivs som auktoritära högervildar som splittrar gemenskapen i samhället. 

De sprider alltså misstro mot oss. Vi som i allmänhet enbart vill åstadkomma ett öppnare samtal. Den som agerar auktoritärt är den politiska klassen och deras förespråkare inom de stora medieföretagen.

Torsten Sandström 

2019-10-25

Publicerad i samverkan med ProjektSanning, http://www.projektsanning.com och NewsVoice http://www.newsvoice.se



Intressant, men ännu en felställd fråga!

Uncategorised Posted on ons, oktober 23, 2019 17:53:22

Jag gillar innehållet i denna lilla text från SvD:s ledarsida. Inte det som hänt i Göteborgs kommun givetvis. Men att yrket som som politisk tillrättaläggare lyfts fram och kritiseras. Det är häpnadsväckande att kommunen har 236 stycken personer som anställts för att vara informatörer. Alltså anställda som ska förklara vad som sker inom kommunen. Alla kan anta hur fri denna ”information” blir. Och hur den kommunala byråkratin växer på skattebetalarnas bekostnad.

Alla vet att den kommunala skolan går på knäna (utom de närmast ansvariga tycks det). Vad gör landets kommuner? Inte anställs flera och högt kompetenta lärare. Nej, i stället satsar kommunerna på sk elevassistenter och informatörer. Lösningar som går ut på att lappa över en dålig politik.

Men inte är det fråga om anställning av statussymboler som rubriken undrar. Jag vill tillspetsat påstå att det rör sig om desinformatörer, som rycker in när kommunen hamnar i problem. Då måste de på ett trevligt vis försöka lägga oro eller ilska till rätta. Att gjuta olja på vågorna med andra ord. Vi hör dem varje dag på radio/teve tala om ”utredningar”, ”säkerställa” och ”nya riktlinjer”. Och så kan kommunen köra vidare i närapå samma gamla hjulspår. Tills det snart blir dags för desinformatörerna att rycka ut igen. Vi talar alltså om en svällande grupp anställda som ska försöka förvandla svart till vitt. Och få oss att rösta på sittande politiker.

Jag är kritisk mot utvecklingen inom journalistyrket allmänt sett. Mer av åsiktsförmedling och mindre av fakta. Ofta är det arbetslösa journalister som anställs som desinformatörer. Det tycks som vi ser vara en profession i fritt fall. Den tredje statsmakten förvandlas till politikernas försvarare! Högmod går före fall sägs det. Jag hoppas att sentensen besannas.



Myndighetskramaren DN

Uncategorised Posted on ons, oktober 23, 2019 12:17:32
Ledare i DN 23/10 och bild från TT.

Att fem landsting ställer in operationer under kanske två veckors tid pga att enkelt sjukvårdsmaterial saknas är inget annan än en skandal. Följden bör bli en allvarlig diskussion om hur svenska politiker och administratörer missköter sina uppgifter inom vården. Krav på att ”huvuden måste rulla” är den naturliga reaktionen.

Men inte i Sverige. Här sluter den politiska klassen sina led för att skydda hundratals yrkespolitiker och deras inkomsttrygghet. Och även landets största morgontidning DN kramar i realiteten om sina politiska kamrater, vilket rubriken på dagens ledare visar. Som skyldig utpekas den privata leverantör som nyss erövrat (lurat sig till?) ett eftertraktat kontrakt med landstingen ifråga. Att bolaget brutit mot avtalen får anses klart. Men det är väl ändå landstingen och dess chefer som dels valt en oduglig leverantör (utan större erfarenhet i branschen), dels inte haft framförhållning rörande situationen på sina sjunkande lager med sjukvårdsmateriel. Det är de offentliga aktörerna som med DN:s ord visar ”oss vår sårbarhet” och försätter oss i kris!

För övrigt är bilden från ett fältsjukhus högkomisk. Även talet om att de fem landstingen ”gått i stabsläge”. Intryck skapas av krigshjältar som under brinnande krig jobbar dygnet runt för att bota allvarligt sjuka. Men det är ju inte detta som händer. Patienter får meddelanden om att operationer ställs in. Politiker och byråkrater på landstingen fortsätter bara att ta helgledigt och sedan åker de på ännu en konferens. Beredskapen verkar främst gälla att skriva reseräkningar över veckoslutet. Men att lagren med toapapper, bandage, slangar och var på väg att ta slut det hade de ”ingen aaaning om”. Generaler från andra stora svenska myndigheter har heller ingen aning. Men såväl höga ”beredskapschefer” på Socialstyrelsen och MSB uttalar (med Löfvens ord) ”att så här kan vi inte ha det”. Men så har vi det varje vecka här i landet.

En tidningsblänkare häromdagen talade om att ett stort landstingssjukhus tvingats ställa in operationer grund av att apparaturen för sterilisering inte funkade. Det skrivs också ofta om dålig städning samt om fläktar som släpper in bakterier. Inte ens det enklaste och mest nödvändiga har uppenbarligen landstingen grepp om. Men nya regler om höjd säkerhet utfärdas på löpande band.

Så vad ska göras? Nu gäller det inte att inta något löjligt stabsläge. Nej, landstingen måste läggas ned snarast möjligt. Och en ny slimmad organisation med mycket färre politiker och byråkrater sättas på plats. Jämför bara med St Görans sjukhus, som drivs av privatägda Capio AB! Ett stort privat bolag skulle inte sticka huvudet i sanden. Här ställs krav på chefer med goda löner. Och de sitter inte på samma stolar som politikerna och fackets ledare.



Ett slukhål i FN:s regi?

Uncategorised Posted on mån, oktober 21, 2019 15:03:02

Medierna meddelar idag att regeringen avsätter 16 miljoner kronor från biståndsbudgeten för att på Lunds universitet inrätta ett innovationscenter i FN:s regi. FN planerar att världen runt sätta 15-20 stycken sådana organisationer på benen. Meningen är att få fram lösningar för att nå de 17 utvecklingsmålen i FN:s Agenda 2030, som bland annat handlar om att utrota svält och fattigdom samt skapa utbildning och god hälsa för alla.

Man får alltså gratulera universitetet till ett sådant budgettillskott. Även ge en honnör till de forskare/administratörer som på så vis ges försörjning i det gamla Lund.

Men hyllningarna fastnar i min hals. Mina och dina skattepengar ska således användas till flummiga utvecklingsmål som slagits fast i en önskelista från FN. Hur säkert är det att en enda fattig människa kommer att få det bättre eller en enda sjuk kommer att friskna till på grund av det arbete som snart startar i Lund? Eller genom de övriga tjugotalet organisationerna (vid universitet?) i andra nationer? Jag vill gärna se bättre levnadsförhållanden för globens sämst ställda invånare. Men undrar om innovationscentra i FN:s regi är den bästa lösningen. Det påminner om en offertjänst i förhoppning om något ogripbart gott.

Däremot är jag säker på att de rapporter, som snart flödar ut från Lund och andra FN-centra, kommer att hylla FN:s klarsynthet och klokhet. Rapporterna kommer säkert också att berömma sina egna resultat (på så vis triggas fortsatt finansiering). Lika säker är jag på att du och jag även i fortsättningen tvingas finansiera FN:s strävan efter att kontrollera jordklotet via sina drömorganisationer. Ty Sveriges regering kommer att få nya äskanden från FN och alla dess många kramare. Och de ledande politikerna i Stockholm är sååå generösa med mina och dina pengar. Och inget är enklare än att öppna skattekranen så att nya pengar flödar ut från våra fickor.

Den gamla påvekyrkan lät de troende finansiera sina storstilade kampanjer, byggnadsprojekt och kyrkoledningens eget lyxliv. Vad blev följden? Möjligtvis ord till tröst för den redan troende samt förstås storslagna kyrkor och palats för nutidens turister att beskåda. FN har en liknande men mer jordnära plan. Förvisso inte lika iögonfallande lyx, frånsett goda löner och pensioner till ledarna förstås. Men många trosvissa drömmar om gränslös godhet och gränsöverskridande makt. Och dessutom en skyskrapa i New York för framtidens turister att glädjas över.

Hörru du, säger någon, föreslå själv en bättre lösning om du kan! Mitt svar är: fri handel och teknisk utveckling! Kamp mot tullar och mot konservativa drömmare! Även hårda tag mot korruption i olika former måste till (något som FN bör komma ihåg). Och inte minst en kritisk attityd mot religion och andra högstämda löften. Alltså ett öppet samtal som bygger broar till framtiden. Och så måste löntagarna få behålla mer av sina pengar i plånböckerna.

Slutligen en fundering rörande Lunds universitets agerande i sammanhanget. Jag antar att ledningen av den skånska ankdammen är stormförtjust över att sluta avtal med stora världen, även om det är svenska skattebetalare som står för kalaset igen. Man kan undra i vilken mån det är en vetenskaplig uppgift att agera för att vissa samhällsmål ska uppfyllas, hur angelägna de än kan förefalla. Den praktiska tillämpningen för måluppfyllnad brukar man nämligen säga att övriga samhällsaktörer ska stå för, inte akademin. Universitetet hanterar inte bibelns dogmer (men teologerna studerar dem). Inte heller står universitetet för att ny lagstiftning utvecklas (men rättsvetarna kartlägger gällande regelsystem). Det FN-projekt som nu startas är ren och skär global ingenjörskonst av det mest flummiga slaget. Alltså inte vetenskaplig forskning.

Torsten Sandström

2019-10-21

PS! Med sedvanlig godtrogenhet presenterar Sydsvenskan den 22/10 personen som ska bli chef för Lunds FN-center. Så är lyder texten:

FN värvar Tetra Pak-chef till innovationscentret i Lund. Hon får ” till uppgift att lösa världsproblem som svält, fattigdom, utbildning, ohälsa och att rädda klimatet.” Alltså ännu ett medialt frälsningsbudskap! Amen!



Heidi Avellan förklarar varför medierna mörkar alternativa förklaringar till uppvärmningen.

Uncategorised Posted on lör, oktober 19, 2019 16:18:18

SMHI:s statistik för solens strålning och uppvärmning av jordytan mätt i kW per ytenhet.

Det händer ibland att etermedierna anklagas för att låta bli att omnämna en eller annan omständighet, som är viktig för att ett reportage ska förstås på ett korrekt vis. Ofta kan det vara att en intervjuperson har en viss jävsrelation till det problem som diskuteras. Som tittare eller lyssnare anar man att journalister bakom ett reportage ofta har egna åsiktsbindningar som inte nämns. I allmänhet rör det sig om partipolitiska preferenser, feministiska ideal, inställning till klimatkris osv. Sak samma gäller tidningsjournalister som slarvar med att ange sin egen eller intervjupersonens personliga bindningar eller åsikter. Slarv är det egentligen inte fråga om. Det rör sig ofta om en övertygelse om att den framställning som presenteras är riktig, helt enkelt. Alternativa förklaringar ses därför som överflödiga. I vilket fall som helst tappar läsaren förtroendet för tidningen och journalisten ifråga.

Det medialt största samtalsämnet just nu är som bekant klimatets uppvärmning till följd av utsläpp av CO2. Det är fullt klart att medierna tagit ställning för att en ökad halt av CO2 är förklaringen till värmestegringen. Medierna stödjer sig, om jag förstår saken rätt, på FN:s klimatpanel, IPCC. Ändå är den avgörande frågan om det finns andra orsaker till ökad uppvärmning. Den som på nätet försöker skaffa sig svar på orsaksfrågan får en rad motsägande besked. Om man ska lita på det svenska SMHI blir bilden splittrad. Myndigheten är fullständigt klar med att en solens strålning mot jorden är en naturlig förklaring, https://www.smhi.se/kunskapsbanken/naturliga-faktorer-som-paverkar-klimatet-1.3831. SMHI redovisar också en stegvis ökad intensitet av solstrålning för perioden 1983-2018 på mer än 8%, https://www.smhi.se/kunskapsbanken/klimat/stralning-1.17841. Meningarna är delade om hur siffrorna ska tolkas. IPCC påstår att en majoritet forskare tror att CO2 är huvudorsaken. Därmed sagt att även IPCC ger plats för solstrålningen som en av flera förklaringsgrunder till den ökade uppvärmningen. Det är viktigt att inse att en rad forskare däremot anser att solstrålning och liknande globala fenomen är den främsta orsaken. Jag klipper därför in en länk från Wikipedia som kort redovisar olika vetenskapliga åsikter om orsakssambandet, https://sv.wikipedia.org/wiki/Global_uppvärmning.  Av länken kan vi även se att det finns forskare som ifrågasätter IPCC:s val av ledamöter i sin kommitté. Tanken  tycks vara att IPCC vinklat valet av ledamöter så att CO2  ska framstå som huvudorsaken till uppvärmningen. Vinklingen är enligt min mening inte ondsint. Men det är fråga om att finna en politisk lösning på uppvärmningen – solen går ju inte att reglera.

Mot bakgrunden att det råder enighet om att flera viktiga fenomen kan vara orsaken till uppvärmningen är det intressant att konfrontera svenska medier med frågan varför inte detta faktum redovisas fortlöpande i medierna. Varför inte öppenhet, utan en ensidig bild  av CO2 som boven?

I en mejlkonversation som jag nyligen haft med bonnierägda Sydsvenskans politiska chefredaktör Heidi Avellan får jag ett uppriktigt svar på min fråga om varför alternativa orsaker mörkas. Avellan skriver: ”Och vad gäller andra teorier så är jag medveten om dem. Och om hur få forskare som stöder dem – medan merparten ser koldioxidinflytandet som ovedersägligt. Tidningen har valt denna försiktighetslinje på ledarsidan (min kursiv- och fetstil).” 

Jag menar att svaret är politiskt högintressant. Sydsvenskan väljer uppenbarligen av försiktighetsskäl att enbart redovisa IPCC:s åsikt. Och enbart IPCC:s syn på huvudorsaken, inte på alternativen! Följden blir att alternativa förklaringar med åtminstone rimligt hög sannolikhetsgrad – såsom solstrålningen –  utelämnas i tidningen många artiklar och feta rubriker om att klimatkrisen orsakas av CO2-utsläpp. 

Jag inledde min text med att betona betydelsen av att medierna inte låter bli att nämna alternativa förklaringar till skeenden som behandlas i press, radio och teve. Vi ser nu hur Avellan öppet medger att tidningen i sina spalter bestämt sig för en enda förklaring, dvs CO2. Jag anser att en liknade vinkling till en enda orsaksförklaring genomgående sker i de stora svenska medierna. Om utelämnandet av fakta beror på en ”försiktighetslinje” liknande den Avellan flaggar för kan jag förstås inte veta. Men det är möjligt. Jag blir inte förvånad om frågan dryftats inom Bonnierkoncernen på hög nivå samt av mediernas olika sammanslutningar för publicister. Om det är så blir min tes politiskt sprängstoff.

Hursomhelst, enligt min mening pekar Avellans ord på en utomordentlig dåligt journalistisk metod. Tidningen mörkar för läsarna en viktig förklaring till uppvärmningen. Orsaken till den ökade värmen är förvisso komplicerad och inte enkel att förstå. Men detta är inget godtagbart skäl för en mörkläggning. Inte heller att kamp mot CO2 alltid  är bra oavsett huvudorsaken till uppvärmningen. Det är mediernas sak att allsidigt belysa även komplexa samhällsproblem och låta publiken själv bedöma. Att det inte är möjligt att ständigt ange samtliga orsaker förstår jag. Men en, som jag uppfattar saken, systematisk tystnad om solstrålningens betydelse är faktiskt liktydigt med manipulation eller propaganda. För att inte tala om ”fake news”. 

Att en betydelsefull alternativ förklaring av misstag utelämnas i en enskild journalists reportage är något som måste kunna hända. Men det är inte detta som jag skriver om  just nu. I klimatfrågan driver etablerade medier dag efter dag en formlig kampanj  mot CO2, utan att nämna solens strålning som tänkbar alternativ förklaring till uppvärmningen. Det som händer är något som är ovärdigt  svenska medier, som säger sig vara fria och obundna. En sådan desinformation riskerar att få mycket stora samhällskonsekvenser. Och leda till minskat förtroende för landets mediehus, som redan idag utsätts för kritik från alternativa medier. 

Torsten Sandström 

2019-10-19

Publicerad i samverkan med NewsVoice, https://newsvoice.se och ProjektSanning, https://projektsanning.com



En ny politisk kultur krävs!

Uncategorised Posted on lör, oktober 19, 2019 00:53:27

Jag röstar inte på SD. Men respekterar ändå partiets idoga arbete i motvinden. Partiet har en folklig acceptans. Dessutom anser jag inte att partiets politik skiljer sig nämnvärt från exv S- och M-partierna, som numera alltmer tvingas tala om problem med invandring, till följd av att de nyinflyttade inte assimileras. Misslyckad integration syns i bidragsberoende, i skolproblem och i brutala mord och våldsdåd i storstäderna. Och ingen ledare politiker vågar tala klarspråk om dessa problem. Man hymlar bara. Och ber till råga på allt BRÅ utreda stigmatisering av anhängare av islam, då en kartläggning av brottsligheten hos invandrare bör ha förtur.

Idag visar SIFO:s opinionsmätningar att SD får nästan lika stort väljarstöd som S-partiet. ”Det är uppseendeväckande”, säger Marja Lemne, statsvetare vid Södertörns högskola. Alltså ännu ett yrvaket uttalande från elfenbenstornet, där man inte anar vad som händer i breda folklager. Forskarna borde resa runt i Sverige utanför Stockholm och Göteborg. Enligt min mening är strömmen till SD inte alls förvånande. S-partiet har nämligen under senaste decenniet stegvis spelat bort sina politiska kort. Nu klamrar sig S fast vid makten med hjälp från C- och L-partierna, något som också bidrar till ytterligare misstro mot ledande politiker. Deras främsta vapen idag är att försöka sätta en peststämpel på SD, medan man fortsätter sin gamla politik som förut.

Sansade politiker måste vakna upp och lyssna på vad folk talar om i vardagens Sverige. Regeringen klarar inte av att leverera det som som vanliga människor frågar efter, dvs snabb vård, bra skola, bostäder, enkla jobb för fattiga, ett försvar som funkar osv. Och inte minst lägre skatter. Varför ska man betala dyrt för något som inte funkar? Eliten möter alltså samma frågor som under senaste decenniet utan att de kunna ge något positivt svar. Kvar sitter således yrkespolitikerna med sina tomma löften och hopp om fortsatt försörjning från det offentliga.

Det vi ser hos den politiska klassen i dagens Sverige liknar mönstret från Europa. Vi möter ett politiskt manövrerande för bibehållen makt. Vi skådar inga framsträckta händer som frågar efter öppna samtal och kompromisser. Inget om stora besparingar i en ineffektiv byråkrati. Bara djupa hjulspår i samma gamla riktning som förr.



Europa har stora problem

Uncategorised Posted on fre, oktober 18, 2019 12:39:06

Bilden från dagens förstasida i SvD är talande. Två ledare som har talat om Brexit och kommit överens. Vilka skojare! Vilka snackepellar! I stället för att agera för en mindre ingripande union – och en billigare – som håller samman Europa har de båda lyckats klanta till det ordentligt. Britterna i väst är på väg utoch nästan hela östra EU-halvan är i uppror.

Ansvaret vilar särskilt tungt på EU:s ledning under senare år. Deras linje har varit ”ett större och starkare EU”, dvs mer av samma haltande politik i syfte att att lämna problemen bakom sig. Det stora nationerna och även Sverige har backat upp. Och nu står man tafatt där medan problemen hopar sig. Vid vägs ände förefaller det. Med en ny-hop-plockad Kommission som spretar åt alla håll.

Enligt min mening bär Frankrike störst ansvar. Här odlas nämligen ambitionen att leda Europa. Macron påminner om Napoleon I. Historien förskräcker. Tråkigt att britterna lämnar med en trasig fana på halv stång.



Journalister har mycket att lära av juristernas skolning

Uncategorised Posted on tor, oktober 17, 2019 22:23:21

Utbildningen av jurister är speciell. Den är dogmatisk, på så vis att studenten måste lära sig ett visst rättsystem och inse att han eller hon som domare i yrkeslivet måste tillämpa reglerna som finns där på avsett vis. Juristen behöver alls inte tycka om en norm. Men det gäller som statsanställd domare – och åklagare – att skilja mellan sin personliga åsikt om bestämmelsen och den som lagregeln vilar på. Konstigt vore det för övrigt annars. Om domaren dömer efter eget huvud förstår alla att utgången blir hursomhelst. Tänk bara på en fotbollsdomare! Rule of law vilar alltså på en respekt för rättsordnings som den slagits fast i parlamentet och av nationens högsta domstol.

Distinktionen mellan egen åsikt (värdering) och ett visst på förhand bestämt innehåll är alltså central. För alla människor är det en nyttig träning att försöka hålla de två fenomen isär. Det är inte så enkelt alltid. Men en god jurist är den som lyckas med det.

Jag skriver detta framför allt med tanke på dagens journalister och den utbildning de underkastas på väg till sitt arbete inom medierna. Enligt min och andras åsikt lyckas nutidens journalister allt mindre skilja mellan verkligheten (eller fakta ) å ena sidan och de egna åsikter om skeendet ifråga å den andra. Reportagen blir därför alltmer subjektiva. Rena känsloyttringar i värsta fall.

Jag tror inte den enskilde rapportören i allmänhet med diabolisk min lägger fakta till rätta så att den egna åsikten kommer fram. Nej, det rör sig om brist på skolning av det slag jag nyss pekat på och en kompetens som är tämligen självklar för en utbildad jurist. Men många journalister är alltför övertygade om att den personliga tolkningen av ett skeende måste vara den rätta. Och så rapporteras det därefter.

Givetvis har journalisten en friare ställning än exv en domare eller åklagare. Det har för övrigt också försvarsadvokaten som ska plädera för sin klients bästa och då måste kunna ta sig frihet att vrida lagen. Men just det faktum att en journalist tycker till måste tydliggöras för publiken, så att en läsare/lyssnare förstår om det som presenteras är fakta eller journalistens personliga åsikt. För mediernas trovärdighet är detta A och O. Detta görs numera allt mer sällan tydligt. Visst kan en markering som ”ledare” eller ”krönika” visa att ett reportage är fullt av personliga värderingar. Men dagens problem är att medierna i de flesta sammanhang är proppfulla med journalisternas egna värderingar utan att det anges att innehållet är som en dikt. Det som presenteras framstår som Kyrkans tidning. Alltså en lång rad av personliga bekännelser.

I grunden är det fråga om bristande skolning i vetenskapsteori. Dvs en avsaknad av kunskap om skillnaden mellan å ena sidan fakta/beslut och å den andra personlig tolkning av det som hänt eller beslutets innehåll. Skolningen rörande detta brister inom flera discipliner vid landets universitet och högskolor. Mest tydligt är det inom ämnet psykologi. Tolkningen av skeenden i en persons hjärna är självfallet svår och ofta omöjlig. Men många av de psykologer vi möter i landets medier bara tycker på med lös anknytning till luftiga teorier de lärt sig. De är alltså lika subjektiva som majoriteten av landets journalister.

Torsten Sandström

2019-10-17



Riksdagens politiker dödar Sveriges kommuner

Uncategorised Posted on tis, oktober 15, 2019 21:16:44
Sverige är illa ute. Det blir för var dag mer tydligt. Begravningsavgiften på våra skattsedlar måste snart chockhöjas!

Vi ser just nu hur S-partiet och dess medlöpare – samt SD – beslutar om att välbärgade och välskötta primärkommuner ska föra över pengar till sina fattigare släktingar. Jag kan förstå att glesbygdskommuner har det svårt. Men då måste riksdagens politiker – om de vågar – besluta att föra över statsmedel till de behövande kommunerna. Belasta inte vissa kommuner med ökade kostnader för andra. Viket incitament att spara får de mer välbärgade kommunerna om deras sparande (eller goda ekonomi) belönas med att staten tar pengar från dem och ger till andra kommuner? Vi ser än en gång exempel på S-partiets dysfunktionella bidragstänkande. Nu röstar en del av borgerligheten för!

Enligt min mening håller riksdagens politikerna på att resa gravstenar över landets kommuner. Fega och kortsynta riksdagsmän vältrar över nya kostnader på några av landets kommuner. Vem vill över huvud taget vara kommunpolitiker om de egna besluten ska överprövas av klåfingriga riksdagsmän, som inte själv vågar höja statsskatten? Följden kommer att bli ett minskat intresse för engagemang i kommunpolitik. Politiken där förvandlas därmed till ett lydkommando åt staten. De mer förmögna kommunerna blir en kassako. Ett land utan lokal en lokal politisk makt blir ett stort centralstyrt elände. Den kommunala självstyrelsen verkar vara under avveckling. Allt oftare ger Riksdagen statliga myndigheter rätt att kommendera kommuner att göra både det ena det andra, utan att full finansiering för framtiden säkras. Och utan att fråga om lov. Landets kommuner förminskas till P-plats för politikerna i staten.

Framtiden framstår därför som dyster för rekrytering av politiker på kommunal nivå. Vem vill lägga tid på att lyda Riksdagen? Kvar i kommunpolitiken blir bara partitrogna och personer som struntar i det politiska innehållet, men gärna vill ha en trygg försörjning som politiker. Med sikte på att senare befordras till riksdagen osv.

För övrigt anser jag att landstingen (sekundärkommunerna) bör förstöras, dvs läggas ned. Det gör nämligen inte nytta för sina stora skatteuttag från folket. Denna sanning är värd att upprepas, anser jag.

Sammantaget blir det alltmer tydligt att landets ledning har tappat fotfästet. Var dag kör den nationen närmare bråddjupet. Historiens dom blir hård, tror jag.

Torsten Sandström



Miljötombola med utsläppsrätter

Uncategorised Posted on sön, oktober 13, 2019 17:32:30

Sedan 2005 har ett stort byråkratiskt system byggts i inom EU och EES. Industriföretag med särskilda miljörisker måste ansöka om rätt att släppa ut CO2.  I Sverige omfattas c:a 750 bolag. Ansökan sker hos Naturvårdsverket. Till begäran ska fogas beräkningar av hur stora utsläppen av CO2  beräknas bli i ton på årsbasis. Med dessa beräkningar som grund ges företagen en utsläppsrätt per ton enligt Naturvårdsverkets beslut. Priset på en rättighet (per ton CO2) ligger idag kring 280 kronor. Men 43 % av bolagen ges gratis tilldelning, pga av de anses konkurrensutsatta och riskerar att flytta verksamheten ur EU.  Antalet rätter per bolag registreras. Ett företag kan spara eller sälja outnyttjade rättigheter vidare. 

Systemet bygger på en god tanke att förorening ska kosta och miljöomtanke löna sig. För att det ska fungera förutsätts  att nationer, myndigheter och företag agerar helt lojalt. En finess är alltså att en utsläppsrätt normalt kostar pengar. En annan att företagen beräknas minska utsläppen enligt sin ansökan, för att på så vi kunna sälja outnyttjade rätter på en börsliknande marknad (i så fall släpper köparen ut CO2). Regelsystemet är ytterst komplicerat enligt EU:s vanliga modell för direktverkande reglering. För att försöka tvinga företagen att uppge korrekta miljödata finns ett antal påföljder i form av straff, avgifter mm. 

Systemet bygger alltså på ett traditionellt marknadstänk i kombination med en omfattande byråkrati. Vad denna administration kostar är svårt att svara på. Sak samma ifall kostnaderna täcks av pengar från de företag som tvingas betala och inte får gratis tilldelning. Mängden svenska myndigheter som är inblandade – förutom Naturvårdsverket –  förskräcker nämligen. En säker vinnare finns åtminstone i dagens system och det är den svenska byråkratin. 

Intressant nog är det högst oklart om systemet med utsläppsrätter fått någon begränsande effekt på utsläppen av CO2. Naturvårdsverket signalerar osäkerhet, men tror på en opreciserad minskning. Ett stort problem i sammanhanget är som jag ser det att antalet i verkligheten utsläppta ton är omöjligt att bestämma på annat vis än att lita på företagens egna rapporter. De 43 % som får gratis tilldelning har faktisk möjlighet att räkna CO2-ton så att de kan sälja sina tilldelade rättigheter. Och övriga företag, som alltså måste köpa rättigheter, har samma incitament att kreativt bokföra sina utsläpp för att betala mindre.  

Lockelsen att fuska i kombination med myndigheternas begränsande möjligheter att kontrollera ser jag som ytterst oroväckande. Olusten ökar i och med att systemet är EU-gemensamt och att kulturen för ruffel och båg som bekant varierar starkt inom Europa. Vidare finns det kraftiga nationella intressen att vid kontroll och tilldelning gynna den egna nationens bolag. Så vem vet egentligen hur många ton CO2 företaget X släpper ut i verkligheten? Och vem vet, som framgått, om systemet faktiskt fungerar för en minskning av CO2?

I skrivande stund finns risker för att ett världsomfattande system med utsläppsrätter kommer att byggas i FN:s regi i framtiden. Med tanke på att EU:s system redan idag haltar ser jag ännu ett orosmoment med FN i spetsen för ett världsomspännande hantering av utsläppsrätter. Ett sådant system kommer att drivas utan gratis tilldelning av rätter att släppa ut CO2. I  pipelinen ligger rejält höjda priser på varje utsläppsrätt.  Innebörden är att företag från nationer som tvingar sina bolag att ansluta sig till FN:s framtida betal- och handelssystem riskerar hård konkurrens från bolag från nationer utanför, dvs företag från nationer som vägrar tvinga sina bolag betala för CO2-utsläpp. I och med att exv USA, Kina och Indien antagligen väljer att stå utanför blir följden en hård beskattning av länder som hyllar FN och dess mångförgrenade verksamhet. Och FN:s byråkrati är knappast känd för att vara effektiv eller billig! Scenariot rymmer ett stort ekonomiskt hot mot det svenska näringslivet.

Redan idag kostar EU:s utsläppssystem företagen totalt många miljarder årligen. Och om samtalen om en FN-utvidgning förverkligas kommer en koloss för miljöhandel att skapas. Det blir en gigantisk affärsrörelse som omsätter många, många miljarder.  Och vilka risker finns inte för fastlåsningar i en sådan lösning, som kommer att vara en lukrativ källa till försörjning av hundratals byråkrater  samt för inkomster till ägare av utsläppsrätter (som kanske förvärvats via falska uppgifter). Ett affärsmonster verkar vara under uppsegling. Riskerna är enligt min mening stora att ett FN-system blir en hydra som till råga på allt inte får märkbar effekt på CO2-utsläppen. Väl på plats kommer starka politiska platser i FN och nationellt att verka för systemet fortbestånd. Detta lär oss historien dystert nog. 

Enligt min åsikt är det politiska och byråkratiska valet av betalning för utsläpp av CO2 en dålig lösning. Därför måste det till mer enkla  och effektiva lösningar.  Sådana som bygger på kontrollerbara regler för att pressa ned CO2 och inte dagens otransparenta sätt att betala för ton som påstås ha släppts ut. Jag anser därför att det är bättre att satsa pengar på forskning om billig och  CO2-renare elektricitet. Dvs el som direkt kan ersätta företagens förbränning av olja, gas och biomassa.  Ett viktigt fundament blir här en ny generation kärnkraft – vid sidan förstås av hoppfull vind-, sol-, vatten- och vågenergi.

Det finns ännu ett gott argument för att sluta med utsläppsrätternas tombola. I medierna sprids enbart FN:s syn på uppvärmningen, dvs att den beror på utsläpp av CO2. Att en ökad halt till CO2 bidrar till värme tror jag får anses som klart. Men de stora värmeförändringarna (och alltså även avsmältningen av is) kan sammanhänga med återkommande skiftningar i solens strålning. Flera etablerade forskare säger detta. Men deras röster hörs inte genom det politiskt korrekta FN-svallet om att CO2 är främsta orsaken. Det är beklagligt att en sansad diskussion inte tillåts. Men om det är solen som är främsta orsaken talar mycket för en skrotning av fokus på utsläppsrätter. Bättre är en intensiv satsning på kärnkraft och annan god el. Tyvärr riskerar FN och den politiska eliten i Sverige och EU att agera bromskloss. Med stora affärsintressen bakom ett tombola med utsläppshandel talar mycket för att man inte vill lyssna på förnuftiga nya sakargument. 

Enligt min mening bör Sverige och EU verka för en mer transparent och jordnära miljöpolitik, i väntan på en försörjning av industri och bilar med el som inte baseras på CO2. Märk att utsläppshandeln i USA sedan gammalt inte tar tar sikte på CO2, utan på kvicksilver och kväve som ger upphov till ”acid rain”. Det finns en lång rad skadliga kemikalier i jordbruk och livsmedel att bekämpa i vår närhet. Enbart en övergång från emballage i plast till nedbrytbara material är ett handfast problem att lösa. Trist nog har många verklighetsnära miljöprojekt hamnat i skuggan av den stora och ineffektiva satsningen på utsläppsrätter.  

Torsten Sandström 

2019-10-13



Varför inte tala klarspråk?

Uncategorised Posted on sön, oktober 13, 2019 15:31:03

TT levererar häromdagen följande rubrik till många tidningar.

Fler barn vräks från sina hem – trots regeringens nollvision

Min stilla undran är hur regeringen använder språket i Absurdistan. Det är fånigt att ha en nollvision då alla vet att det inte blir noll. Så få som möjligt bör regeringen skriva. Likaså det återkommande myndighetsordet ”säkerställa”. Inte innebär det någon garanti mot en offentlig blunder, som vi alla smärtsamt vet. Eftersträva eller försöker lösa ska det heta.

Enkla uttryck lockar förstås. Och med ord går det ibland att lura lyssnare. Så tänker ledningen i Absurdistan.



Underdånigt hyllande av Greta T

Uncategorised Posted on sön, oktober 13, 2019 14:50:10

DN har idag en artikel på sju (7) sidor om Greta T på resa i USA. Förmodligen planerad som en hyllning i samband med ett förmodat Nobelpris. Vilken enorm satsning från DN för att bygga vidare på den helgonkult tidningen själv varit med om att starta. Alltså flygs (!!) journalister över Atlanten för att dyrka henne. Och som man skriver. Hon presenteras i devota ordalag som en vetenskaplig ledare. Och som en stor samhällsanalytiker. Se bara rubrikerna ovan.

Det ska bli intressant att följa Greta T livsutveckling. I idrottens värld finns exempel på hur tidiga satsningar på barn senare får menliga konsekvenser för individen ifråga. Här bidrar svenska medier till att utsätta en ung människa för risker.

How dare you write like this?! Ja, det kan man undra. Mer aktuell är frågan hur en stor tidnings journalister vågar skriva som de gör.



De fyras gäng på SVT

Uncategorised Posted on lör, oktober 12, 2019 23:00:37

Så här presenterar sig SVT själv i ett samtal om medievärlden. Se fyra personer som smilar, inte minst programchefen Helin själv. Det annonseras ut ett meningsutbyte mellan fyra deltagare i en panel. Men vad händer? Alla fyra är vänsterjournalister med olika schatteringar. Detta utspelas idag på ett SVT som skattebetalarna tvingas finansiera. Ett bolag som själv påstår sig vara politiskt oberoende. Sannerligen ett hån mot tittarna, enligt min mening.

Mest intressant är att de fyra bara vågar sitta där, så säkra och nöjda. Kan det betro på att de har ett maktfullkomligt politiskt vänsteretablissemang i ryggen? Att de därför närmast tycker att de ”äger” det tevebolag som kallar sig public service. Den ledande gestalten, Helin, ser faktiskt ut som en självsäker maffioso, som vet att han kan göra som han vill i sin roll och antagligen är mannen bakom denna charad, värdigt sovjettidens Pravda.

Samtidigt förfäras SVT:s ledning över en stegrad kritik för vänstervridning. De slår ifrån sig och förstår ingenting. Att de inte hajar eller vill förstå är nog säkert. Men alla kritiska tittare vet att anklagelserna är korrekta. Bilden ovan talar också sitt tydliga språk. Av fyra i en SVT-panel har samtliga sina rötter på vänstermedier. Inte undra på att åsiktskorridoren snävas åt.

Jag har bloggat flera gånger om att den vård som Sveriges 21 landsting tillhandahåller funkar urdåligt, bla på grund av att det är alltför många politiker som ska styra och ställa. Sak samma gäller för SR/SVT. För mycket politik och för lite verkstad är alltså den röda tråden. Tids nog kommer både landstingen och de statsfinansierade medierna att försvinna. Och även S-regeringen. Tro mig. Framtiden är ljus, menar jag.



Bevis på en simpel konstsyn

Uncategorised Posted on lör, oktober 12, 2019 12:11:35

Jag bloggade häromveckan om en nutida simpel syn på konstnärlig verksamhet. Min text utgick från att Moderna muséets chef kritiserade Sölvesborg kommuns vägran att ställa ut sk menskonst. Idag annonserar Moderna muséet själv ut vad man tycker är angeläget att visa upp i egna dyra lokaler. Kolla bilden ovan!

Här räcker det med en bild för förstå vad min kritik går ut på. En banal installation (eller fotografi). Nästan vem som helst skulle kunna åstadkomma resultatet efter någon timme på loppis och sedan klipp och klistra. Att komma på den fåniga titeln Travelling Costume kräver inte heller särskilt mycket kreativitet. Det hop-plocket vi ser tycks vara en affisch för någon form av samhällskritik rörande teknisk utveckling.. Allt är nämligen så oklart tänkt att man tappar andan. Men den feministiska tanken går givetvis inte åskådaren förbi. Alltså i grunden en politisk konstsyn, som säger att alla ska respekteras som konstnärer, oavsett talang och färdigheter.

Om detta ska kallas sk experters val av konst så sparkar jag förstås bakut. Vilket nonsens statliga myndigheter i fri stil åstadkommer med offentliga medel utan att rodna. Dessutom har de mage att mästra svenska folket. Helheten framstår som en skrattretande pannkaka – en hjärnblödning. Med sådana statliga ideal förstår jag bra varför Sölvesborgs kommun inte lyssnar till lockropen från Stockholm.

Fascinerande är också hur låtsasexperterna lyckas förföra till synes kloka människor. Exv sponsorer som annars kräver excellens och kvalitet i arbetet. Även de mörkklädda museibesökare som tar av sig sina hornbågade glasögon och lägger pannorna i djupa veck, varefter de säger oförklarliga ord om det kreativa som de tror sig skåda. Med sådana sirener på Moderna muséet i Stockholm kan uppenbarligen många låta sig förföras. Och fås att tro att det de ser är något genialiskt. Men i detta fall tror jag att Odysseus bara skrattat åt lockropen från sirenerna. Och lugnt seglat vidare.



För övrigt anser jag att landstingen måste förstöras…

Uncategorised Posted on fre, oktober 11, 2019 11:46:18

Fem svenska landsting inställer operationer för att viktigt sjukvårdsmateriel av vardagsnatur saknas. Förklaringen är att en ny leverantör inte håller måttet och misslyckats leverera. Det är typiskt säger jag för ett svenskt sjukvårdssystem som är överlastat med inkompetenta politiker och byråkrater. Man har alltså avtalet med en ny leverantör utan att försäkra sig om dess förmåga. Landstingen har lurats av ett lägre anbud kan man anta, ty tidigare leverantörers anbud var antagligen högre. Men deras leveranser funkade uppenbarligen.

Tänk om motsvarande hänt ett privat flygbolag: plötsligt saknas flygbränsle. Resor måste ställas in. Scenariot tycks närmast otänkbart. Och tänk vilket oväsen det skulle bli. Affärsföretag har i allmänhet elektroniska system som varnar när råvaror börjar tryta. Men inte en svensk genompolitiserad vårdapparat. Där händer onödiga saker gång efter annan. I stället för att vara ”hands on” i vardagen sysslar cheferna med allt möjligt annat som utredningar, remisser, planer, värdegrunder, konferenser, tjänsteresor osv. PK går alltså före jobbets kärnverksamhet!

Det verkar som antalet politiker och byråkrater står i omvänd proportion till en offentlig verksamhets effektivitet. Svensk vård led av en samling politiska amatörer utan press att leverera i rätt tid. Jag tror att detta är dagens sanning vad gäller landstingen. Och ständigt samma reaktioner från de ansvariga. Vi ska se över och vi ska säkerställa. Ingen får sparken. Tvärtom anställs nya chefer för att ”säkerställa” att man inte ska behöva gå i ”stabsläge” nästa månad igen. Trots alla löften om att ”säkerställa” går det konsekvent åt fanders.

Bara ordet ”stabsläge” är hög komik. Det luktar krigsläge. Men i själva verket rör det sig om internt schabbel och inkompetens vid upphandling. I Cato den äldres anda upprepar jag därför min åsikt att landstingen måste läggas ned (sök på ”landsting” så ser du). Alltför många politiker och administratörer klarar helt enkelt inte av sina uppgifter. Vården går i stå. Och skattebetalarna luras på många miljarder per år. Landstingen är en fara för svenska folket!

Nu ser vi rader av hög chefer i landstingen och på socialstyrelsen stå undrande inför det inträffade. Deras handfallenhet belyser problembilden. Byråkrater som svävar i det blå, medan enkelt vardagsjobb som att kolla att förbrukningsmateriel finns på lager inte utförs. Som sagt, inom ett stort privat företag hade detta inte inträffat. Svenska politiker bär ansvaret för en snabbt växande offentlig byråkrati som inte klarar av enkla men viktiga uppgifter. Och då ropar man på ”stabsläge” och ställer in massor av viktiga operationer och andra behandlingar. Fy sjutton säger jag.

Ändå ser jag idag att det statliga Konjunkturinstitutet, KI, föreslår regeringen att staten för att höja sysselsättningen ska anställa nya byråkrater för 15 miljarder kronor. Ridå!

Torsten Sandström

PS. Så här skriver SvD 2019-10-16 om att fem landstingen tvingas boka av operationer på grund av brist på ganska enkel sjukvårdsmateriel: ”Inte en öststat 1970 – det händer här i dag”. Just det.



DN:s psykologer saknar gränser

Uncategorised Posted on ons, oktober 09, 2019 22:46:09

Följande läser jag i dagens nätversion av DN:

Experten: Alla kan hamna i en relation med psykisk misshandel

Psykologerna är nog landets mest okunniga akademiker vad gäller vetenskapsteori. Alltså rörande vad som krävs för att ett påstående ska anses sant i vetenskaplig bemärkelse. Personer som uttalar sig om vad som händer i andras själsliv (hjärnor) borde vara särskilt försiktiga

Men inte flertalet av landet psykologer. De tror att dom kan uttala sig om allting. De lanserar ett helt nytt begrepp: psykisk misshandel. Alltså inte fasthållning, slag och spottor. Utan själslig påverkan inom en relation. Brottet misshandel, som kräver uppsåt från förövarens sida, kan enligt dagens själstyckare utföras omedvetet. Det räcker med att en person känner sig drabbad för att psykologer ska fastställa ansvar för en kanske helt ovetande motpart.

Dessutom påståendet att ”alla kan hamna” i sådant elände. Jag undrar på vilken grund psykologens uttalar sig om hela mänskligheten. Å andra sidan verkar det vara klart att då psykologer uttalar sig kan allt hända…

Det är rena natta, som man säger i Göteborg. Natt på ljusan dag (eller rättare sagt klockan tolv på dagen) heter för övrigt Koestlers fina bok om psykisk manipulation av politiska fritänkare inspärrade i sovjetiska fängelser.



Centerpartiets principflum rörande omskärelse

Uncategorised Posted on ons, oktober 09, 2019 15:02:08
C-partiets variant av omskärelse

Centerpartiets stämmobeslut om förbud mot omskärelse av pojkar har med all rätt väckt debatt. Till saken hör att åtgärden inte kan anses fysiskt eller psykiskt skadlig för gossebarnet ifråga. Okej att samtycke från barnet vore att föredra. Men religiös praxis kan bygga på skyndsamhet. Jesus omskars som bekant åtta dagar efter sin födelse – en händelse som än idag hyllas med en svensk religiös helgdag. Komiskt nog en blodröd dag. Enligt min mening är det uppenbart att religionsfriheten har högre juridisk dignitet än ett (i detta sammanhang) diffust skydd för integritet och barn mot föga skaldliga ingrepp. Såväl principiella som förnuftsskäl talar alltså mot ett förbud, anser jag. Innan jag fortsätter är det bäst att påpeka att jag ser mig själv som ateist. 

Två fenomen är intressanta i sammanhanget. Mest tydligt är framväxten av juridiska övernormer, som råkar i konflikt med varandra. Skyddet för religion och kroppslig/själslig integritet är grundlagsreglerat i Sverige. Särskilt bekymmersam – och juridiskt omstridd – är övernormen om skydd för barnens rätt, nu med hänvisning till den folkrättsliga Barnkonventionen. Konventionen blir svensk allmän lag den 1/1 2020. Den är verkligen ett juridiskt dragspel, dvs synnerligen svårtillämpad.

Viktigt är att grundlagsskyddet och barnkonventionen bara gäller mot det allmänna. Stat och kommun tillåts således inte kränka enskilda individer. Reglerna gäller med andra ord inte mellan enskilda subjekt. Men däremot alltså för staten som lagstiftare eller beslutsfattande genom någon offentlig myndighet. Det är just vad ett eventuellt lagförbud mot omskärelse rör – ett offentligt hinder för den som vill följa religionens (oskadliga) seder. Såväl integritets- som barnperspektivet godtar däremot offentliga hinder för föräldrar som missbrukar sin roll som förmyndare. Sådana lagregler är således i princip tillåtna. Men det förutsätter förstås att föräldrarna faktiskt agerar så att barnets integritet kränks eller skadas. De negativa konsekvenserna för barnet måste tydligt kunna bevisas. Det räcker givetvis inte bara med att de tämligen vaga slagorden ”integritet” och ”barn” påstås ha satts åt sidan.  

Enligt svensk rätt har föräldrarna såväl rättigheter som skyldigheter visavi sina små barn. De kan tillåta respektive vägra vaccinationer, även sådana som är tveksamma eller brukliga. Också andra ingrepp i kropp och tänder kan de låta vårdapparaten utföra, liksom förbjuda att ingreppet genomförs. Det tillhör alltså den privata barnrollen att vara beroende av sina föräldrars beslut i många vardagliga frågor, alltså även sådana som gäller smärre kroppsliga ingrepp. Så måste enligt min mening en omskärelse betraktas, även om jag själv inte anser ingreppet nödvändigt av hälsoskäl eller annars förnuftigt. Men det är ofarligt, föga smärtsamt samt har brukats i flera tusen år inom breda kulturer. Min slutsats blir därför att grundlagsnormen om kroppslig integritetinte hindrar föräldrar – alltså enskilda individer – att låta sitt barn bli omskuret. Vad gäller barnkonventionenblir mitt svar detsamma. Huvudfrågan rör ju föräldrarnas rätt att besluta om sitt barn – inte en domstols plikt att väga in barnets intressen då exv en vårdnadstvist ska bedömas. 

Alltså kvarstår endast grundlagsskyddet för religionsfrihet.  Det är som framgått direkt tillämpligt. Föräldrar ska skyddas från ingrepp från samhället sida i religiös praxis. En lag mot omskärelse blir ett intrång i föräldrarnas rättighetssfär – ett hinder från samhällets sida. Föräldrarnas val kan inte anses skadlig eller äventyra barnets trygghet. Varken vid omskärelsen eller för framtiden. 

Efter denna juridikstinna diskussion vill jag lyfta ett andra fenomen. Det rör den politiska sidan av C-partiets stämmobeslut. Jag menar att beslutet bygger på liberal rappakalja. Som nyss nämnts har föräldrar både rätt och plikt att uppfostra och sköta sitt barn. Rätten att välja är lyckligtvis stor, något som en sann liberal bör förstå och uppskatta. Givetvis bara så länge barnet inte utsätts för påtaglig vanvård. 

Många av dagens liberaler har därför gått vilse. I bakgrunden finns en negativ inställning till traditionella yttringar av religiös natur. Särskilt mot mer speciella riter från främmande länder. Där finns också ett överdrivet fokus på individen, framför allt på dess identitet. Även små barn vill liberalerna nu ge rättigheter i Barnkonventionens anda av hej-och-hå. Befogenheter som föräldrarna faktiskt har enligt svensk rätt riskerar att fråntas dem. Som vanligt är det offentliga myndigheter som ska träda i föräldrarnas ställe. Tilltron till det allmänna saknar numera gränser, tycks det. 

Till den trista bilden hör även trycket från en mäktig läkarkår som lockats av det liberala flummet. Man hör läkare påstå ”att det är oetisk att skära i barns könsorgan utan medicinsk anledning.” Alltså behövs förbudslagstiftning menar flera läkare. Jag som är vän till fri abort tappar hakan. Få inom läkarkåren ifrågasätter nämligen ett ofött barns rätt till liv. Följaktligen utförs tusentals aborter varje år. Men här talar ingen liberal med vit rock –  och huvudet på sned –  om ödesdigra kroppsliga ingrepp mot fostret (låt vara att modern vill få abort).    

Orsaken till att liberaler och läkare hamnar så fel i frågan om förbud mot omskärelse har inte bara att göra med juridisk okunskap, utan mer om den politiska korrekthet som jag skriver om nästan varje dag. Ett extremt liberalt identitetstänk har medfört att en stor grupp liberaler har tappat kompassriktningen. Såväl i frågan om omskärelse som i flera andra och viktigare frågor. Tuggandet av identitet och frihetsteser har med andra ord trängt ut den äldre liberalismens upplysta förnuftstänk. Därför ser vi idag liberaler omfamna en överdimensionerad svensk stat och uppmana den verka för lagstiftning om privatlivet. Liberalismen är med andra ord på väg mot att begå harakiri. 

Torsten Sandström

2019-10-09

Publicerad i samverkan med ProjektSanning, https://projektsanning.com och NewsVoice, https://newsvoice,se



Åsiktsmaskineriet rullar vidare

Uncategorised Posted on ons, oktober 09, 2019 11:51:17

I denna vecka tjatas det i vårt land om nobelpriser. En form av nationell hybris. Vi tror oss stå i centrum för världens blickar.

Medierna löper som vanligt amok. tidningar, radio och teve spekulerar vilt dygnet runt om tänkbara kandidater. Åsikterna är många. Och politiken vävs som vanligt in, exv så att feministerna kräver utdelning. Uppståndelsen ger ett intryck av dagsnyheter och fakta. Men är i själva verket personliga idéer från gissande journalisters sida. Som vanligt, vill jag tillägga. Ty att gissa vem som ska få pris är meningslöst. Här finns ett inslag roulette. Tydligast avseende prisen rörande litteratur och fred förstås. Här kan nära nog vem som helst kamma hem priset. Liksom vänsterkomikern Dario Fo. Eller fredspristagaren Barack Obama. Politik är alltså med i bilden. Därför blir jag inte alls förvånad om Greta T får vara med på ett hörn…

Inte ens själva prisbesluten är stora nyheter, frånsett kanske beloppen. Det är en belöning, som kanske har något samhällsintresse. Så okej för att rapportera om detta.

Men den verkliga händelsen är själva forskningsrönet eller upptäckten. Något som ofta hänt för länge sedan. Men ändå är något att berätta om. Det talar förstås medierna om, när de slutat att spekulera och slickat sina sår.



Fritänk är livsnödvändigt!

Uncategorised Posted on tis, oktober 08, 2019 17:01:41

Under hela mitt vuxna liv har jag varit en politisk sökare. Starten var en form av extremliberalism, som under slutet av 1960-talet gick över i en kinavänlig marxism. Därefter har jag förstått att marknadshushållning sannolikt är det rätta. Och att alltför mycket vänster- eller ytterlighetsliberalism är av ondo.

Resultatet har för min del blivit ett högerinriktat frihetstänk, som inte passar in i något av riksdagens partiers program. Orsaken till att jag driver min Anti-pk-blogg.se är en vilja till motstånd mot mängden tabun eller heliga kor i svenska samhället. Samt en högst besvärande dubbelmoral, där politiska makthavare säger en sak och gör något annat. En förklaring till denna utveckling är att politiken blivit ett yrke. Främjandet av den egna karriären gör det nödvändigt att slira på orden, överge löften och följa partiets linje.

Den som vill tänka fritt måste alltså överge ett antal tabun och slakta flera heliga kor. De personer som jobbar för politisk korrekthet verkar enligt min mening i totalitär riktning. Låsningen vid konventionellt tänkande bidrar till en betongartad svensk konservatism, som omfattar partier med etiketten såväl höger som vänster. Det är denna nya svenska konservatism som jag ser som min främsta fiende.

Den starka konservativa dogmatismen – alltså de heliga korna – har blivit en fara för det svenska politiska samtalet. Skygglapparna medför att åsiktskorridoren snävas åt. Redan idag är detta en fara för demokratin. Fritänk måste nämligen demokrater alltid respektera. När dogmerna tar över haltar demokratin. Historien visar hur islams guldålder medförde fritänk. Men detta tog slut och övergick islamsk tvångstänkande, konservatism och åsiktsförtryck. Sak samma med romarrikets relativa öppenhet och kulturella välstånd. Med Roms fall tog kristenheten över och påverkyrkans förtryckande dogmer förmörkade livet i Europa. En ny dynamisk era inleddes via reformationen, men på allvar först genom 1700-talet upplysning och revolutioner.

Med det vill jag alltså säga att fritänk måste vara ett svensk samhällsmål. Så bort med den landsomfattande konservatismen! Till slakt med flertalet heliga kor! Släng dubbelmoralismen på den sophög där den hör hemma! Strindberg diktade i samma riktning då han pläderade för rivning av det gamla för att bygga något nytt och friskt: ”Här rivs för att få luft och ljus; är kanske inte det tillräckligt?” Dåtidens S-partister var fritänkare och nyskapare. Idag är de det traditionella tänkandets bevarare nummer ett.

Torsten Sandström

2019-10-08



Mannen utan heder

Uncategorised Posted on mån, oktober 07, 2019 17:44:30

Jag kan förstå och godta Trumps valslogan ”America first”. Orden är okej då han talar till sitt eget folk. Globalism är nämligen ingen naturlag. Men å andra sidan krävs förstås vanliga krav på lojalitet i det internationella samarbetet. Löften ska hållas. USA har under flera år samarbetat med kurderna som befriat norra Syrien från IS. Kurdernas kamp har varit avgörande för att man tillsammans lyckats slå tillbaka IS. Men i en handvändning säger Trump idag att USA ska dra sig tillbaka från norra Syrien och lämna fältet fritt för Turkiet och dess pansarvagnar att bekämpa kurderna.

Följderna för folken i regionen kan bli mycket svåra. Nya liv kommer att offras. En sidoeffekt är att fångläger med IS-terrorister kan komma att öppnas och rader av farliga män spridas över Europa. Dessutom tycks Turkiet vilja återföra syriska flyktingar söderut till den buffertzon som Erdogan önskar bygga i norra Syrien. Än en gång ser vi hur en amerikansk hipp-som-happ-politik skapar stora problem för de folk man sagt sig vilja skydda. Spåren syns också i dagens uppror i Irak. En huvudlös politik, helt enkelt.

Trumps alltför många tvära vändningar medför att hans heder måste sättas ifråga. Tidigare presidenter har försökt hålla vad de lovat. Men inte Trump. Han ändrar strategi som andra byter skor. Han agerar som några av de diktatorer som världen lärt känna sedan 1900-talet…



Den medeltida påverkyrkan och dagens FN har en hel del gemensamt

Uncategorised Posted on sön, oktober 06, 2019 11:40:38
Ett myller av FN-verksamheter

Under sommaren har jag läst några intressanta böcker om högmedeltidens Italien. Spännande berättelser om burgna stadsstater i kamp med varandra. Inte sällan i konflikt med den tysk-romerska kejsaren eller påvekyrkan. Bra läsning i framför allt Strathern´s bok The Borgias, 2019 och Hollingworth´s The Medici, 2017. Den mest slående iakttagelsen är den katolska kyrkans enorma makt över höga och låga människor. Vi möter en fullständigt blind tilltro till kyrkans dogmer. Och en kyrka som inkasserar mängder av pengar från sina troende. Medel som används för ståtliga byggnadsprojekt. Men framför allt till den högsta ledningens privata nytta. Från påvarna utgick budskap om fullständig lydnad och respekt för kyrkans läror om förbud mot ocker, girighet, frosseri, sexuella avvikelser etc. Men påvar och kardinaler levde minsann inte som de lärde. Avlatsbrev såldes till höga kurser. Mycket stora penningsummor slösades på det höga prästerskapets egen nytta. Lyxig mat och dryck konsumerades i överflöd. Positioner som kardinaler såldes till ädlingar för rejäla slantar. För att inte tala om hur påvar och kardinaler vältrade sig i sina sängar med kvinnor som kallats in.

Vad är det som för mina tankar till dagens FN? För det första den gränslösa tilltron hos breda folklager. Många svenskar ser FN närmast som en helig inrättning. Att kritisera FN är precis  som ”att svära i kyrkan”. Framför allt politiska partier till vänster och i mitten hyllar FN obegränsat. Direktiv därifrån följs till punkt och pricka. Alltså tvingas Sveriges skattebetalare att avstå miljardbelopp årligen till FN. Liksom tiondet till kyrkan är förhoppningen att FN ska bidra till en bättre värld. Och visst används en del av pengarna för att lindra svält, bota sjukdomar och motverka krig. Men också till att hålla igång en jättelik byråkrati med ambitioner att ständigt utvidga sin maktställning. 

För det andra ser man en likhet mellan den gamla påvekyrkan och FN-byråkraternas livsföring. Frapperande är hur många avdankade politiker som ges en försörjning i stor stil i FN:s regi. Superbetalaren Sverige ges varje år möjlighet att skicka en rad partikamrater till diffusa sysslor i New York, Genève, Paris, Rom osv. FN har blivit en gyllene avstjälpningsplats för överåriga eller trötta politiker. Det verkar inte vara fråga om höga kompetenskrav i den glimrande organisationen FN. Förr talades i England om sinekurer. Det vill säga föga arbetskrävande publika poster med god status och betalning. Många höga svenska politiker har under årens lopp tjänat stora lågbeskattade slantar i FN:s regi. Man kan säga att de byggt smärre förmögenheter på ett vis som inte gäller för vanligt folk som via skattsedeln står för fiolerna. Du och jag flyger i ekonomiklass för egna pengar. Men tioo och från FN reser höjdare och funktionärer i privatjet, första klass eller affärsklass. 

Ett tredje förenande drag mellan den medeltida påvekyrkan och FN är att de sysslar med storpolitik. De har alltså en politisk agenda bakom ridåer högstämda ord. Följden blir att ideal och politisk vrängande blandas samman. Liksom många andra organisationer önskar FN växa, få mer pengar och öka antalet byråkrater. Idag driver såväl påvekyrkan som FN en storskalig klimatpolitik. Ingen vet om den fullt ut bygger på vetenskaplig grund. Om målen bygger på sanning eller beprövad vetenskap står för övrigt inte i främsta ledet. Det är makt och pengar som gäller och då är klimatkrisens scenario i högsta grad gångbart. Rädslan för att brinna i helvetet har i FN förvandlats till en skräck för hög uppvärmning via CO2. 

En fjärde gemensam linje är byggandet av en grupp- eller klassgemenskap i den rätta trons anda. Det är ingen tvekan att den odlas i FN:s många och långa korridorer. Och även i offentligt finansierade stödorganisationer jorden runt. Avskilda eliter värnar egna intressen. Sak samma gäller tyvärr i politikens värld. Strävan efter makt och goda inkomster håller samman svenska politiker långt utöver partitillhörigheten. I basen finns ord om att rekryteringen av goda politiker kräver bra lönevillkor. Och då sysslande med politik förvandlats till ett yrke har karriärstegar vuxit fram. Personer och familjer jobbar sig uppåt från ungdomsförbund, kommuner till rikspolitikens finrum. Och den som intjänat full pension på en nivå  – eller önskar dra sig tillbaka från ett högt uppdrag –  erbjuds välbetalda sinekurer på ämbetsverk eller inom internationella organisationer. Inom nätverk mellan familjer och vänner odlas en klassgemenskap. Till sammanhållningen hör försvaret för FN-chefers korruption och sexövergrepp samt påhopp mot personer som avslöjar obehagligheter. Liksom påvekyrkan visar man nämligen ogärna upp sin smutsiga tvätt. Dåvarande vicechefen Jan Eliasson (S-partiet) var helt tyst då den FN-anställde Anders Kompass avslöjade sexskandaler och mobbades bort.  

Helhetsbilden för såväl det gamla påvedömet som nutidens politiska elit är att de sitter på dubbla stolar. Den ena rör storstilade och vackra ideal. Den andra en egoistisk verklighet fjärran från idealens sköna mål. Den medborgare som lyssnar på nutidens politiker vet därför inte om ett program eller beslut vilar på idealismens grund eller på privatnyttans (karriär, omval, reträttförsörjning osv). 

På 1970-talet gisslade Hoola Bandoola Band svenska kapitalister med låten ”Vem kan man lita på”. Varför sjunger ingen detta idag om den politiska klassen? Kan det var så att medierna har ett finger med i spelet? De fungerar nämligen inte längre som den politiska elitens kritiker, utan som deras beskyddare. Då en journalist rapporterar vet vi därför inte om det är fakta eller egna värderingar budskapet gäller. Antagligen funderar inte rapportören själv över om han eller hon driver åsiktspolitik. De tror sig förmedla fakta och sanningar.

Torsten Sandström

2019-10-06

I samverkan med ProjektSanning, https://projektsanning.com och NewsVoice, https:// newsvoice.se

Smaklös reklam? Så agerar ett affärsföretag.


Skattefinansierat nonsens på SVT

Uncategorised Posted on lör, oktober 05, 2019 21:59:27

Den svenska åsiktskorridoren består inte bara av vänsterpolitiska kommandon. Det finns också en viktig linje av SVT- nonsens. Det vill säga time-killers för att hålla folket lugna och nöjda framför TV-apparaterna. Sov sött svenska folk. Var säker på att (s)torebror missköter samhället medan du vilar.

Idag lördag presenteras därför på bästa programtid flabb och glam med en rödhårig Pippi som programledare. Inte ett enda vettigt ord, bara skratt och ordbajsande. I studion förstås en grupp tevekändisar. En stund senare möter vi en annan välbetald programledare, som länge, länge nojsar med Bianca Ingrosso och hennes familj. Ännu mer flams omkring en person som förefaller total bimbo, i en tid då kvinnans roll är tänkt att lanseras med djup och allvar. Men nu inte ett enda vettigt ord om livet i det svenska samhället.

Det är hutlöst att svenska folket över skattsedeln ska tvingas betala för sådant trams. Okej, jag förstår att några medborgare ändå gillar programmen. Men varför inte låta dem köpa den förvuxna Pippi och hennes självgoda kollega Lucky Luuk på någon av mängden privata betalkanaler? Varför detta betaltvång?

Det måste bli ett slut på fördumningen. Och på plundringen av skattebetalarna! Varje skattekrona måste vägas på guldvåg. Många står inte längre ut med det politiska etablissemangets förmyndarskap, som innebär att höjda skatter eller avgifter snabbt serveras via sossarnas förmyndarsamhälle.

Det politiska syftet framstår som klart bakom eländet. Tanken är att – liksom i det gamla Rom – ge folket skådespel. Men dåtidens romare betalade inte ett dugg för underhållningen. Den finansierades av de klasser som önskade få lugn på folket. I nutiden måste vi alla betala för dravlet, oavsett närvaro vid arenan eller om vi önskar stödja pengaslöseriet. Det är bedrövligt. Eller hur?



Apatiska politiker och byråkrater

Uncategorised Posted on lör, oktober 05, 2019 11:09:50

Så här ser en rubrik ut i Sydsvenskans nätupplaga:

Kräver att råd om apatiska barn ses över

Läkare kräver nu att råden om hur vården ska hantera apatiska barn ses över. Två tidigare flyktingbarn har trätt fram och berättat om hur de blev tvingade av sina föräldrar att spela apatiska. – Den medicinska professionen har ett ansvar att förhindra fler fall i den mån det är möjligt, säger barnläkaren Karl Sallin.

Många kloka människor har anat att barn och föräldrar i utsatta lägen gärna vill bluffa. Men godtroende politiker och administratörer lägger huvudet på sned och säger ”oj, oj, oj så ledsamt, det hade jag ingen aaaning om”. Jo, apatiska beslutfattare är verkligen ledsamma.



Bloggbesöken ökar!

Uncategorised Posted on lör, oktober 05, 2019 10:58:53
Fröjd från Frödinge! Presidenttårta kallar jag den!

Alltfler klickar på Anti-pk-bloggen. I dagarna har gränsen för 5.000 besök per vecka passerats. Bloggen irriterar några och glädjer fler antar jag. Själv är jag mycket road. Och får utlopp för känslan av att jag lever i Felfärdssamhället.



Antikens historia och byråkratierna

Uncategorised Posted on lör, oktober 05, 2019 10:30:55
Byråkratins fasor förr och nu

Historien visar faran med stora byråkratier. De drar enorma resurser och får samhällen att gå i stå. Tänk bara på Västasiens äldsta imperier, Vatikanstaten, Kina och kommunismens stater.

Skolverkets förslag om att slopa undervisning i antikens historia är faktiskt ännu ett exempel. På myndigheten sitter mängder av byråkrater och lanserar helkorkade förslag. Själva förslaget är hårresande för ett svenskt skolsystem i kris. Och så ska vi komma ihåg att landets utbildningsminister, Ekström, under många år varit chef för denna myndighet! Högkomiskt nog kallas hon officiellt minister för ”kunskapslyftet”. Alltså en person med djupa rötter i S-leden och med bakgrund inom den svenska fackföreningsrörelse som dominerar regeringen Löfven.

Sveriges två stora krisområden – skolan och vården – tyngs båda av byråkratiskt styre. Skolverket gör vad det kan för att införa regler och planer som begränsar jakten efter kunskaper. Och landstingen med sitt SKL agerar kontraproduktiv inom hälsosektorn via tusen och åter tusen administratörer.

På SvD idag skriver historieprofeten från Lund Dick Harrison om skolverkets beslut igår att dra tillbaka sitt korkade förslag. https://www.svd.se/gladjande-skolverket–men-stora-problemet-kvarstar. Han menar att bilden av en skadlig myndighetsverksamhet kvarstår. Särskilt intressant är att han ansluter sig till de många som menar att en dålig svensk utbildning cementerar klassklyftorna i samhället. De välutbildades barn får kunskaper vid köksbordet och hejas allmänt sett på i sina studier. De skadas alltså mindre av den kravlösa svenska skola som Göran Persson lämnat i kommunpolitikernas svaga händer. Det är S-partiets före detta väljarbas som drabbas – dvs de kvarvarande väljarnas barnbarn.

Nu kan man säga att det som skett i dagarna kanske visar att staten som ansvarig för skolan inte är någon garanti för kunskaper. Men rejält bantade och mer politiskt självständiga skolmyndigheter är ändå av godo. Just banden med politiken är en stor fara. Varför anser Skolverket att antikens historia inte platsar i grundskolan? Svaret är att politikerna vill ge plats för allsköns politiskt korrekta ämnen, som feminism, hbtq, globalism, klimatkris etc. Som Harrison skriver saknas tankar om att föräldrar och civilsamhället ska sköta denna typ av åsiktsförmedling…

Torsten Sandström

2019-10-05



Våga inte säga emot mediernas kelgris!

Uncategorised Posted on fre, oktober 04, 2019 21:51:46
”How dare you!” Våga inte bara ta nappflaskan från Greta T!

Jag är en stor motståndare allmänt sett till Rysslands president och diktator Putin. Men ändå måste jag säga att det ligger mycket i hans ord om Greta T häromdagen enligt SvD. Jag citerar:

Det var under ett anförande på en energikonferens i Moskva som han beskrev den svenska klimataktivsten som en illa informerad tonåring – som manipulerats till att ställa orealistiska krav.

– Gå och förklara för utvecklingsländer varför de ska fortsätta leva i fattigdom och inte bli som Sverige, säger den ryske presidenten enligt Reuters.

Han tillägger att även om man kan uppmuntra ungdomar till att uppmärksamma klimatfrågor, så ska det fördömas att ”manipulera dem för att tjäna pengar”.

– Jag är säker på att Greta är en snäll och väldigt uppriktig tjej. Men vuxna måste göra allt för att inte sätta tonåringar och barn i sådana här extrema situationer.



Demokrati under press

Uncategorised Posted on fre, oktober 04, 2019 16:58:50
Omslag till The Economist 28/10 – 4/10 2019

Economist väcker alltid intresse. Veckans nummer presenterar två hot mot världens demokratier. Två ledare kopplas ihop och gisslas för högerpopulism. Trump för att avvända sitt höga statliga ämbete mot en konkurrent i en kommande valrörelse. Johnson för att olagligt avbryta Parlamentets session i syfte att vinna fördelar för sin brexitlösning. I båda fallen alltså ett vrängande av demokratins spelregler. Så kan det gå om högerpopulismens står vid rodret.

Tro nu inte att att vänsterpopulismen är bättre. Brittiska Labour vacklar bedrövligt om brexit och vågar inte möta folket i ett nyval. Även på svensk hemmaplan förs en politisk linje som är späckad av dubbelmoral. Regeringen förfasar sig över mängden mord i storstäderna, men vågar inte tala om att det rör sig om klaner, dvs invandrarungdomar som man själv bjudit in till landet under senare år. Och regeringen backas upp av två partier som för ett år sedan gått till val på att avsätta S-regimen.

På den svenska scenen möter vi alltså också populistiska tvillingsjälar som hotar demokratin. Här tänker du kanske på sagan om Tödde och Mödde. Jag travesterar Tage Danielsson (där Tödde skulle fixa ett parkeringshus). Tödde inleder:

”Det bidde ingen riktig demokrati.”
”Bidde det ingen riktig demokrati? Vad bidde det då då?”
”Det bidde ingenting.”
”Bidde det ingenting?”
”Nä, det bidde ingenting. Ajö, Mödde.”



Ansvarsfrihet för privatpersoner?

Uncategorised Posted on tor, oktober 03, 2019 14:59:42
Journalisternas myt om faktavärdering spricker – de framför allt oftare egna åsikter

Under rättegången för några veckor sedan har medierna än en gång tagit upp jakten på de poliser som mitt i nattens mörker i Stockholms city, på långt håll, skjutit en man med pistol i sin hand till döds. Det visade sig att mannen var ung, hade downs syndrom och att pistolen var en naturtrogen leksak. 

Sådant händer tyvärr i den nutida brottsmiljö vi lever i (i den dödes fastighet bodde dessutom en hårt kriminellt belastad, om jag är rätt underrättad). Klart att jag beklagar den unge mannens död. Den är mycket sorglig. Jag är också villig att beklaga hans föräldrar, om inte deras fokus riktats mot att utkräva ansvar av poliserna. Det vill säga poliser som var dag ställs inför svåra val och agerar med det egna livet som insats. Därför undrar jag varför mamman och pappan inte haft bättre koll på sin son? Och vem har gett honom ett naturtroget leksaksvapen? Det förefaller som föräldrarna själva ligger närmare ansvaret för det inträffade än poliserna. Och tänk bara om den drabbade varit intagen på en offentlig institution och blivit skjuten i motsvarande situation. Är det någon som tror att institutionens chef gått fri från ett straff för brist på koll av eleven?

Ingen kan förstås kräva järnkoll av alla föräldrar, lika lite som av poliser. Men jag skriver detta som ett led i min kritik av det svenska samhället, främst medierna, som alltmer vägrar att diskutera privatpersoners ansvar för sina val i livet. Samhället vägrar att ställa krav på enskilda hur mycket som ändå talar för närhet till ansvar. Det sägs nämligen genomgående att individerna styrs av krafter som de inte själva kan kontrollera. I stället är det stat och kommun som pådyvlas ansvar. Anonyma myndighetspersoner utpekas som ansvariga. Den svenska färdriktningen med ansvarsfrihet för alla privatpersoner närmar sig ett farligt stup… 

Idag har Stockholms tingsrätt frikänt samtliga poliser. Det var väntat (se min tidigare blogg). Men bara några timmar innan domen förkunnades försökte en journalist på SR P1 än en gång vinkla processen mot poliserna. På landets journalistseminarier (den nya tidens prästseminarier) lärs det nämligen ut att man måste jaga polisen i egenskap av makthavare. Någon respekt för polisens svårigheter, stress och risker för dödsskjutningar visas inte. Då den döde har en utvecklingsstörning är ansvaret i journalisternas ögon klart. Det är samhället som ska bära bördan menar medierna. Även åklagaren, som grovt misslyckats, har bidragit till föräldrarnas och allmänhetens upprördhet. Är det inte dags att be poliserna om ursäkt för häxjakten? Och är det inte hög tid att tala om att medborgare själva kan vara ansvariga för elände som inträffar? Polisen har det tufft idag med alla skjutningar. Inte blir det enklare med medier som kastar skit.

Torsten Sandström

2019-10-03

PS! Rubriken kan locka oss att tro att ansvar utkrävs av offentliga tjänstemän. Som alla vet är det normalt inte så. Tyvärr. Sverige är nämligen ansvarslöshetens Mekka.



Tiggeri tycks OK, men inte fiskhandel

Uncategorised Posted on ons, oktober 02, 2019 14:33:30
Bilden är Sydsvenskans

Så här skriver Sydsvenskan i en rubrik på sin nättidning:

88-årig Malmöbo säljer rutten fisk och kasserade ägg på Malmös gator

I vårt land är det tillåtet att tigga. Men att försörja sig själv via försäljning av varor som i och för sig passerat bäst-före-datum är däremot inte tillåtet. I vårt land sysslar man nämligen med ”att sila fiskhandel men svälja tiggeri”.

Från min nuvarande hemkommun – Lidingö – kan jag däremot berätta att tiggeri igår förbjöds av kommunfullmäktige med hänvisning till att det inte är en god sysselsättning för människor. Jag håller med.



DN börjar kanske haja nu….

Uncategorised Posted on ons, oktober 02, 2019 10:26:47

Äntligen. Richard Swarts skriver idag om den nutida åsiktsjournalistikens problem. Jag har i flera bloggar under senaste åren kritiserat utvecklingen inom medierna från ”fakta- till åsiktsjournalistik”. Sök på min blogg eller Google!

Nu visar Swartz att han inser problemet. Så bra! Fler duktiga journalister bör hänga på! Men som förklaring nämner han bara en delorsak: tidningsmediernas ekonomi. Viktigare förklaringar är en politiskt styrd journalistutbildning i kombination med en hord av unga villiga vänsterjournalister, med inriktning mot främst identitetspolitik. Journalisternas roll utvecklas därför i riktningen mot politiska åsiktsförmedling. Man agerar inte som den tredje statsmakt som bevakar etablissemanget.

Jag ser som framgå av min bloggar med stort allvar på utvecklingen. Ett tydligt inslag av politisk propaganda har blivit följden.

Läs här länken till Swartz text: https://www.dn.se/ledare/richard-swartz-tidningen-ar-i-dag-full-av-asikter-fran-journalister-som-overgett-sin-roll/:



Förhärligandet av en simpel konstsyn

Uncategorised Posted on mån, september 30, 2019 11:59:05

Med anledning av att Sölvesborgs kommun förklarat att man vill slippa den beryktade menskonsten har chefen för moderna muséet i Stockholm ryckt ut med pekpinnen i DN i högsta hugg.  Hon menar att nya konstnärer sedan gammalt ifrågasatts och tar Claude Monet som exempel på en som drabbats av motstånd i slutet av 1800-talet. Hon anser att man i stället ska lyssna till konstexpertisen, dvs den elit som hon själv tillhör. 

Visst har hon en poäng om konvenansens motstånd mot nya uttrycksformer. Förnyelse är något svårt. Svenska Akademin är ett bra exempel på en inskränkt litteratursyn. Dvs en smakdomare som missat en långa rad stora nya författare. De stora pionjärerna, som exv Strindberg och Proust, har nämligen Akademin konsekvent missat. Därför visar exemplet med Akademin att det ofta kan gå fel även om så kallade experter bestämmer vad som är god kultur. Det är nämligen mycket svårt att förutse vad som är nytt och gott. Experter bygger normalt sina beslut på egna förflutna värdeideal.  

Vattendelaren inom konstens värld är –  som jag ser det – ordens och bildernas komplexitet och hur väl nya uttrycksformer lyckas fånga en föränderlig verklighet omkring oss. Många bildkonstnärer har under årtusenden provat nya grepp, även om de flesta kört i gamla hjulspår. Bara ett fåtal revolutionärer lyckas vinna gehör. Och framgång inträffar normalt först med en avsevärd tidsfördröjning och inte efter ett tidigt klartecken från en statsanställd så kallad konstexpert. 

Monet och Picasso är bra exempel på förnyare som mött initialt motstånd. Efter lång skolning och egna komplicerade experiment har de båda med tiden övertygat omgivningen om att deras nya former och färger kan skapa genuin sensation. Men att jämföra dessa giganter med 2000-talets flod av svenska högskolekonstnärer är fel. Nutidens konstskolor bygger inte i huvudsak på intensiv träning i färg och form. Bilderna intar nämligen en andrahandsposition. Inte heller vilar de på talang. Nu gäller nämligen tesen att alla som vill skapa något också måste lyckas. Resultatet har blivit en konst som inte baseras på unika och komplexa bilder utan på ord och åsikter. Vilket industritillverkat föremål som helst kan ställas ut med en förklaring att det uttrycker ett mänskligt eller samhälleligt problem. På så vis kan mensblod, klädesplagg eller tomma pilsnerflaskor hängande i snören förklaras som konstverk. Den som inte har förmågan att rita, måla eller skulptera kan på så sätt ändå påstå sig vara konstnär. Det sker genom att presentera bilder, foton, videos samt inte minst prylar av alla de slag som upphovsmannen kommit över. Ting som han eller hon vill ställa ut med tillsammans med några allvarliga ord som förklaring.

För mig är det okej fatt var och en fritt väljer sitt yrkesliv och sina uttryck, med hopp om dräglig försörjning via personer som frivilligt önskar betala. Men man kan inte välja att bli en erkänd mästare. Bildkonsten ska inte främst vara en plattform för självförverkligande och demokrati. Den är en arena för träning, tekniskt hantverk och sökande efter nya uttryck i en kravfull samverkan mellan det komplexa och det förenklade. Däremot är bildkonst inte en upprepad presentation av fabrikstillverkade ting tillsammans med förklarande ord i högtravande anda. I det senare fallet rör det sig nämligen om åsiktsproduktion. Inte framställning av unika bilder som är sköna, upproriska eller geniala. 

Varken framställning eller bedömning av konst är någon vetenskap, utan en individuell ut- och upplevelse för skaparen respektive betraktaren. Den nya barfotakonsten blir alltså inte erkänd som modern och god bara för att den är dagsfärsk eller genom att en eller flera experter säger hurra. Inte heller bara för att auktionsfirmorna klistrar prislappar med många siffror på målningar eller skulpturer. Stor konst är den som griper kloka och engagerade människor. Alltså något som de betraktar som svårt att själv åstadkomma. Stor konst kan var skön eller provokativ. Men det rör sig inte främst om ord eller åsikter som fogats till hopsamlade ting eller enkla bilder.

Under antiken och ett par tusen därefter representerade bildkonsten mecenaternas ofta krävande beställningar. 1800-talet medförde som framgått en revolution, i och med att konstnärens individuella syn på färg och form –  samt framför allt val av innehåll (tema) –  blev ett medel för att fånga betraktaren. Artisten skapade genuint egna bilder. Gemensamt för nutidens så kallade konst är däremot en strävan efter identitetspolitik. Om du vill kan du kan själv skapa! Dagens förvridna ideologi bejakar den som vill vara konstnär utan att visa talang och skicklighet i hanteringen av former eller färger. Utvecklingen avspeglar alltså ett allmänt samhällsmönster om kravlöshet. En form av värdenihilism inom den nutida konsten.  

Jag vet inte vilken typ av konst som ledningen för Sölvesborgs kommun önskar ställa ut. Det verkar som politikerna där föredrar traditionella och nationella kulturmönster. Men jag tycker att deras politiska val förefaller bättre än de som stöds av tyckandet hos en statlig konstexpert i Stockholm. Hursomhelst hedrar det Sölvesborgarna att de vågar gå emot den nya tidens enkla utställningar och installationer av bilder som försetts med politiskt korrekta ordförklaringar. 

Torsten Sandström

2019-09-30    



DN vill inte förstå…

Uncategorised Posted on sön, september 29, 2019 12:18:38

Så här ser rubriken ut för DN:s chefredaktör Wolodarskis krönika idag. Vem vet vad Trump och Åkesson anser om GretaT? Trump ironiserade på ett ”faderligt” vis om Greta T i FN häromdagen. Jag tror ingen av de två hyser agg till henne, utan betraktar henne som det barn hon är. Ett barn som upprepar ord som andra sagt och lärt henne.

Men det som sticker ut i krönikan ovan är Wolodarskis ovilja att förstå det nästan alla kritiker av fenomenet Greta T säger och skriver. Nämligen att hennes framgång till närmast hundra procent bort på mediernas lansering av barnflickan som en symbol för journalisternas egna politiska ställningstaganden i klimatfrågan. Det är medierna som marknadsfört henne på ett otroligt effektivt sätt. Och på den svenska scenen är DN nog den främsta reklammakaren. En slug aktör bakom scenen, som själv inte inser vad man håller på med! Fan tro´t.

Världens medier har ett ansvar för att reda ut fakta. De ska inte plädera. Jag har förstått, via e-post med Heidi Avellan på Sydsvenskan, att hennes tidning (kanske också bonnierkoncernen?) valt det hon kallar en ”försiktighetslinje”. Jag tolkar henne som att ett worst case-scenario gäller i spalterna beträffande klimatförändringarnas orsaker. Hennes uttalande är intressant. Det tyder på att medierna är medvetna om att det finns alternativa orsaker till uppvärmningen. Men det talar inte medierna om för läsarna! Man mörkar sin ståndpunkt! I stället propagerar mediehusen med Greta T som reklampelare.

Låt oss diskutera miljöfrågan öppet. För och mot. Utan hysteriska övertoner. Min inställning är i korthet.

1. Ökad uppvärmning? Ja.

2. Ökad CO2-halt? Antagligen.

3. Samband mellan ökad värme och CO2? Möjligtvis, men vetenskapen är oense. Det finns ev förklaringar i kosmos (cykler i solens strålning).



Heliga kor slåss om betet

Uncategorised Posted on sön, september 29, 2019 10:35:01

C-partiets stämma (alltså det gamla bondeförbundets) har beslutat att verka för ett förbud mot omskärelse av pojkar. Så här säger partiets gruppledare Anders Jonsson, läkare, givetvis med rötterna i ett lantbruk: ”Man måste betona att debatten handlade över huvud taget inte om religion, utan man valde barnrättsperspektivet och integritetsperspektivet”.

För den som vill förstå svensk identitetspolitik är uttalandet verkligen klargörande. I vårt land betar nämligen många heliga kor. Låt mig kort bara nämna tre. Läkarförbundet (en mäktig fackförening, ledd av byråkrater i karriären, och delvis ansvarig för landets vårdelände) menar att manlig omskärelse strider mot läkaretiken. Det är alltså en integritetsfråga för läkare och kanske även barn. Partiets ledning menar att det rör sig om religionsfrihet. Ett oskadligt ingrepp måste kunna tålas enligt judisk och islamitisk tro. Och slutligen har vi frågan om barnens rätt – det svenska samhällets stora kelgris. Ett barn ska inte utsättas för något alls som föräldrar och vuxna önskar, oavsett om åtgärden är oskadlig.

Alla inser att det måste bli ont om bete i centerns Sverige med så många heliga kor i hagen. Det liberala C-partiet löper alltså än en gång fullständigt amok (läsaren har väl inte glömt Annie Lööfs plädering för månggifte för några år sedan). I stället för att sätta ned foten på fast grund och säga att det faktisk först och främst rör religionsfrihet – punkt slut – släpper C-partiet kossorna lösa på betesvallen. På så vis kan flummiga tankar om integritet och barnens rätt styra partiets tankar och beslut. Jag är varken motståndare till omtanke om integritet eller barn. Men via dessa tänjbara och subjektiva dogmer kan vilken fråga som helst hamna var som helst. Det är sådan logik som predikas i Absurdistan. Landet där bondepolitik och socialism går hand i hand. Med förödande resultat.



Skolverket och antiken

Uncategorised Posted on fre, september 27, 2019 15:49:32

Skolverket föreslår nu att kursplanerna för ämnet historia i grundskolan ska börja med 1700-talet. Med all rätt är medierna mycket kritiska. Eleverna ska alltså inte lära sig existensen av de första stora jordbrukskulturerna i mellanöstern. Inte eller om stapplande försök till demokrati i Athen. Eller hur romarna erövrade den då kända världen.

Ändå slår det inträffade mig hur avtrubbad jag blivit för nya grepp från politiker och offentligt anställda byråkrater. I stort sett var dag hör vi talas om de mest besynnerliga idéer från stat och kommun. Den gemensamma nämnaren är en tilltagande offentlig styrning av människornas liv. Mer politik och mindre plats för civilt förnuft. Nu ska en mångårig historisk tradition gå i graven och lämna unga elever i okunskap. Och det sker genom en myndighet som kallar sig Skolverket!

I mina ögon har vi alltför många politiserande byråkrater på väg i karriären. De vill inte uppfostra oss till kritiska och uppkäftiga medborgare. Deras främsta önskan är att vi ska lära oss vänsterns inskränkta idésystem. För dem är feminism, klimathets, identitetstänk mm viktigare är demokratins rötter i Grekland. Demokrati är för dem bara ett vackert ord som arbetarrörelsen uppfunnit.

Frans Kafka har redan skildrat detta samhälle. Jag kallar det Absurdistan. Där är makthavarna ansvariga för en eskalerande dressyr av folket i oförnuftets riktning. Det är en typ av inskränkt samhälle som upplysningens män och kvinnor bekämpade.



En klimathets som skymmer blicken

Uncategorised Posted on tor, september 26, 2019 22:13:38

En tung lista av universitetsanställda har i Greta T:s anda skrivit på DN-debatt. Det mest märkliga är konstigt nog inte själva uppmaningen till kunskapsstrejk. Det besynnerliga är att nästan ingen av de akademiska undertecknarna själva forskat om klimat eller skeenden i kosmos. Nästan alla ärsamhällsvetare. 

DN slår upp det hela i sin kampanj för att CO2 är orsaken till uppvärmningen. Jag menar att en högre temp är tydlig. Men själva orsaken är mycket mer komplicerad. Enligt flera väl renommerade forskare kan det röra sig om naturliga skiftningar i jordens relation till solen. Jag vet inte vad jag ska tro. Men inte lyssnar jag blint på FN:s andrahandssortering av forskare i ICPP, se http://www.klimatupplysningen.se/allt-du-behover-veta-om-klimathotet/. Flertalet tillfrågade i först hand att delta i ICPP har nämligen  avstått. Panelen består därför av B-laget. Kanske av dem som liksom Greta T är mest politiskt aktiva. 

Det vi behöver just nu är inte flera lekmän som gör kategoriska uttalanden. Sanningen om klimatet är svår att utreda. Därför bör alla visa tålamod och försiktighet. För mig är det svårt att tro att det gigantiska hav av gaser ovanför oss i skyn sedan några decennier har startat en process för att smälta isar och dränka eller döda oss. Växlingar mellan värme och kyla har för övrigt skett tidigare under historiens lopp.

Det som oroar mig mest är att det idag är svårt att skilja mellan personer som säger sanningar och de som driver politik. Att FN har en egen politisk världsagenda  är något som få talar om. Vi tror ju att FN bara är heligheten själv. Kanske rör det sig om makt. Och då blir det enklare att förstå varför FN idag agerar som gamla tiders påvar förr gjorde i Rom. Att styra världen blev viktigare än det goda och sanningen. Ändamålet helgade medlen.

Glöm klimathetsen. Jag vill nu se en öppen diskussion. Hårda fakta. Inte bönemöten för klimatet. Först efter hårda fakta ger jag mig.



Hets

Uncategorised Posted on tor, september 26, 2019 17:25:34


WordPress är nytt bloggverktyg

Uncategorised Posted on ons, september 25, 2019 14:19:03

Som bilden visar har det inledningsvis varit stökigt. Ursäkta röran!



Statliga myndigheter lägger sten på börda

Uncategorised Posted on tis, september 24, 2019 15:44:52

Den svenska staten har mer än 300 myndigheter. Antalet ökar för varje år. Korstågstanken har nämligen ett kraftigt grepp om ledande politiker. När ett problem uppstår så blir ryggmärgsreaktionen: inrätta en myndighet. Tanken är förstås att den nya myndigheten ska fixa problemet. Målbeskrivningarna är storartade – den nya organisationen förklaras fylla ett behov som samhället länge känt. Men hur problemet i praktiken ska lösas förblir i allmänhet dunkelt. Naiva politiker tänker sig att en handfull nya regler och några inspektioner kommer att fixa saken. Alltså äntrar en rad politiker den nya myndighetens styrelse. Och så anställs byråkrater i en hög och prydlig hierarki. Allt på skattebetalarnas bekostnad förstås. Politikerna smilar och är nöjda med sin insats.

I vårt märkliga land sker inte fortlöpande någon extern och oberoende utvärdering av myndigheternas resultat. Sånt sysslar storföretagen med. Tro, hopp och myndighet är nämligen det som gäller inom det offentliga. Möjligtvis händer det att myndigheten själv utvärderar resultaten och ibland sker en kontroll av en överordnad myndighets utsända. I så fall får vi ofta se prov på den egendomliga tanken om det goda med ”intern kontroll”. Detta betyder att utvärderingen tar sikte på existensen av detaljerade direktiv och riktlinjer inom myndigheten. Existensen av normer antas egendomligt nog vara samma sak som om allt står rätt till. Sällan kontrolleras resultaten på annat vis än att antalet fattade beslut räknas samman hos den myndighet som satts under lupp. Om någon verklig förändring skett i den problembild som motiverat myndighetens tillkomst mäts däremot inte. Politikerna tröstar sig med att sådana mätningar är svåra att genomföra. Och så får myndigheten fortsätta sitt drönarliv med ökade anslag. Den har nämligen i årets anslagsäskande visat på att nya och viktiga problem tornat upp sig på myndighetens spelplan. Enligt Parkinsons lagar kommer således myndigheterna att ständigt expandera. En bantning eller avveckling innebär ju ett bevis att politikerna tänkt fel, något som är en logisk omöjlighet i vårt land. Här fattas alltid kloka beslut.

Du och jag tvingas med andra ord varje år betala skatt till det jag vill kalla ett stort svenskt myndighetskasino. Höga insatser och ytterst osäkra vinster. Myndigheternas existens är en del i ett politiskt skuggspel. Det sägs att viljan till politiska lösningar måste få kosta pengar, så att tusentals byråkrater kan styra upp problem som ofta är omöjliga att lösa på administrativ väg. Den ledande politiska klassens främste apostel, Olof Palme, har själv pekat ut färdriktningen i sin bok ”Politik är att vilja”. Och viljan finns förmodligen även hos raden av byråkrater, som på så vis kommer att backa upp politikernas drömvärld om att alla samhällsproblem har en administrativ lösning. Politiker och chefer i mängden av korstågsmyndigheter utgör tillsammans en trosviss armé av papperstigrar. När dammet skingras efter att den avancerande armén ryckt fram har inte mycket förändrats. På så vis kommer det svenska myndighetseländet att bidra till att medborgarna beskattas intill skinnet.

Men det är inte denna börda jag är ute efter idag. Jag vill peka på ytterligare ett problem med ett nästan oräkneligt antal olika myndigheter, stora som små. Deras flummiga målbeskrivningar innebär att verksamheterna delvis kommer att överlappa varandra. Följden blir att de kommer att bekriga varandra. Kanske oftare att den ena myndigheten hänvisar till den andra eller försöka lägga krokben för den. Då organisationerna är många till antalet kommer antalet konflikter mellan olika myndigheter att kräva stora insatser och många kostsamma byråkrattimmar.

En sådan korstågsmyndighet är Datainspektionen (DI), L-partiets baby. Genom GDPR, Dataskyddsförordningen, drömmer DI om att skapa en enhetlig och likvärdig nivå inom EU för skyddet av personuppgifter. Tidigare hade vi en kortfattad svensk personuppgiftslag. Nu finns minst tio gånger fler monsterparagrafer i GDPR, som topprider privatpersoner och framför allt företag. Varje dag då du klickar på din dator möter du skräckfiguren GDPR, som har blivit DI:s skötebarn.

DI:s ideologi följer mönstret från Bryssel: tillämpa reglerna slaviskt och strunta i förnuftet. För många år sedan bråkade jag som prefekt på Juridicum i Lund med DI, som förbjöd listor med personnummer som angav en studentkulls tentamensbetyg. Jag förklarade att alla studenter ogillade listor med personnamn och betyg. Men det förstod inte DI. Vi tvingades därför kräva en personlig förklaring från varje student om att en betygslista med personnummer var okej.

Nu ser jag att DI har slagit till mot Skellefteå kommun med storsläggan GDPR. DI vill ha 200 000 kronor i sanktionsavgift för att kommunen i sina skolor installerat sk ansiktsigenkänning via biometriska kameror. Skollagen och skolverket kräver däremot närvaroregistrering. Även ett antal uppmärksammade skolintrång av kriminella talar för en datoriserad rapportering av vilka som tar sig in i skolorna. Skellefteå kommun säger att det går åt 10 lärartjänster bara för att sköta den tid en manuell registrering kräver. Kommunen registrerar digitalt närvaron för en stor majoritet av elever med föräldrars samtycke (den lilla minoriteten hanteras manuellt). Men tro inte DI ger sig. Datainspektionens beslut grundar sig på att frivilligt samtycke inte utgör rättslig grund för att tillåta registrering med ansiktsigenkänning. DI:s förklaring är att eleverna har en beroendeställning till skolan.

Även Skolinspektionens så kallade Barn- och elevombud (BEO) skapar åtskilliga konflikter med landets skolmyndigheter. Genom lagstiftning har nämligen ett särskilt barnaskydd inplanterats i skolornas verksamhet för att hindra att lärare kränker elever. I en aktuell tvist kräver nu BEO hos Högsta domstolen (alltså i tredje instans!) skadestånd av en skola för att en lärare med händerna skjutit åt sidan en elev som vägrat läraren passage. Detta sker inom den svenska skolan, som går på knäna, bland annat på grund av ordningsproblem.

Många myndigheter i den svenska byråkratins djungel lever således egna liv. Det lär oss som sagt redan Parkinsons lagar. Byråkrater arbetar med principer i stora tänjbara regelsystem. Det du och jag ser som förnuft hamnar i bakgrunden. Ty nu ska tjänstemän visa att de kan läsa lagen, så att beslutsfattarna kan befordras. Ju fler verklighetsfrånvända lagregler som Riksdagen och EU skapar desto fler onödiga konflikter. Och ju fler korstågsbyråkrater svenska staten anställer desto sämre fungerar många samhällsviktiga funktioner. Skolan är bara ett exempel. Storebrorssamhällets främsta förespråkare i vårt land är partierna S, V, Mp, L och C. Alltså de partier som styr landet just nu.

Torsten Sandström

Publicerad i samverkan med ProjektSanning, https://projektsanning.com

och NewsVoice, https://newsvoice.se



Två mossiga makthavare hånar folkets frihet att själv bestämma

Uncategorised Posted on mån, september 23, 2019 17:13:16


På DN debatt häromdagen skriver Lars Enqvist (S) och Mats Svegfors (M) om att landets dagstidningar måste räddas med mera pengar från staten.

https://dela.dn.se/ZXJzNDJmemJxaGUzMU9pM1VPZzRCTTY4N2hqMTFCWUNCL2JJc1ViSEJyd3JjcW53S1lNdEpzTGo2dEpzZmdQdkx6L3FCUUs1Wms5RmpmZU9aV0hzQkE9PQ

De två partihöjdarna från vänster respektive höger vill rädda egna närstående dagstidningar med pengar som skattebetalarna ska stå för. Många skattebetalare, särskilt yngre, är inte längre intresserade av de stora drakarnas åsiktsförmedling. Man ser dem som politiska vrängare, vilket de också alltmer framstår som. Folket ser alltmer även SR/SVT på samma vis.

Artikeln är ett frontalangrepp på de nya medierna. Jag citerar:

Varför ska vi betala en årsprenumeration på ­lokala dagstidningen och en obligatorisk public service-avgift när Netflix ordinarie månadsavgift är 109 kronor och det fullständigt ohämmade och obekräftade byaskvallret i text, ljud och levande bild är gratis på Facebook?

Vilken språklig slapphet: varför ska ”vi” betala (dubbelt, tycks de mena). Vi, dvs de två skribenterna, som inte verkar intresserade av sociala medier och ”det fullständigt ohämmade och obekräftade byaskvallret” som de två ser där. Vilken svag argumentation för ökade skatteutgifter. Då sociala medier är så billiga måste de gamla dagstidningarna får mer pengar, tycks de mena. Vilken röra!

Tanken bakom artikeln är uppenbarligen inte att lägga ned drakarna. Nej, folket, som väljer andra medier, ska över skattsedeln tvingas försörja partiernas fortsatta opinionsbildning via dagspressen. De tvås motivering är att ”dagspressen …i bortåt 180 år (har) utgjort en oumbärlig ryggrad i den levande svenska samhällskroppen”. Om vi ser till den första delen av den tidsperiod de nämner är kanske detta patetiska uttalande riktig – medierna agerade då ofta som en tredje statsmakt.

Men sedan 1970-talet har medierna förvandlats till politiska åsiktsmaskiner. Denna tendens har förstärkts i konkurrensen med nutidens dynamiska och individfokuserade sociala medier. Panik har därför nu uppstått hos gamla samhällsbevarare från S och M. Staten, dvs skattebetalarna, måste enligt de två än mer föda tidningsmedier som själva (delvis) orsakat de problem de nu står inför.

De två makthavarnas citerade ord är ett hån mot folkets frihet att själv välja vilka åsikter de vill ta del av. De två tänker som kända partigängare från sovjettiden. Räddas vad som räddas kan, även via tvångsbetalning. Så gör de tills de förlorar makten.



Dagens Greta T

Uncategorised Posted on mån, september 23, 2019 10:32:13

Så här ser dagens förstasida ut i DN. Tidningen fortsätter alltså lanseringen av sitt eget klimatbarn, som gör journalisternas arbete enkelt.

Därefter fortsätter DN med att presentera Greta T som en stort tänkande politiker med global makt. Nedan följer en bild på artikeln:

Antagligen har Greta varit i någon form av kontakt med Obama. Förmodligen ganska ytligt. Men DN presenterar det hela som ett samtal mellan två stor miljötänkare. Så vill DN att deras egen ”nyhet” ska se ut.

På annan plats i tidningen följer DN kultur upp tidningens dagliga dos av klimathets:
Alltså en skrämd trubadur som förklarar att vi måste ha miljöpanik.

Det finns ett trist mönster bakom de artiklar som landets (till upplagan) största morgontidning visar oss på en och samma dag. Först den massiva propagandan. Därefter att det inte är miljöexperter som kommer till tals. Nej det är politiker, barn och trubadurer, som vittnar. Sammantaget en mycket kraftigt vinklad journalistik. Det är trist att behöva säga att Stalin och andra diktatorer hade varit nöjda över den mediala likriktningen. Propagandan drivs av ett organ som gärna vill se sig som en förespråkare för ”det fria ordet”.

I detta viktiga ämne önskar jag däremot hårda fakta. Alltså siffror och ord utan politiska baktankar om att dressera medborgarnas hjärnor för att vinna val. Jag vill ha substans för och mot.

Kolla därför den länk jag klipper in nedan. Den är en klar motvikt. Ett försök till sansad analys. Ett föredöme för landets journalistkår. Men om klimatupplysningen har jag aldrig sett DN skriva. Antagligen för att organisationen inte passar DN och det politiska etablissemanget agenda. Även FN har en ambition att vinna makt och få folk att lyssna till krisscenarier. Sverige bidrar i dagarna med en extra stor miljöslant till FN som står bakom IPCC, den panel av klimatexperter som organisationen sponsrar.

http://www.klimatupplysningen.se

Där kan vi läsa om urvalet av IPCC panel, som själv säger sig ha kommit fram till nästan full enighet. Jag citerar (min fetstil):

IPCC hänvisar till bl.a. tre studier: Illinois-universitet 2009, Anderegg 2010 samt Cook 2013. Av 10.257, 1.372 resp. 11.944 tillfrågade valdes 77, 50 resp. 42 ut, som ansågs direkt forska om mänsklig påverkan. Av dem höll 75, 49 resp. 41 med om hotande påverkan. Det var 97,4 resp. 98 och 97,6 procent av de utvalda – men bara 0,7 resp. 2,3 och 0,3 procent av de först tillfrågade. Tusen- tals klimatforskare lämnades utanför, (ipcc fantasisiffror).

Jag kan inte bedöma om det skrivna är sant. Men om det är det, så vacklar givetvis ICPP:s självsäkra slutsatser kraftigt. Var det kanske de främst ”kristroende” som ställde upp i panelen?

Torsten Sandström

PS! Min bild kompletteras av Greta T:s tal i FN, som jag just nu hör på SR P1. En så hög känslosamhet. En så inbilsk tro på att själv ha rätt (och andra fel). En så diktatorisk vilja att få andra att lyda, precis som om ingen vuxen makthavare har förstått något eller gjort något. Rena bönemötesstämningen i söndagsskolan med andra ord.



En förfärande enögdhet

Uncategorised Posted on sön, september 22, 2019 16:46:38

Detta är framsidan på dagens SvD kultur. En journalist har lyssnat på en amerikansk alarmist. Inte en naturvetare med inriktning på klimat och kosmos, utan en journalist. Vi är på väg mot kollektivt självmord påstår han på rak arm.

Liksom i fallet Greta T skapar journalisterna alltså egna nyheter. Som sedan basuneras ut. Propagandan i ett antal frågor påminner om sovjettidens kampanjer. Och det sker i ett land som säger vilja gå före alla andra nationer och visa vägen.

Som jag skrivit många gånger verkar själva uppvärmningen vara ett faktum. Men mycket svårare är att fastställa orsaken. Är det CO2, som Sveriges politiska etablissemang tror? Eller är det skeenden i kosmos – solens påverkan på kringliggande planeter? Förändringar i världsrymden sker med kortare och längre tidsmellanrum.

Svaret verkar i hög grad oklart. Men inte för landets journalistkår, som vet vad som är rätt. Det är allvarligt att tala om kollektivt självmord utan att det är fullt klart vad som sker i rymden ovan oss.

En helt annan sak är det finns anledning att spara på fossila bränslen och begränsa utsläpp av alla de slag. Vår miljö förpestas och oljan är ändlig. Detta är ingen nyhet och ett viktigt problem. Men steget till undergångsbudskap är oerhört långt! Ett sådant påstående är oseriöst. Fake news skulle någon säga…



Bönemöte med DN

Uncategorised Posted on lör, september 21, 2019 12:30:01

Kom nu!
Vadå?
Barnprogram på tevetvå.

Bolibompa fortsätter idag på DN:s förstasida. Först har DN marknadsfört Greta T stenhårt. Sedan presenteras tidningen nu den ”stora” nyhet som DN och andra medier själv skapat. Så funkar dagens journalism! En form av massiv propaganda. Man försöker bygga en märklig svensk nationalism, där lilla Greta T förvandlas till en nationalhjälte, via tidningar, radio och teve. Saken gäller även Sverige som föregångaren och föredömet för andra länder, alltid några steg före dem. Detta vill medierna få folket att tro.

I stället för en seriös argumentation för och mot klimatriskerna låter medierna barnens rop bli nyheter. Man diskuterar inte om uppvärmningen beror på CO2 eller på solens relation till jorden. Arenans ljus lämnas åt barnen. Det är något av ett klassiskt bönemötes regi. Oskyldiga barn vittnar om Jesus.
Halleluja!



DN försvarar annons från Kina

Uncategorised Posted on fre, september 20, 2019 17:43:38


DN har i dagarna en stor annons där Kina försvarar sin politik. Världens största förtryckarsamhälle tillåts alltså annonsera i tidningen. Chefredaktören Wolodarski försvarar sig med att ”vi är liberala”.

Vilken praktlögn. En tidning som jagar högeråsikter från flera svenska partier menar tydligen att vem som helst får annonsera. Fa´n trot´t. Wolodarskis uttalande visar att liberalismen är en vindflöjel. Och det är därför det går så dåligt för partiet. Vilka principryttare! När det passar förstås.

Wolodarski borde ha sagt: ”vi är giriga”. Så går det när korstågsspindlarna visar sina rätta tänder.



Bolibompa om klimatet

Uncategorised Posted on fre, september 20, 2019 16:15:25

Det var en gång en liten flicka som hette Greta Rödluvan. Hon skulle gå till sin mormor för att berätta om klimatkrisen. Framme i mormors stuga låg DN, SvD och SR/SVT i hennes säng (mormor hade släppt in dem och lånat dem nattmössor). De sa: låt oss använda dig Greta för att upplysa hela världen om klimatkrisen. Du får bli vår apostel. För det kommer du att bli känd och få många sköna prispengar.

Och så använde mediehusen Greta som sitt sändebud i världen. Och Greta predikade för såväl hög som låg om det som andra lärt henne. Och med uppspärrade ögon lyssnade världen.

Om det hon berättat är sant eller inte är ännu inte klarlagt. Flera tror det, andra tvekar. Men för medierna spelar ju detta ingen roll. Det är ändå ännu så länge fråga om sagor…

Snipp, snapp, snut,
så var sagan slut.

Men det är ingen saga. Ty Sydsvenskan skriker idag ut följande runrik från Malmö:

Nioåring i fronten för Malmös stora klimatstrejk

”Det tar sig” sa pyromanen…



Köns- och klasskamp

Uncategorised Posted on ons, september 18, 2019 15:37:33


Idag har flera stora tidningsmedier samma rubrik:

En budget som gynnar män och höginkomsttagare.

Det är säkert inte fråga om berömmande ord. I vårt likriktade land med vänsterns journalister bakom tryckpressarna plockas ständigt samma perspektiv om strukturer fram. Folket tänker till höger medan medierna propagerar vänsterpolitik. Liksom V-partiet älskar journalisterna höga skatter för framgångsrika. På så vis blir alla mer lika, har de fått lära sig på folkhögskolorna.

Hälften av befolkningen är män. Bara några procent av männen har glädje av av de skattesänkningar det talas om. Men bland de gynnade är inte alla män. Så hur i all världen favoriseras just män i den nya budgeten?

Till saken hör att de få som gynnas av den slopade värnskatten även efter sänkningen betalar skyhöga belopp i skatt till stat och kommun. Ingen tacksamhet för det uttrycks i rubrikform. Där gäller köns- och klasskamp. Året är 2019. Inte 1919 i revolutionens Sovjetunionen, som man skulle tro. Sverige som efter skattesänkningen ändå har världens högsta skatt på marginainkomster (omkring 60%). Vår nation leder alltså en föga hedersam liga. Men vår välfärd är inte högst i världen. Det slösas med andra ord friskt i statens ledning.



Nästa »